Print Friendly

Carl Leissner; Hushållens kapitalbildning

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Debatt
CARL LEISSNER:
Hushållens kapitalbildning
Välfärdssamhället ifrågasätts för närvarande
på många håll men inte ens Milton Friedman
vågar föreslå att det utan vidare avskaffas.
Enligt hans mening är negativ inkomstskatt
ett attraktivt alternativ till det nuvarande välfärdssystemet.
Det är både möjligt och troligt att välfärdsväsendet kommer att reformeras i olika hänseenden men föga sannolikt att det inom
överskådlig tid upphör att vara en av de viktigaste sidorna av den samhälleliga verksamheten. Det är emellertid inte meningen att här
diskutera tänkbara omläggningar av välfärdspolitiken – t ex ett upphävande av de offentliga monopolen inom vård och utbildning –
men väl ett komplement till den.
En av välfärdspolitikens avigsidor är att ·
den försvagar den samhällsekonomiska balansen. Skälen härtill är flera. Fördelningspolitikens syfte är att överföra inkomster från
hög- och medel- till låginkomsttagare. Härigenom uppkommer automatiskt sparandebortfall på ett håll som ej uppvägs på ett
annat. Socialförsäkringarna finansieras enligt
fördelnings- i stället för premiereservmetoden, vilket medför att hushållens bidrag till
försäkringssparaodet blir avsevärt mindre än
det annars skulle varit. Det inkomstskydd
som ingår i välfärdssystemet eliminerar till
stor del behovet av ett trygghetssparande.
Rent teoretiskt borde ett minskat hushållssparande kunna uppvägas av ökat sparande i
företagssektorn och den offentliga sektorn.
Hittillsvarande erfarenheter ger dock vid
handen att detta är mycket svårt att förverkliga. Vi måste därför utgå från att hushållssparandets storlek har avgörande betydelse för
den samhällsekonomiska balansen.
statsunderstödda sparformer med ändamål
att stimulera hushållssparandet – s k sparsystem – har vi nu haft i över 35 år. Drivfjädern i alla sparsystem är de förmåner som
de berättigar till.
Den sparstödjande verksamheten inleddes
1949 mycket försiktigt med ungdomens lönsparande. Högsta åldern för inträde i systemet var 25 år. Ursprungligen gällde att spararen skulle förbinda sig att under minst tre år
vid varje avlöningstillfälle spara minst tio
procent av sin bruttolön. Ingen fick kvarstå i
systemet efter det kalenderår då han fyllde 30
år. Bland spararna utlottades varje år ett belopp uppgående till en procent av nysparandet i systemet närmast föregående kalenderår. Under de första fem åren ökade insättningarna med cirka fem miljoner kr per år.
Behållningen i systemet kulminerade 1969 då
den inklusive räntor uppgick till 277 miljoner
kronor.
På förslag av utredningen om sparstimulerande åtgärder (SOU 1961 :2) kompletterades
ungdomens lönsparande år 1962 med allmänna lönsparandet. Det var utformat efter
samma modell som ungdomssparaodet men
bestämmelserna var mindre rigorösa. I gengäld begränsades vinstbeloppet i de årliga
vinstutlottningarna till en halv procent av nysparandet.
· Bägge systemen modifierades efter hand
varvid även förmånerna blev något generösare; bl a slopades beskattningen av de utlottade vinsterna. Båda systemen gick 1972 upp
i ”nya lönesparandet” som 1977 omdöptes
till vinstsparandeL Behållningen uppgick
1973 till 983 och 1982 till Il 877 miljoner kronor.
Sedan vi i nära trettio år haft ett sparsystem där förmånerna så gott som uteslutande
utgjordes av lotteriandelar fick vi 1978 ett
som lockade med skatteförmåner. Det torde
inte vara behövligt att här gå in på vare sig
skattesparandet eller dess efterföljare allemanssparandeL Det räcker att konstatera att
det numera tycks råda betydande enighet om
att sparsystem bör baseras på skatteförmåner.
Insättningar och krediterade räntor i skattesparandet uppgick vid utgången av 1983 till
18,3 miljarder kronor. I allemanssparandet
uppgick insättningarna efter sex månader till
5,2 miljarder.
Förklaringen till att allemanssparandet fått
ungefär dubbelt så stor anslutning som skattesparandet anses framför allt vara den stora
skillnaden i likviditetshänseende. I allemans- .
sparandel kan uttag göras när som helst mot
en avgift av en procent av det uttagna beloppet, dock minst 20 kronor. I skattesparandet
är insättningarna bundna i fem kalenderår,
insättningsåret oräknat. Uttag före kvalificeringsperiodens utgång belastas med avgifter
på 25-35 procent av uttaget belopp. Skillnaden kan också till någon del sammanhänga
med att allemanssparandet fått ett tillskott av
socialdemokratiska sparare som tidigare dragit sig för att gå med i det av partiet ivrigt
bekämpade skattesparandet.
Det statliga sparstödet har vuxit fram under en period då samhällsutveckling styrts av
socialdemokratiska värderingar och tänkesätt och de borgerliga vant sig att betrakta
detta som något ofrånkomligt som man fått
lov att finna sig i, anpassa sig till och göra det
bästa möjliga av. Detta gäller även sparsystemen. Sparandel är visserligen frivilligt men
förvaltningen utpräglat kollektiv. Den enskildes möjligheter att ta någon befattning med
sitt eget sparande blir starkt beskurna så
snart han lämnat ifrån sig pengarna till systemet. Inga omdisponeringar kan göras utan
kännbara avbränningar eller betydande tidsutdräkt. I allemanssparandet tar det över ett
år att föra över 10000 kronor från sparräkning till aktiefondandelar eller vice versa och
under tiden kan inga nyinsättningar göras.
Införande av sparsystem med skatteförmåner
ändrade ingenting i kollektivitetsgraden.
För de borgerliga partierna borde det vara
angeläget att det nuvarande, utpräglat kollektivistiska allemanssparandet med dess tydliga
drag av demokratisk socialism snarast ersätts
med ett klart individualistiskt system. Vill
man ge sig i kast med den uppgiften kan man
hämta uppslag från flera håll , bl a det amerikanska !RA-systemet.
IRA är en förkortning för Individual Retirements Accounts som började införas 1974.
Som framgår av namnet har varje enskild person sin IRA.
Insättningar i IRA får göras varje år med
upp till 2000 dollar (uppgiften avser 1982); i
vissa fall något mer.
Insättningar går fria från inkomstskatt så
länge de ej tas ut. Detsamma gäller för avkastningen.
Insättning i en IRA verkställs på så sätt att
beloppet deponeras för vederbörandes räkning hos en god man (trustee). Denne svarar
för att gällande regler efterlevs. Som trustees
godtas banker, försäkringsbolag, börsmäklare och vissa fonder (mutual funds) .
Insättning i !RA skall bestå av kontanter
eller likvärdigt betalningsmedel. Innehavaren
161
kan ej låna från sin IRA eller pantsätta dess
tillgångar.
Spararen har suverän rätt att själv bestämma medelsplaceringen inom för systemet gällande ramar men är samtidigt oförhindrad att
delegera förvaltningen till sin trustee. Han
kan när som helst överföra godman- och förvaltarskap från en institution till en annan.
Medel som tillförs IRA kan placeras på
bankräkning och i alla slags fungibla värdepapper men inte i ”hard assets” som guld
och diamanter eller ”collectibles” – konst,
antikviteter, frimärken etc.
En enskild person kan inneha mer än en
IRA förutsatt att gränsen för årlig avsättning
ej överskrids.
!RA-systemet har tillkommit för att underlätta egenpensionering. En innehavare är därför skyldig att avveckla sin IRA enligt försäkringsmatematiska principer senast från och
med det år han uppnår en ålder av 70 1/2 år.
IRA kan naturligtvis inte överföras till vårt
land i oförändrad form. För oss har det sin
största betydelse som ovedersägligt belägg
för att det inte föreligger något praktiskt
hinder för att införa ett individualistiskt sparsystem.
I Sverige kan sedan länge aktiebolag och
liknande företag bilda realkapital av obeskattade rörelseintäkter. Det sker med hjälp av
bestämmelserna om avsättning till och ianspråktagande av investeringsfonder. 1980
fick även handelsbolag, enskilda rörelseidkare och jordbrukare en liknande förmån då
de fick rätt att enligt särskilda regler bilda och
utnyttja s k allmänna investeringsreserver.
Gäller det att införa ett individualistiskt
sparsystem förefaller det naturligt att vidareutveckla och anpassa de nämnda kapitalbildningsreglerna till att även omfatta inkomst av tjänst samt kombinera dem med
!RA-systemets förvaltningsform. Vill man ha
en särskild benämning för investeringsreserver som byggs upp av inkomst av tjänst
kan de kallas personliga investeringsreserver.
Här skisserade sparsystem skulle innebära
att löntagare fick rätt att göra skattefria avsättningar till en personlig investeringsreserv
– alternativt att de erhöll skattereduktion för
sådana avsättningar. Såväl den årliga som
162
den totala insättningen skulle vara maximerad. Ej uttagen avkastning skulle ävenledes vara skattefri. Medlen skulle deponeras
i bank men spararen skulle själv bestämma
deras placering. .
När det gäller att utforma placeringsreglerna måste huvudprincipen vara att alla produktiva placeringar skall vara tillåtna; först
ARNE BJÖRHN:
och främst bostadsinvesteringar och insats i
egen rörelse. !RA-bestämmelserna kan vara
en av flera förebilder för systemets placeringsregler. Synpunkter härpå återfinns ock·
så i debattskriften om Personliga investeringskonton samt riksdagstryck och skrifter
från centerpartiet.
Kommentar till Carl Leissners inlägg
En ökning av hushållens kapitalbildning är
både samhällsekonomiskt nödvändig och
önskvärd. Ett viktigt mål för den ekonomiska
politiken är att sprida förmögenheterna hos
hushållen. En rimlig målsättning är att hushållen skall ha ett sparkapital som motsvarar
den genomsnittliga årslönen för en industriarbetare. Förändrade sparvanor bland hushållen är nödvändiga för att en sådan målsättning skall kunna uppfyllas. För närvarande är
det en förhållandevis låg andel av totala antalet hushåll som sparar. Exempel på detta är
att omkring 20 % av befolkningen svarar för
ca 80 % av bankinlåningen.
Det amerikanska IRA-systemet och systemet med personliga investeringskonton som
Carl Leissner förordar har många fördelar.
Systemet är utmärkt för att omfördela inkomster över tiden: från yrkesverksam ålder
till pensionen. I Sverige har vi i princip ett
liknande system genom att avsättningar till
pensionsförsäkringar är avdragsgilla vid inkomstbeskattningen och pensionsutbetalningarna sedan beskattats. Ett frivilligt individuellt pensionssystem som det amerikanska IRA-systemet kan vara intressant som ett
led i en politik som syftar till att flytta en del
av ansvaret för den framtida tryggheten från
det allmänna till de enskilda hushållen. Men
är det också ett bra sätt att stimulera hushållens kapitalbildning?
Betraktas personliga investeringskonton
enbart som ett sätt att öka hushållens sparkapital finns det vissa poänger men också åtskilliga brister. Det kan ses som ett sätt att gå
från kollektiv till individuell kapitalbildning
vad gäller pensionssparandeL För övrigt innebär systemet att realavkastningen efter
skatt ökar på medel som idag inte används till
konsumtion. Att höja avkastningen efter
skatt på sparande är ett sätt att öka hushålls·
sparande!. Att göra detta inom ramen för en·
bart en viss typ av investeringskonton är
dock en ”second best” lösning.
Den bästa marknadsekonomiska lösningen
för att stimulera ett ökat sparande är en generell ekonomisk politik som ökar hushållens
disponibla inkomster och höjer realavkastningen efter skatt på allt sparande. En kraftig
nedgång i inflationen kombinerad med stora
sänkningar av marginalskatterna är väsentligt
för att öka hushållens kapitalbildning. Ett
komplement till en sådan politik kan vara
generellt ändrade beskattningsregler av både
ränteinkomster och ränteutgifter.
För att öka det totala hushållssparandet

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner