Print Friendly

Carl-Johan Westholm; Idéer har konsekvenser

Av Redaktionen | 31 december 2004


2004


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

fw
:c
>–<
0:::
l.L
Ideer har
konsekvenser
l av Carl -Johan Westholm
Gamla förutsägelser om frihetens död riskerar att besannas. Lyckligtvis är det inte
ödesbestämt. Framgångsrik idekamp är fortfarande möjlig.
E
RIK MOBERGS BOK Frihetens förgänglighet är
välskriven, lättläst och tankeväckande. Den har
undertiteln Fem teorier om hot mot det fria
samhällets institutioner. Samhällsvetenskaperna i Sverige har inte intresserat sig särskilt
mycket för detta fundamentala ämne. Alla de fem teorier
som Moberg undersöker formulerades också för över ett
kvarts sekel sedan- och ofta ännu längre tillbaka.
Hur ska förändringen av ekonomin i Sverige och världen de senaste 25 åren förklaras? Har hoten blivit verklighet? Kan vad som skett påverka bedömningen av teorierna?
Innan vi gör det, måste vi klara ut vad som har hänt,
i några korta drag. Det tydligaste är att förändringarna
utanför Sverige varit större än innanför. Sovjetunionens
upplösning och Östeuropas adjö till kommunismen är
det historiska exemplet. Däremot kom spådomen inte
att infrias att ”tredje vägen” mellan kapitalism och kommunism inte längre kunde användas i Sverige som argument, eftersom en väg försvunnit. Sverige blev med i EU,
men det yttre trycket från Thatcher och Reagans opinionsvindar har troligen varit större för svensk politik än
EU, som hittills mest konserverat, ändrat och förvirrat
olika ställningstaganden hos olika grupper.
Inrikespolitiskt är den stora förändringen i marknadsekonomisk riktning att många tjänster som tidigare
var statliga monopol numera är mer eller mindre marknadsutsatta och privata. Det oförändrade skattetrycket är
minusposten. Det gäller numera dock inte de rikaste. I
trycket från globaliseringen och valutaavregleringen kan
dessa själva bestämma var och hur mycket de ska betala
i skatt. Den socialdemokratiska regeringen har den råa
socialliberalismen som policy, dvs liberalism för de
rikaste och skatte- och bidragssocialism för de övriga.
Vi har sett framväxten av några riktigt förmögna familjeföretagare, medan den stora massan småföretagare
krymper och utsätts för fiskala trakasserier i arbetslivet.
stutsatsen är alltså att utvecklingen gått framåt utanför Sverige, medan den i Sverige gått framåt på en del
områden, men stått stilla på andra. Några direkta bakslag
för marknadsekonomin kan knappast noteras. Men den
ökande andel av befolkningen som lever på bidrag och av
den högre produktiviteten hos de andra som arbetar är
en politiskt godkänd lyxkonsumtion för underklassen.
En ekonomi med socialiserad produktion skulle inte ha
haft råd till det.
Hur som helst. Kapitalismen kan gå under, eller går
under, menade fem kända teoretiker, och även om deras
analyser är gamla, så kan de komma att få rätt- inte bara
i Sverige. Deras bäst före-datum kanske inte är passerade. Det är en bakgrund till boken.
HAYEK SKILJER UT SIG
Moberg sammanfattar de fem sätt som ”det fria samhällets institutioner” kan avskaffas enligt de fem författarna:
Karl Marx är motsägelsefull i sina teorier, har uppenbart tänkt fel i några fall. Han är deterministisk och
optimistisk, dvs kapitalismen ska falla i gruset, uppbrottets timma stå. Han är den enda av de fem som förespråkar det han profeterar. De andra beklagar utvecklingen.
Joseph Schumpeter är kluven, sörjer inte helt och
försöker samtidigt ingjuta optimism och kapitalistisk
funktion i det kollektivistiska system som ska efterträda
den privatkapitalism som går under på grund av sin kapital- och företagskoncentration.
Ludwig von Mises är en tvåscenariodeterminist.
Antingen överlever marknadsekonomin, eller så börjar
en regering i trycket från väljarna fingra på systemet och
ge statsstöd till olika företag och grupper. Och då är det
klippt- för denna process är omöjlig att stoppa, enligt
Mobergs tolkning av Mises.
Mancur Olson förstärker Mises’ värsta scenario.
Intresseorganisationer kommer att växa sig starka och
de sätter politisk tyngd bakom särintressena. Och då falIIISvensk Tidskrift l2004, nr 3-41
ler nationernas välstånd efter en inledande uppgång.
Olsson är ingen entydig determinist, men kommer inte
med några förslag till motåtgärder.
Alltså: Schumpeter, Mises och Olson gillar marknadsekonomin, men är pessimistiska om dess förmåga
att överleva trycket från väljarna i en politisk demokrati.
Friedrich August von Hayek står i en klass för sig.
Vägen till träldom är öppen, men den är inte den enda
-det är Hayeks övertygelse, och den präglar både hans
skrifter och styrde hans liv. Ty det finns vägvisare, och det
är ideerna.
Moberg delar inte Hayeks syn. De flesta som inte
delar Hayeks syn uppskattar inte hans betydelse, men
det gör Moberg. Det är i avsnitten om Hayek som
Moberg är som mest intressant. Han skriver:
”Hayek håller alltså med Schumpeter om att socialistiska ideer brett ut sig, men han menar också, till skillnad från Schumpeter, att det inte finns något nödvändigt
i detta. Det är olyckligt att de socialistiska ideerna vunnit terräng på de liberalas bekostnad, men så hade det
inte behövt vara. Bättre argumentation hade kunnat ge
utdelning. Ett antal argument till förmån för socialismen och kollektivismen har inte bemötts med den skärpa
som vore möjligt, och argumenten för liberalism och
individualism har inte artikulerats så pregnant och övertygande som skulle ha kunnat ske.” (s 77)
Moberg menar att de ideologiska systemen sannolikt ges för stor roll av Hayek:
Hayek ”bortser från de starka incitament som driver
politikerna att handla efter läget, och som driver fram
en fragmentering av politiken, ett avtrubbande av de
stora ideerna, och stegvisa förskjutningar, ibland i den
ena riktningen, ibland i den andra.” (s 134)
Men Moberg nyanserar sig senare något:
”Politik kan alltså ibland vara idepolitik även
om det sannolikt inte är så vanligt som Hayek föreställde sig- regeln torde istället vara intressepolitik.”
(s 135)
Moberg avslutar sin framställning med att
Schumpeter, Mises och Olson är realistiska, deras
teorier är inte bara rimliga, utan de kompletterar
varandra:
”Där vi tidigare bara såg tre av varandra oberoende, och kanske också förhållandevis små och ofarliga,
hot mot det fria samhällets institutioner, ser vi kanske
nu ett större och mera vittförgrenande och sammanhängande hot mot dessa institutioner. Löper möjligen
de tre utvecklingsvägarna samman i en gemensam och
mer entydigt bestämd riktning?” (s 149)
med honom om att denna ”entydigt bestämda riktning”
är den enda ”realistiska”- ett omdöme som Moberg ofta
använder.
SKÄLE ÄR FÖLJANDE .
För det första: Det realistiska och det sannolika behö-
ver inte vara samma sak. Det går att ändra sannolikheten för att vissa saker ska inträffa. Svårigheten att ändra
en trend ökar, om trenden framställs som realistisk, och
en ändring alltså som orealistisk. Ledarskap i affärer och
politik handlar ytterst om att göra det de flesta uppfattar som orealistiskt sannolikt- och därmed realiserbart,
och när det realiseras börjar betecknas som realistiskt
också av politikens och företagsamhetens goddagspiltar.
För det andra: Det råder numera en relativt stor
acceptans för entreprenörens roll. Jämför till exempel
den kritik som varit mot anställda direktörer och deras
beteenden och belöningar i till exempel USA och Sverige. Inget av denna kritik har drabbat entreprenörerdäremot en storägare som Tanzi med 51 procent i Parmalat som tycks ha snott övriga 49 procent på pengar.
Men det är ju vanlig tjyvnad- inte en kapitalistisk profit. Om allmänheten tillåter marknadsekonomin att gå
under, skulle det alltså ske trots dess uppskattning av
den privata företagarens roll. Orsaken skulle då antingen
vara väljarnas oförmåga att inse konsekvenserna av olika
institutionella ändringar i det ekonomiska systemeteller att de flesta väljare prioriterar entreprenörsrollen
lägre än annat.
För det tredje: Politiska prioriteringar grundas på
ideer och verklighetsuppfattningar. Den dominerande
iden hos inte bara fyra av de fem författare Moberg refererar utan även hos statsvetare, ruediefolk och politiker
är så dominerande att den inte ens uppfattas som en ide,
SÄRINTRESSEN OCH GRUPPINTRESSEN
Mitt svar är att Mobergs fråga kan med ja besvaras.
Vägarna löper samman. Däremot håller jag inte
Kommunismens hot mot friheten var mindre subtilt. Cell för politiska
fångar i KGB-högkvarteret i Vilnius, Litauen.
Numera Ockupationsmuseet
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 3-41 m
fUJ
:r:
>–<
0::
l.L
nämligen föreställningen att ideer inte spelar någon
större roll. Denna paradox grundas på uppfattningen att
politik handlar (deskription) och därmed enligt många
bör handla (preskription) om särintressenas kamp om
den politiska makten. ”And the winner takes all.”
Jag har i olika sammanhang dragit en principiell skiljelinje mellan vad jag kallar särintressen och gruppintressen (Westholm, 1995).
Särintressen försöker utnyttja statens tvångsmakt-i
en demokrati genom majoritetsbeslut – till att den egna
gruppen ska få förmåner på andra gruppers bekostnad.
Gruppintressen däremot avstår från detta. De främjar sin egen grupps intressen enbart till att förhindra
eller bekämpa att staten diskriminerar den egna gruppen.
Ett gruppintresse söker inte favörer, privilegier eller
bidrag till den egna gruppen. De enda grupper som har
rätt till favörer av statsmakten är de som är så ekonomiskt behövande och politiskt svaga att de aldrig av egen
kraft kan tilltvinga sig favörer genom att agera som ett
särintresse, till exempel sjuka och handikappade.
IDEER OCH I NTRESSEN
Iden om att intressen har betydelse, men inte ideer, är
den Schumpeterska definitionen av hur demokratier fungerar idag. Några statsvetare (Leif Lewin bl a) har hävdat
att väljarna inte ser till den egna plånboken så mycket
utan till allmänintresset (också en ide, för övrigt). De 8
000 lobbyisterna i Bryssel delar troligen inte denna uppfattning, ej heller de stora organisationerna i Sverige.
Däremot var styrelse genom en upplyst offentlig diskussion det sätt John Stuart Mill motiverade den representativa demokratin (Westholm 1976). Det var idealet,
men är idag inte verkligheten, och verkar inte vara idealet heller. Demokrati tycks för många vara detsamma
som att majoriteten bestämmer, och inte mycket mer.
Den osynliga handen främjar välståndet i en marknadsekonomi. De synliga händerna i särintressenas kamp
om statens tvångsmakt vill ändra fördelningen, vilket i
bästa fall är ett nollsummespel.
För det fjärde: Verklighetsuppfattningen att det är
Litteratur:
Erik Moberg: Frihetens förgänglighet- fem teorier om hot
mot det fria samhällets institutioner. (Ratio 2004)
Carl-Johan Westholm: Skilj på särintressen och gruppintressen. (Ekonomisk Debatt 1995/2)
Carl-Johan Westholm: Ratio och universalitet. J S Mill och
dagens demokratidebatt (Raben & Sjögren, 1976)
Carl-Johan Westholm: Skall marknadsekonomin avskaffas i
”Social välfärd genom marknadsekonomi”, rapport till SAFkongressen 1977. (Svenska Arbetsgivareföreningen 1977)
~~ lSvensk Tidskrift l2004, nr 3-41
givet, realistiskt (och troligen etiskt berättigat, även om
den aspekten sällan sägs) att politiken i en demokrati
ska vara kamp mellan särintressen, samverkar med verklighetsuppfattningen att ekonomin är ett nollsummespel.
Dessa verklighetsuppfattningar blir därmed självförstärkande, självuppfyllande och ter sig alltmer självklara
-både som förklaringar till vad som sker och vad som är
önskvärt.
Är det realistiskt att ändra på dessa verklighetsuppfattningar? Det beror på. Det är rimligen fullt möjligt,
annars är Mobergs bok och denna diskussion terapi för
intellektuella. Är det sannolikt? Det beror också på -på
vad som görs av dem med makt, pengar och inflytande.
Så länge vi inte har en världsregering som likriktar politiken och därmed globaliseringen och villkoren för företagsamheten, finns chansen att några länder går före,
och låter resultaten av ekonomisk frihet tala.
”Om någon prognos alls skall göras, så ligger det närmare till hands att spå att marknadsekonomin och kontraktsrätten är det system som har det mesta ogjort, som
ännu inte sett sina bästa dagar- även om detta system,
som på ett unikt sätt i historien förenat frihet och folkstyre till något praktiskt möjligt, ofta ges skulden för allt
det inte åstadkommit, och för det som människor gjort,
när de handlat efter andra principer än frihetens.” (Westholm, 1977, s 23)
För det femte: Sedan jag skrev dessa ord 1977 har
den franska revolutionens dotter kommunismen förolyckats. Den amerikanska revolutionens ide om individers frihet att sträva efter egen lycka har segrat. Men inte
överallt.
Nu hotar arvet efter en tredje revolution, den islamiska fundamentalismen, friheten i världen. Denna vill
låta religionen ta kommandot över politiken och ekonomin i olika länder. Medborgare ska omyndigförklaras, kvinnor förtryckas av allmän opinion och starka
regenngar.
Vem kan mot denna bakgrund tro att ideer inte har
en bestämmande roll över samhällsutvecklingen? Naturligtvis i samverkan med materiella resurser, som tolkas
och används på ett visst sätt enligt dessa ideer.
Män som styr världens öden kanske inte bär ett
bestämt klackmärke på handlederna. Men de bär- medvetet eller omedvetet – på vissa ideer. En del släpar på
dem, andra bärs fram av dem.
Friheten är inte given. Det är den dåliga nyheten. Frihetens förgänglighet är inte heller given. Det är den goda
nyheten.
Carl-Johan Westholm (carl-johan.westholm@timbro.se)
är egen entreprenör och sedan 1988 Secretary iMont Pelerin Society.
Har tidigare bland annat varit VD i Företagarna och Svensk Handel.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner