Print Friendly

Carl Johan Ljungberg; Sandinistrevolten

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CARL JOHAN LJUNGBERG:
Sandinistrevolten
l oppositionen mot Somozas
regim i Nicaragua ingick flera
grupperingar – med delvis
mycket skiftande mål – vilka
efter hand manövrerats ut av
sandinisterna.
Dessa har vunnit starkt stöd
såväl från andra krafter inom
landet som från västopinionen
genom sin påstådda förmåga
att ”samarbeta”, dvs i praktiken
dölja sina långsiktiga totalitära
mål.
strategin, som formades
1977, har lyckats väl.
Sandinisterna har ändrat sin
yttre profil från en extremgrupp
som hotades av utplåning i
början av 70-talet till en politisk
centralkraft stödd av stora
medelklassgrupper.
Artikeln beskriver
utvecklingen från Somozas tid
och framåt.
Carl Johan Ljungberg är Ph. D.
D
en 10 januari 1978 körde Pedro
Joaquin Chamorro, nestor bland
Nicaraguas pressmän, som vanligt till sitt arbete på La Preosa i Managua. Strax efter kl 8 prejades hans Saab
av en Toyota med tre beväpnade män.
Chamorro tvingades stanna, varefter han
genom vindrutan genomborrades av ett
tjugotal maskingevärsskott. Han avled i
en ambulans på väg till sjukhuset.
Mordet på Chamorro var mer än en
politisk avrättning, så vanlig i Latinamerika. Det var en välberäknad och kallblodig handling, som fick utomordentligt
stora följdverkningar.
Sedan några år hade Nicaraguas härskare, autokraten Anastasio Somoza Debayle, mött en hårdnande opposition inte
bara från den politiska vänstern utan i
stigande grad från medelklassgrupperna i
landet. Orsak var inte bara det politiska
förtrycket utan också att Somoza på olika sätt höll tillbaka det ekonomiska initiativet i Nicaragua. Han ville förutom
sin politiska ledarroll också vara den förmögnaste individen i sitt land, och spelade efter förmåga ut tänkbara medtävlare.
Oppositionen mot Somoza
Oppositionen mot Somoza bars av flera
grupperingar med inbördes delvis mycket skiftande mål. Där fanns längst till
vänster sandinisterna, vars 1961 grundade parti FSLN åberopade arvet från
den 1934 mördade rebelledaren Augusto Cesar Sandino, legendarisk genom
sin kamp mot de amerikanska marinkårsmän som på 20-talet stationerats i
det oroliga Nicaragua. Fast FSLN klart
J
326
inspirerats av Fidel Castros kubanska revolution ett par år tidigare fanns det olika fraktioner inom partiet. Oenigheten
gällde dock mera medlen än målet – en
kommunistisk stat på marxism – leninismens grund.
Jämte FSLN fanns ett antal oppositionsgrupper som var rester av det konservativa parti som splittrats under den
långa Somoza-epoken. Den mördade Charnorm var ledare för ett slags mittkoalition, UDEL, och tillhörde själv det Socialkristna parti som bildats vid 50-talets
slut.
Mordet är intressant, därför att det
skedde i ett läge då dels oppositionen
mot Somoza ökade och den dessutom
höll på att få en demokratisk och samlande prägel. I oktober 1977 hade t ex en
rad prominenta medelklassföreträdare
bildat den ”tolvmannagrupp” som vädjade till oppositionen inklusive sandinisterna att gå samman för att störta Somoza.
Den som kunde invända något mot
den växande bredden i oppositionen var
främst givetvis Somoza själv men därtill
– sandinisterna. Frågan om vem som
förövade mordet på Chamorro är därmed inte avgjord. Det har med rätta sagts,
att ett mord på denne respekterade, genuint patriotiske oppositionsman i teorin
skulle ha varit det dummaste Somoza
kunde ha företagit sig. För sandinisterna
däremot kunde ett mord på Chamorro ha
lättberäkneliga fördelar, då det var dömt
att splittra den redan svaga mitten, skärpa oppositionen mot Somoza och ge sandinisterna vind i seglen.
Mordet fick effekten, att hatet och otå-
ligheten över Somoza ökade. Samtidigt
gick luften ur de medlingssträvanden
som trots allt förekommit, t ex via företagarförbundet COSIP och den katolske
kyrkaledaren Miguel Obando y Bravo.
Från januari 1978 till juli 1979 då Somoza-regimen störtades tycktes ingenting kunna hejda sandinisterna. De framstod alltmer som de givna ledarkandidaterna. Låt vara att de av många ännu
troddes förmögna att samregera med de
andra Somoza-kritiska partierna.
Sandinisterna
Vilka var då sandinisterna? Med en generalisering var deras kärntrupp vänstermän som blivit politiskt medvetna under
50-talet, och som tidigt skapade kontakter med Kuba och Sovjet. Flera av
dem, bl a den nuvarande försvarsministern Humberto Ortega, studerade på 60-
talet i Moskva, andra genomgick samtidigt militärträning i Öst. Flera sandinister hade högborgerlig bakgrund och få
proletära erfarenheter.
Huvudsakligen kan tre fraktioner urskiljas bland sandinisterna. Där fanns
en, som förordade tålmodigt arbete för
att hos folket skapa ett proletärt medvetande. Där fanns en annan, som önskade
föra ett bondekrig a la Mao Tse Tung.
Och där fanns en tredje – de s k ”terceristas” – som strävade att vinna stöd
bland icke-marxister och nå en snabb seger genom massuppror. Till denna grupp
hörde främst bröderna Ortega, Humberto och Daniel, landets nuvarande president, samt Tomas Borge, idag inrikesminister.
Att det fanns reella spänningar mellan
fraktionerna är uppenbart. Det torde ha
varit genom Fidel Castro, som gjorde
deras enande till villkor för fortsatt stöd,
som de faktiskt enades. Samtidigt var
den kommunistiska, framför allt leninistiska, prägeln gemensam. De kände sig
som proleteriatets ”avantgarde”. Deras
anspråk på att äga sanningen och formeln till social rättvisa tycktes försvara
okonventionella, illegala och omoraliska
metoder. (Ett sätt varmed FSLN från
böljan skaffade sig tillgångar var t ex via
bankrån).
Det har talats om sandinisternas och
främst ” terceristas” pragmatism, dvs
praktiska och odoktrinära syn på politikens arbetssätt. Det bör medges att de i
en mening är odoktrinära, men ordet bör
fattas i sin leninistiska inte sin reformistiska betydelse. Sandinisterna har sålunda vunnit starkt stöd såväl från andra
krafter i Nicaragua före revolten, som
från västopinionen, genom sin påstådda
förmåga att ”samarbeta” ; dvs i praktiken dölja sina långsiktiga totalitära mål.
Denna strategi, som främst har den
skicklige Humberta Ortega till arkitekt,
utformades klarast i ett FSLN-dokument
från I977. Där betonades värdet av att
tona ned vänsterretoriken, att skapa en
bred folkfront, att söka radikalisera den
övriga oppositionen, att söka underminera det avskydda nationalgardets auktoritet samt att ena de tre FSLN-fraktionerna.
Med facit i hand kan man säga, att
sandinisterna klarade dessa mål galant.
Bäst lyckades de med att ändra sin yttre
profil från en extremgrupp som i böljan
av 70-talet hotades av utplåning till en
politisk centralkraft stödd av stora medelklassgrupper. Som den amerikanska
journalisten Shirley Christian framhåller
i sin förtjänstfulla bok Nicaragua: Revolution in the Family (New York: Random House, 1985) underlättades troligen
sandinisternas kontakter med borgerliga
mittengrupper av deras egen bakgrund i
just dessa grupper. Viktigt var det också,
att de borgerliga nicaraguanerna själva
var ideologiskt tanklösa eller inte ville ta
de extremt marxistiska inslagen i FSLNprogrammet på allvar, i ivern att se Somoza avsatt.
Förutom detta kontaktskapande beredde sandinisterna marken för en seger
genom ett antal tämligen begränsade
men oftast väl genomförda väpnade
blixtauktioner, t ex mot nationalgardesposteringar. Härigenom skapades bilden
av kraft och beslutsamhet, och närdes en
hjältegloria som FSLN förstod att vårda.
Mest bekant har den kupp blivit som
den legendariske kommendanten Eden
Pastora genomförde med en liten trupp
mot nationalpalatset i Managua den 22
augusti 1978, då nationalförsamlingen
togs som gisslan. Kuppen blev ganska
oblodig men fick psykologisk betydelse,
genom att Somoza framstod som oförmögen att skydda ordningen i landet.
Pastaras auktion väckte också beundran
utomlands, och renderade FSLN stöd
från ett par grannstater.
President Carters ingripande
I sin bok redogör Christian mycket ingå-
ende för det spel som föregick Somozadynastins fall och inte minst president
Jimmy Carters roll. Särskilt idag, då
Ronald Reagans misstag och utrikespolitiska begränsningar gärna ventileras, är
328
det nyttigt att erinra sig den yrvakna reaktion som det under 1978 allt allvarligare läget i Nicaragua väckte hos Reagans föregångare.
1978 var Camp David-diplomatins år.
earter var fullt upptagen av försöken att
försona Israel och Egypten och mottog
signalerna från Mellanamerika under
stress eller ointresse. Det hjälpte inte, att
det amerikanska UD alltjämt tycks ha
ansett att Nicaragua var ett problem
”under kontroll”. earter strävade, när
hans medvetande väl väckts, snarast efter förhandlingar mellan Somoza och oppositionen. Härvid begagnades efterhand allt ettrigare påtryckningar mot Somoza, som överrumplades bl a då USA
agerade i Internationella Valutafonden
för att förhala dennas lån till Nicaragua.
Carter sökte också avpressa Somoza löften att bestämma ett datum för dennes
avgång.
Uppenbart är att erfarenheten av Vietnam och rädsla för en ny UsA-inblandning var en stark drivkraft för Carteradministrationen. Därtill kom den betoning av de mänskliga rättigheterna som
Carter givit sin utrikespolitik. Som
Christian påpekar var denna politik
emellertid här vansklig, då den inte förstods av en utpräglad maktpolitiker som
Somoza. Samtidigt gav inte Carter den
moderata oppositionen sitt entydiga
stöd, och framstod inför denna som oförmögen att med kraft och konsekvens klara situationen. Så demoraliserades den
politiska mitten i landet ännu mer. Den
part som drog störst fördel härav var
sandinisterna.
En av Carters vägar att finna en lösning var kontakter med OAS, de amerikanska staternas organisation. En annan
väg utgjorde ambassaden i Managua.
Tragiken här, betonar Christian, bestod i
att det tidigare amerikanske sändebudet,
Mauricio Solaun, väl insåg lägets art och
riskerna med att sakna en bestämd och
konsekvent plan, men att Solaun misslyckades med att få fram dessa synpunkter till the State Department i
Washington. Mitt under konflikten avlöstes Solaun av Lawrence Pezzullo, en
visserligen erfaren diplomat men utan
särskilda kunskaper om Nicaragua och
dess problem.
Pezzullo kom i sitt energiska arbete
därför att vägledas av earters osäkra,
mänskliga rättighetsorienterade uppfattning, och förmådde inte vända det katastrofala förloppet. Att vissa av de amerikanska initiativen togs via en annan karriärdiplomat, William P Bowdler, som
tidigare dragits in i medlingsprocessen,
gjorde inte underhandlingarna lättare.
Konfliktläget skärptes under våren
1979. Otåligheten med Somoza växte,
såväl inom landet som hos USA. Olika
planer för en fredlig maktväxling diskuterades i Washington, men få bedömde
dem som trovärdiga. l juni sammanträffade Bowdler t o m med Daniel Ortega,
det första mötet mellan amerikaner och
sandinister. Somoza fortsatte samtidigt
att pressa på USA att stödja honom.
Hans starka kort var hotet om det kaos
och den kommunistiska utveckling som
hans avträde skulle utlösa.
I början av juli 1979 offentliggjordes
namn på personer som av USA och vissa
oppositionsgrupper kunde accepteras i
en ny regering. På listan var visserligen
bara Tomas Borge sandinist, och fyra av
den nämnda ”tolvmannagruppen” fanns
med. Samtidigt upptogs inga Socialkristna eller Konservativa. Detta tycktes bekräfta, att USA i detta läge glömt de
moderata krafterna i Nicaragua. Vissa
försök att tillägga andra namn, bl a den
respekterade biskop Obando y Bravo
och Röda Kors-chefen Luis Herrera
Campins, misslyckades.
I de övergångsregler, som med USA:s
medverkan skapats, förutsågs att nationalförsamlingens ordförande Francisco
Urcuyo skulle efterträda Somoza, liksom att nationalgardet för ordningens
skull borde bestå. Men planen fungerade
inte så. Med argumentet, att Urcuyo visat
tecken att vilja styra enrådigt i strid med
demokratiseringsplanen uppmanades
denne att avgå och låta Obando y Bravo
som interimspresident överlämna regeringsuppdraget till den nämnda juntan.
Urcuyo blev rasande och vägrade lyda
denna ”order”.
Maktväxlingen
Härigenom fick maktväxlingen ytterligare en förvirrande dimension. Urcuyo har
senare bittert uttryckt sin besvikelse
över det ultimativa sätt, på vilket USA
blandade sig i skeendet i Nicaragua dessa ödesdigra sommarveckor.
Under tiden böJjade landets nationalgarde upplösas. Ledningen anade, vad
som skulle ske. Att Pezzullo oklokt beslutat avskeda alla medlemmar av gardet
med längre tjänst än 30 år bakom sig
bidrog till sönderfallet. Det hindrar inte,
att delar av nationalgardet bjöd motstånd
in i det sista.
Nu utspelades en inte ovanlig scen vid
revolutionära maktövertaganden. Under
329
ett par dagar strömmade grönklädda gerillasoldater in i huvudstaden, till fots
eller på flaken till militära lastbilar.
Amerikanerna diskuterade möjligheten
att låta jaktplan lågflyga över Managua
för att hindra sandinisterna att dra för
snabba slutsatser. Men uppslaget övergavs. USA-ambassaden evakuerades
istället. Såväl interimspresidenten Urcuyo som den genom USA:s förmedling
just tillsatte nationalgardeschefen Mejia
flög ut ur landet, sedan Somoza själv
flytt till Florida och sedan till Bahamas.
Nu följde en alltför välkänd revolutionsoreda, där alla regler och lydnadsförhållanden kastades överända, och de
nya makthavarna var osäkra eller oense
om vad som skulle komma istället. Små
rebellgrupper tog makten i egna händer
och ”konfiskerade” egendom, höll summariska rättegångar och avrättade förmodade eller verkliga fiender till revolutionen. Många människor i alla läger fick
sätta livet till (ca 10000 mellan september 1978 ochjuli 1979, har det hävdats).
Den nyajuntan tog sitt säte i den gamla Centralbanken, och de nya ministerierna tog de lokaler de kunde hitta i det
centrala Managua. Bakom en enad fasad
inleddes den maktkamp som inom kort
skulle göra FSLN:s direktorat till den
verkliga maktkällan och långsamt sätta
tumskruvar påjuntans icke-sandinisliska
företrädare.
En som tidigt oroades var affärsmannen Alfonso Robelo. Robelo hade på-
skyndat Somozas fall genom att ordna
strejker. Han skulle dock redan 1979
själv hoppa av juntan och bilda sin demokratiska revolutionära allians
(ARDE). En annan som kände oro var
Arturo Cruz, som återvände från en
330
tjänst i Washington för att bli centralbankschef. En efter en skulle dessa medelkJassföreträdare i besvikelse avbryta
sitt samröre med sandinisterna. Det gällde också Violeta Chamorro, maka till
den mördade Pedro Joaquin Chamorro.
Sandinisternas mål
De tillträdande sandinisterna hade tre
omedelbara huvudmål. De ville rekonstruera ekonomin, skapa revolutionära
massorganisationer och stärka armen.
De inledde arbetet genast och hjälptes på
väg av den förvirring som präglade de
övriga politiska aktörerna. Ett militärt
”generalkommando” skapades, och obligatorisk värnplikt infördes. En särskild
folkmilis uppsattes. Intet av detta väckte
några öppna protester från juntans ickesandinister. Samtidigt skapades särskilda domstolar för brott begångna under
Somozas tid. Dessa utfärdade synnerligen godtyckliga domslut och möttes bl a
av Amnestys skarpa kritik.
Genom att överta de enorma inte
minst jordegendomar som Somoza ägt
fick sandinisterna snabbt kontroll över
ca en fjärdedel av landets odlade mark,
ca 130 företag och industrier liksom
hundratals hus och fordon. Bankerna
och utrikeshandeln nationaliserades
inom en vecka efter maktskiftet. Regler
infördes enligt vilka alla producenter
måste sälja sina varor direkt till staten.
Samtidigt byggde FSLN upp en rad
massorganisationer: fackföreningar, en
journalistförening, producentorgan och
inte minst de s k ”försvarskommitteerna”, om blev värdefulla medel att
styra och övervaka folket ned på kvartersnivå.
Problemet var, att sandinisterna leddes av en teori om revolution som förutsatte att det rådde stora standardklyftor,
vilket det gjorde i Nicaragua, men därtill
även att det fanns ett betydande industriproletariat. Så var dock inte fallet. Nicaragua hade däremot stora småborgerliga grupper, sysselsatta i hantverk,
kommunikationer och handel, liksom
många jordbrukare. Ingen av dessa grupper ville kännas vid de revolutionära må-
len. De hade önskat störta Somoza för
att få större personlig frihet, inte för att
få ett revolutionärt parti som styrde allt.
Och inte nog med detta. I den mån dessa
medelklassgrupper klagade hos den sandinistiska ledningen, möttes den nu allt
oftare av hätska utfall och kopplades
hånfullt ihop med påstådd somozavänlighet, eller hävdades utan all grund vara
styrda av USA, CIA etc.
USA:s roll efter 1979
USA: s roll efter 1979 års revolution behandlas av Christian med den utförlighet
som ämnet förtjänar. Idag hävdas det
gärna, att USA redan från 1979 skulle ha
inlett sin fientliga attityd mot sandinisterna, och att dessas upprustning skulle
utgöra ett svar på USA:s nya attityd. I
verkligheten är orsaksförhållandet det
motsatta. Trots att USA:s plan för maktväxlingen misslyckats fortsatte kontakterna med den nya juntan. Ambassadör
Pezzullo återvände till Managua och inledde förhandlingar om hjälp till landet.
Störtandet av Somoza hade ju varit
USA:s uttalade mål. Och sandinisterna
ansåg den amerikanska hjälpen vara
deras ”födslorätt”. I ett läge söker Pezzullo t o m intressera president Carter för
att ge militär hjälp till Nicaragua.
Samtidigt växer skepsisen främst hos
det amerikanska UD mot sandinisternas
mål. Det beror på nya informationer om
FSLN:s band till Östblocket och om arten av dess politiska metoder. Det uppenbaras, att Kuba kort efter revolutionen sänt ett par tusen rådgivare till Managua, liksom att en beväpning och militär träning igångsatts för att göra armen
till en extra maktfaktor. Den enorma
propaganda- och utbildningskampanjen
noterades också på amerikanskt håll liksom det snabba och skickliga grepp
FSLN tar om medierna, tidningar, TV
och radio. Den alltmer självsäkra och
ovillkorliga tonen i sandinisternas uttalanden säger sitt. När den liberale USAenatorn Thomas Eagleton i april 1981
besöker Managua, säger han, att Nicaragua hamnat ”till 99 % i det kommunistiska lägret.”
När FSLN:s mål stod klara för dem
som ville se, fanns det bara möjligheten
att undandra det amerikanska stödet till
Nicaragua, vilket också skedde, samt att
i olika former uppmuntra motståndet
mot regimen.
Valet 1984
Efterhand pressade av den internationella opinionen beslöt sandinistledningen i
Managua att trots allt hålla val hösten
1984. Fast de 1979 utlovat ett pluralistiskt samhällsskick hade frågan om val i
331
det längsta förhalats. Redan 1980 hade
Humberto Ortega föraktfullt sagt att kraven på allmänna val ingick i ett växande
kontrarevolutionärt hot mot regimen.
Daniel Ortega angav landets efterblivenhet som skäl att uppskjuta valen tilll985,
ett uttalande som gjorde oppositionen rasande. Sandinisterna hade ju själva 1979
givit de amerikanska staternas organisation ett skriftligt löfte att utlysa val! Oppositionsledaren Jorge Salazar hävdade
att sandinisterna ”bekänt sin marxistleninistiska färg”.
Valen kom nu att hållas den 4 november 1984. Sandinisterna behärskade givetvis valmaskineriet. Man lät förstå att
valskolk skulle tolkas som en kontrarevolutionär handling. Genom det raffinerade systemet med ran oneringskort,
kontrollerade av sandinisternas kvartersgrupper, fanns ett slagkraftigt på-
tryckningsmedel. Att rösträttsåldern
Regionens Leninistiska drag har
återkommande bekräftats.
sänkts från 18 till 16 år bidrog till att de
åldersgrupper som sedan 1979 influerats
av sandinisternas ideologiska skolning
fick större inflytande på valutgången.
Ett handicap för oppositionen var att
Jorge Salazar avlidit 1980, samt att flera
tunga ledare numera var i exil. Arturo
Cruz, den borgerlige tidigare juntamedlemmen, kom dock hem och ledde oppositionens valkampanj. Han blev populär
genom sina krav på öppnare medier och
på hävande av undantagstillståndet. Men
de förhandlingar Cruz drev med sandinisterna om vidgade ramar för oppositionen bröt samman, och Cruz jämte flera
332
andra oppositionsmän kom att bojkotta
valet. Det är diskutabelt hur rättvisande
resultatet skall anses vara. Daniel Ortega
och Sergio Ramirez erhöll officiellt 67%
av rösterna. Därmed kunde sandinisterna hävda, att de fått folkets stöd för
sin fortsatta maktutövning.
De senaste årens utveckling
Sedan Shirley Christian avslutade sin
bok har knappast några avgörande förändringar skett somjävar hennes slutsatser. Regimens leninistiska drag har återkommande bekräftats. Uppbyggnaden
av partiets inflytande över de vitala samhällsområdena har fortsatt. Östinflytandet har förstärkts. Det har bl a hävdats
att Gorbatjovs makttillträde i Sovjet inneburit en ökning av stödet bla till Nicaragua. Landets opposition har väsentligen förblivit svag och splittrad. Pressoch etermediecensuren har fortsatt.
Kyrkans verksamhet har på olika sätt
störts. Kardinal Miguel Obando y Bravo
har vid flera tillfällen uttalat sin oro över
den polarisering och de hatkänslor som
regimen framkallat i Nicaragua. I april
1986 har de katolska biskoparna klagat
över att regimen stängt en kyrklig radiostation. En amnestyrapport i januari
1986 bekräftade att många övergrepp
skett mot de mänskliga rättigheterna och
att rättssäkerheten skadats, men även att
de regeringsfientliga contras gjort sig
skyldiga till övergrepp.
Samtidigt som läget på nästan alla områden försämras i Nicaragua och landet
blir alltmer ur stånd att försörja sin befolkning, har försöken att genom yttre
medling skapa fred misslyckats. Den sk
contadoragruppen dvs Mexico, Colombia, Venezuela och Panama, har nyligen
upplevt ännu ett misslyckande. Sandinistregimen vägrar att förhandla med
contras och uppfylla sina löften från
1979, samtidigt som man fortsätter att
skylla landets alla motgångar liksom militariseringen på USA. President Reagan
gör å sin sida allt för att få kongressen att
återuppta det militära stödet till contras,
samtidigt som han söker få andra stater
att inse sandinismens verkliga karaktär.
Om man får tro Shirley Christian är
det till stor del president earters fel, att
USA idag tvingas till det val som fyller
så många med ogillande. Hade Carterregeringen trovärdigt och uthålligt velat
uppmuntra de moderata krafterna i Nicaragua samt beslutsamt avbrutit det militära stödet till Somoza, hade Nicaragua
idag troligen inte befunnit sig i det dilemma vi nu bevittnar. Sandinismen kunde
då ha varit en historisk parentes. Om
Nicaragua skall ha en framtid beror idag
på om sandinismen utsätts för ett tillräckligt tryck. Sålänge Sverige och andra länder inte bara underlåter att kritisera sandinisternas förtryck utan därtill ger
dem moraliskt och materiellt bistånd är
framtiden dock mycket oviss därvidlag.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner