Print Friendly

Carl Johan Ljungberg; Om försvarspedagogik (s)

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

”Mitt största bekymmer för den framtida utrikespolitiken gäller mitt eget parti:
socialdemokratin. Det finns ringa förstå-
else för de internationella spelreglerna,
och det är önsketänkande och inte realism som präglar de interna debatterna.”
Så skriver den socialdemokratiske
Folketingsledamoten Robert Pedersen i
sin bok om den danska socialdemokratin
och försvaret – Fra neutralitet til engagement. Pedersen frågar, om inte det
samförstånd om försvaret som danskarna mödosamt nått på senare år håller
på att gå förlorat. Samma socialdemokrati som bär ansvar för att landet anslöts till NATO, hyser idag tvivel och
motsättningar om deltagandet i den västliga försvarspakten.
Danmarks situation är geopolitiskt
speciell. Dess försvarsdebatt kan inte
bara överflyttas på svenska förhållanden. Men debatten i dansk socialdemokrati kan däremot ge oss lärdomar, särskilt genom att visa följderna av vissa
grundprinciper för de praktiska ställningstagandena.
I nordisk socialdemokrati har som ett
inslag länge funnits en strävan till realism. Man har berömt sig av att känna de
faktiska samhällsförhållandena och att
ha sökt anpassa handlandet härefter.
Men denna inställning, som inrikespolitiskt tagit sig uttryck i önskan att avslöja
idealism och falska fasader, tycks inte
alltid slå igenom i försvars- och säkerhetspolitiska sammanhang.
Där är det istället en annan socialistisk
grundtes – den om den ”innerst inne”
goda människan, vars fördärv bara kommer genom yttre krafter – som präglat
ståndpunkterna. Det är den radikala utopismen, som funnit utslag i så många
försvarspedagogik (s)
drömmar och planer för en bättre och
fredligare värld. Om människan är god,
och hotas bara av kvardröjande reaktionära intressen, så måste risken för
krig och våldskonflikter upphöra med
dessa falska intressen. ·
I vår egen socialdemokrati finner vi
många exempel på denna tanke. Före
kriget talade man om ”försvarsnihilism.” Många ifrågasatte om svenska arbetare hade anledning att försvara ett
land som dominerades av borgerliga och
traditionella grupper. Det kommer på ett
ut, om arbetaren förtryckes av ”Sveriges lejon” eller ”Rysslands örn,” som
en ung poet skrev. Vårt land borde sätta
ett nedrustningsexempel, då det ändå
var en tidsfråga innan socialismens infö-
rande gjort krig överflödiga.
Den möda bör inte underskattas, som
mer ansvarskännande socialdemokrater
i vårt land då och senare lagt ned på att
söka övertala ofta tonstarka försvarsmotståndare i de egna leden om försvarets nödvändighet.
Samtidigt har de som i (s) talat för
kravet på ett inhemskt försvar sällan velat inse, att pacifismen i partiet inte är
något tokigt och främmande, utan ett uttryck för ett önsketänkande som är
oskiljaktigt från socialismen. Det räcker
inte med att säga, att de socialdemokratiska grupperna nog skulle bli försvarsvänliga, bara de genom ett ökat välstånd fått något att försvara. Idag har
välståndet kommit dessa grupper till del,
ändå hör vi åter samma tongångar som
på 30-talet: kritik av den ”militärt dominerade” säkerhetspolitiken, övertro på
förhandlingar, strävan till decentralisering och civilförsvar. Liksom då hävdar
partiets radikala grupper att ett svenskt
försvar inte lönar sig, och att vi gärna
bör sätta ett ”avrustningsexempeL”
Partiledningen lyckades i höstas visserligen bjuda nedrustarna motstånd, men då
snarast med sysselsättningspolitiska argument!
Liksom på 30-talet måste partiets realister idag åter gå ut och förklara, varför
svensk neutralitet kräver militär styrka.
Den som följde höstens (s)-kongress
minns att det då främst var Anders
Thunborgs uppgift att tala förnuft med
partiets radikaler. Thunborg slog tveklöst vakt om svensk säkerhetspolitik –
neutralitet och militär styrka. Han prisade t o m avskräckningens roll för att
bevara freden och stabiliteten i Europa.
Han manade till ”tålamod, uthållighet
och verklighetssinne. ”
I andra sammanhang har Thunborg
kallat tanken på ensidig svensk nedrustning för ”en återvändsgränd” . ”Hökarna blir inte fredligare av att man vingklipper duvorna.”
Viljan att bevara ett fast och mångsidigt försvar är – som inte minst socialdemokrater ofta påpekat – nära beroen- 241
de av folkets vilja att bära de uppoffringar som detta medför. Men denna vilja
beror i sin tur på vilken verklighetsuppfattning som präglar människorna. Hur
länge kan ett parti uppamma allmänt
önsketänkande, för att sedan just i försvarsfrågan av medlemmarna vänta realism? Och omvänt, måste inte verklighetssinne just på försvarsområdet förr
eller senare tvinga till omprövning av
själva den socialistiska idegrunden?
Västeuropa lider alltjämt av de verklighetsfrämmande bedömningar som
USA:s dåvarande ledare Roosevelt
gjorde före och under andra världskriget.
För Sverige, och Europa, är det därför
ett vitalt krav, att vi genom militär styrka
förmår hävda den neutralitet som så
länge hållit oss utanför väpnade konflikter. Socialdemokratin som politisk
kraft är långtifrån överspelad. Därför är
partiets förmåga att vädja till medlemmarnas realism i försvars- och säkerhetsfrågor alltjämt av stor och kanske avgö-
rande betydelse.
Carl Johan Ljungberg
l

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner