Print Friendly

Carl Johan Ljungberg; Kristdemokraten Columbus

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CARL JOHAN LJUNGBERG:
Kristdemokraten Columbus
N
är allt som rör EG stöts och blöts
till leda kommer en ny tidskrift
från Kds kallad Kristdemokratisk Debatt, lärt som ett uppslagsverk och
med syfte bl a att visa, hur Europa-tanken
då den rann upp i sina grundares hjärnor
inte bara avsåg ett nytt monetärt eller
militärt maktmedel utan var ett utflöde av
judeo-kristen gemenskaps- och solidaritetslära. Här ges inte bara nycklar till katolska socialbegrepp som solidaritet, personalism och subsidiaritet. Vi får också
lära oss att Columbus var allt annat än
den råe erövrare som DN Kultur och andra Europa-gisslare hävdar, utan en man
som av kristet sanningssökande vågade
bryta med det som stelnat i medeltiden.
En lans dras på ett mer praktiskt plan
också för den fackliga pluralism som i
Europa är mer självklar än här.
När vi ser hur den kristna iden ofta tolkas på vitt skilda sätt, och ibland rentav
blir täckmantel för Europa-tankens olika
fiender, är den typ av nyanseringar som
KDD ger värdefull. Som betonas i en artiCARL JOHAN LJUNGBERG:
kel i detta nr av SvT är de kristna rörelserna (inte minst de fria samfunden) en betydande kraft i andra världsdelar och blir
det även i ett EG vari de etablerade
kyrkorna med den katolska främst tills nu
dominerat. Bilden av en bibelrabblande
fundamentalism är grovt vilseledande, så-
väl för svensk som annan kristdemokrati,
vilken tvärtom kan bli en konstruktivt förnyande och frihetlig kraft.
Men också för den som inte delar
KDD:s religiösa grundvärderingar har
detta initiativ intresse, inte minst betoningen av hur kulturen i verklig mening,
d v s kvaliteten hos den lilla gemenskapen, familjen och civilsamhället, liksom
våra åsikter om skönt och fult, gott och
ont, så som de utövas dagligen, inverkar
vitalt på ekonomin och politiken. Detta tål
att sägas på nytt. Det man kan invända är
att KDD i form av sitt första nummer inte
är särskilt debatterande. Det lär den dock
kunna bli, om dess tankar förmår provocera i fortsättningen.
Teologen Karl Rahner- barn av sin tid?
S
om en ”genomsnittlig kristen” brukade den katolske teologen Karl
Rahner beteckna sig enligt en ny
minnesbok Sehnsucht nach dem geheimnisvnllen Gott: Profil, Bilder, Texte.
Karl Rahner: Sehnsucht nach dem geheimnisvollen Gott: Profil, Bilder, Texte. Herder 1992; utg Herbert Vorgrimler
Orden utmärker väl denna profil från en
politiskt händelserik men andligt håglös
tid. Rahner ter sig ambivalent; som om
han känt leda vid det borgerliga lugn
(Adenauers ”keine Experimente!”) som
freden 1945 medförde. Rahner ses av ej
få renläriga katoliker som en närmast
destruktiv kraft. Hans andliga verk bär
spår av att han medvetet sökt avbörda sig
356
inte bara teologiska konventioner utan
mycket av andlig tradition överhuvud, hur
ofta han än förnekade detta. Rahner uppgraderade individens eget sökande, som
han ansåg måste vara ett språng in i något
okänt, och han hyllades t ex av existentialister utanför kyrkan.
Rahner som var född 1904 i Freiburg
im Breisgau utbildades vid ett jesuitkollegium och ägnade sig först åt filosofi vid sin
födelsestads universitet. I Innsbruck fördjupade han sig i dogmatiken och upprätthöll senare professurer där samt i
Munster och Miinchen. Utöver hans insats som jesuit gav han ut studier bland
annat i Thomas av Aquinos kunskapslära.
Inför Andra vatikankonciliet utsågs
Rahner till koncilieteolog, och anlitades
även av påvliga teologikommissioner.
Rahner var skeptisk mot en trossystematik, som enligt honom sköt den personliga gudsupplevelsen åt sidan. Rahner
ser tron nästan som ”etwas einmaliges”
dvs något helt igenom unikt. Samtidigt var
han, hävdar Vorgrirnler, av rädsla att i en
splittrad tid lämna de kristna utan kompass som ”unerbittlich” i sin traditionstrohet Livet är nu bara oändligt öppet, och
Gud är en hemlighet som ej får schematiseras. Nåden, den består i människans
självöverskridande. Ja, till och med döden
är för Rahner inte något obönhörligt utan
”en medveten handling”. Man inser varför
existentialisterna här var villiga att lyssna
på honom!
I Rahners yttre verk märks motsvarande attityd. Bland annat frågar han, om
kyrkan bör godta att katoliker läser
”världsliga” tidskrifter, eller om man på
en arbetsplats bör ha ett krucifix uppsatt.
Rahner ser lätt på sådant, och manar till
att göra ”det mänskligt möjliga”. Han varnar för att kräva en särställning för kyrkan
i folkstyret, och påminner om klassisk
liberalteologi, då han hävdar att det finns
”onödiga” dogmer. Enligt Rahner bör
kyrkans budskap för att gå fram göras
selektivt, samlat. Och med sin mycket omdiskuterade term ”den anonyma kristendomen” tänker sig Rahner tydligen, att
andra än kristna kan göra kristna erfarenheter. Den formella hemhörigheten i kyrkan och dess tradition bör inte överdrivas.
Föregrep Rahner med allt detta bara
ett den kyrkliga auktoritetens nederlag?
Var han ännu en modernist för vilken Jesu
lidande och offerdöd, sakramenten och
bönen, blivit mer oumbärliga? En Sartre i
prästkappa?
Kontroversiell var Rahner tveklöst, och
dubbeltydig. Hans språk fylls av märkliga
nybildningar, logiken är okonventionell
men också svår att följa. ”Morgondagens
fromme kommer att vara en ‘mystiker’, en
som ‘upplevt’ något” yttrande han en gång
utan förklaring. Kanske ville Karl Rahner
söka anknyta till andra, mer ”hemlighetsfulla” källor än neothornismens för att
förnya en kyrka som inte mer kan nå törstande själar. Boken ger visst intryck av
Ehrenrettung, och är knappast helt trovärdig.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner