Print Friendly

Carl Johan Ljungberg; Irving Babbitt återupptäckt

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


CARL JOHAN UUNGBERG:
Irving Babbitt
återupptäckt
Med utgångspunkt i Claes G
Ryns bok Will, lmagination and
Reason presenterar Carl Johan
Ljungberg Irving Babbitt och
hans betydelse som bl a filosof.
Carl Johan Ljungberg är Ph D.
H
an var en förargelseväckande
professor som retade de etableade kulturbärarna och likväl lysande föredöme för ett par generationer
studenter. Misskänd och missförstådd
höll han den måttfulla humanismens sak
levande i en tid av karriäranda och ensidig materialism. Han misstrodde teologi
och kyrka, och försvarade likväl kristendomens historiska insats.
Filosofen och litteraturhistorikern Irving Babbitt var född 1865. Han kom
från den enkla och pliktmedvetna amerikanska mellanvästern, Dayton, Ohio för
att vara exakt, och kom efter korta gästspel som tidningsbud och cowboy att ägna sig åt den lärda banan. Som professor i
fransk litteratur verkade han nästan fyrtio
år vid Harvard. Men någon trång specialitet kunde aldrig fånga honom. Han blev
kulturkritiker i vid mening och tidssamvete. Med verk som The Masters of Modern French Criticism (1912), Rousseau
and Romanticism (1919) och Democracy
and Leadership (1924) framträdde han
jämte vännen Paul Elmer More som
språkrör för det som kallats ”the New
Humanism”.
Babbitt älskade och hatade med profetisk kraft, har Russeli Kirk hävdat. Med
typisk rättframhet sökte Babbitt gå till roten med det han förnam som förfallsdrag i
sin samtid: bristen på disciplin och balans,
skyggandet inför tanken på en objektiv,
förpliktande sanning och oviljan att i klassisk och judiskt-kristen anda se människan som ett spänningsfyllt dubbelväsen
för att istället lockas av bekväma människotolkningar.
Babbitt blev som alla med bestämda
åsikter hårt angripen och även mött av det
som kallats ”tystnadens konspiration”.
r 522
Ändå har hans inflytande varit stort utan
att alltid redovisas. I Sverige har så skilda
personligheter som Fredrik Böök, Dag
Hammarskjöld och Sven Stolpe erkänt
sitt inflytande av hans ideer.
Det är sannolikt typiskt att Babbitt ägnade sin kanske bästa bok åt Rousseau, i
vars sentimentaliserande människosyn
och psykologiska mytbildning Babbitt såg
en av de största källorna till den moderna
tidens avarter. Hos Rousseau sakrias varje vilja att godta en varaktig sanning i den
”eviga filosofins” mening. Nycker och
sensationer förklaras vara människans
sanna kunskapsvägar och medlen till
lycka. Självörnkan ersätter självinsikt;
moralen inskränks till en fråga om medlidande. Genom Rousseaus inflytande har
den moderna tillvaron fått drag av urskillningslös melodram, hävdade Babbitt bistert.
Claes G Ryns bok
Om denna egensinnige tänkare har Claes
G Ryn, svensk statsvetare verksam i
USA, utgivit en studie, Will, Imagination
and Reason: Irving Babbitt and the Problem ofReality (Chicago: Regnery Books,
1986; 15 dollar). Ryn som är professor
vid the Catholic University of America
har även initierat the National Humanities Institute, som har till syfte att vidareutveckla Babbitts verk. Den nya boken är
frukten av ett samarbete med Ryns lärare,
den 1981 avlidne svenske Babbittkännaren Folke Leander.
”Fast ofta missförstådd och illvilligt bedömd kommer Babbitt att överleva även
sedan hans kritiker blivit glömda”, spår
Ryn inledningsvis. Vilka egenskaper kan
då föranleda ett så kategoriskt påstående?
Babbitt hade en ingrodd förkärlek för
det som varar, det vill säga han var konservativ. Han föredrog Konfucius som
väglett Kina i årtusenden framför ögonblickets tankemoden. Han misstrodde
Bergson och Dewey som ”philosophers
of the flux”, föränderlighetens tänkare.
Själv visade han också talang för att ur
tidens grumliga brygd vaska fram det livskraftiga. Få av hans kärva omdömen ter
sig ett halvsekel senare som överspelade.
Babbitt såg de litterära verken som uttryck för en filosofisk livstolkning mer än
som ”l’art pour l’art”. Han bortsåg suveränt från konstverkets tillkomst och såg
det som en avslutad helhet. Obarmhärtigt
avslöjade han brister och skevheter i den
litterära människogestaltningen. Han
brännmärkte det han kallade den ”idylliska fantasins” verk, och lyfte fram den
”moraliska fantasins”. Romantiker som
Hugo, de Stael, Keats och Shelley befanns
för lätta; mästaren däremot var Goethe.
Det finns hos Babbitt starka drag av
purism och puritanism, men en puritanism som vidgats genom kontakt med
klassisk litteratur och filosofi. I all sin
känsla för harmoni, proportion och balans varnade Babbitt för stel formirnitation. I sin studie över den franska romantiken hävdade han att en modern författare måste ha blick för det individuellt särpräglade, men utan att bortse från det
som pekar hän mot tillvarons enhet och
ändamålsenlighet.
Vissa romantikers litterära misslyckande, menade Babbitt, har i själva verket
förberetts av en moralisk svaghet, nämligen fåfänga. Genom att berusa sig med
det nya, det förment unika, och genom att
smickras av sin egen roll som medium för
det föränderliga blir den moderne diktaren oförmögen till verklig självJsritik och
slinter därmed även tekniskt-litterärt,
hävdade Babbitt.
Babbitts filosofi
Ryns studie behandlar inte främst Babbitts litteraturkritik utan hans filosofi,
närmast synen på kunskap och relationen
vilja-förnuft-fantasi. Tesen är, ”att all
verklighetsinsikt vilar på en viss sorts viljeinriktning och på en motsvarande fantasi, som viljan uppmuntrar”. Här utmanas
gängse västerländsk intellektualism genom påståendet, att det goda är en följd
Babbitt menade att högre utbildning alltid kan tillgodogöras bara
av en elit.
av god vilja snarare än av förnuftig insikt
enbart. ”Det goda livet är inte främst nå-
got man skall veta utan något man skall
vilja”, menade Babbitt som därmed närmade sig kristendomen och dess förord
för viljans omvandling.
Babbitts utfall mot förnuftets moraliska roll har fått många att avvisa honom
som en antiintellektualist Ryn visar hur
orättvis en sådan kritik är. Babbitt förnekade inte förnuftet, men menade att det
inte är aktivt och primärt utan passivt och
eftersinnande. Medan viljehandlingen är
”blind” eller ”stum” i sin omedelbarhet, är
förnuftet medlet att i efterhand sönderdela och karakterisera viljehandlingen genom ord. Babbitts förnuft är som Ryn sä-
ger på samma gång ”analytiskt” och ”syntetiskt”.
523
Utmärkande för Babbitts tänkande är
begreppet ”den högre viljan”.Babbitt menade att detta begrepp uttrycker tillvarons grunderfarenhet av att den vardagliga strömmen av viljeimpulser och önskningar emellanåt bryts, och en instans
”tvingar sig på” de spontana impulserna
genom att bejaka eller hindra dessa. (Babbitt talade även om ”the inner check”, den
”inre bromsen”.) Folke Leander har träffande liknat Babbitts syn på viljelivet vid
en tullstation, genom vilken impulserna
likt resande passerar. Förnuftet är biträ-
det, som öppnar väskorna och breder ut
godset, medan den ”högre viljan” är tullofficeren som säger ”stopp” eller ”passera”.
En modern läsare associerar lätt från
den ”högre viljan” till Freuds s k överjag
eller till hans hämningsbegrepp. Men till
skillnad från dessa har den ”högre viljan”
en symbolisk och i sista hand transcendent prägel.
”Bromsen” kan i det givna fallet nämligen utgöras av en snarast oförutsägbar
förnimmelse, som trotsar inlärda reaktioner och social förstärkning.
Babbitts lära om denna ”vilja” eller
”broms” kom ofta att missförstås på ett
inte sällan kostligt sätt. ”Vad skall den
högre viljan vilja?”, frågade Babbitts elev
T S Eliot skeptiskt och menade att en så-
dan broms aldrig kan ersätta t ex en historisk religion. En samling människor som
vägleds av prof. Babbitts ”inre broms”
kan aldrig utgöra en civilisation, påstod
Eliot bestämt. Ryn menar att Eliot missförstått Babbitt, som med det nämnda begreppet snarast velat generalisera den erfarenhet som bl a kristendomen representerar utan att strida mot denna. För
Babbitt lika mycket som för en kristen
524
tänkare utgör det personliga exemplet
alltjämt det vitala inslaget i den ”högre viljan”.
Den högre utbildningens roll
En viktig del av Babbitts tänkande gällde
den roll som den högre utbildningen skall
spela i ett utvecklat samhälle. I Literature
and the American College (1908) angrep
Babbitt den starka ämnessplittringen och
bristen på ett meningsfullt allmänbildningsideal i sin tids USA. Han gisslade
den ensidiga tendens som redan då kunde
märkas till yrkesinriktning av studierna
liksom överbetoningen av de naturvetenskapliga ämnena. I skottgluggen stod särskilt Harvards legendariske rektor Charles W Eliot och dennes ideer om en demokratisering av den högre utbildningen.
Babbitt menade att högre utbildning alltid
kan tillgodogöras bara av en elit. Ambitionen att ge alla samma kursurval måste
leda till nivellering. ”The American College” borde satsa på kunskaper som kunde ge studenter användbara kriterier för
att skilja mellan ont och gott, skönt och
fult, istället för att uppmuntra faktasökande utan mål, menade Babbitt.
Utbildningen har i den moderna världen kommit att tjäna önskan till makt och
människans dominans över naturen, menade Babbitt. I hans eget program borde
kunskapen istället vara ett medium för
den fantasiutveckling som ”den goda viljan” krävde. Babbitt erinrar här närmast
om Platon i sin insikt om fantasilivets
kraft och sin fruktan för den onda fantasin. Men till skillnad från Platon skydde
han inte dikten och inbillningen helt och
hållet, utan menade att dessa kan ges en
positiv roll för att förbereda goda viljehandlingar.
Claes G Ryn och Folke Leander har
med sin analys av Babbitts tänkande inte
bara åstadkommit en ”Ehrenrettung”. De
har klargjort hur en äldre tids syn på objektiv kunskap och på människans dubbla
natur kan förenas med en modern tro på
frihet och individualitet, på fantasin som
kreativ och viljeformande. Will, Imagination and Reason har visserligen en del
abstrakta och dunkla avsnitt. Att boken
ambitiöst tar itu med en humanistisk och
vetenskaplig uppgift av första graden kan
dock inte betvivlas. Den som seriöst närmar sig boken får ovärderliga uppslag att
omsätta såväl i vetenskaplig forskning
och kulturdebatt som i sin egen livsföring.
Att boken därtill är frukten av en ovanlig
intellektuell växelverkan gör den inte
mindre intressant.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner