Print Friendly

Carl Johan Ljungberg; Greider grymtar mot frivillig hjälp

Av Redaktionen | 31 december 1993


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TIU.SIST
CARL JOHAN UUNGBERG:
Greider grymtar mot frivillig hjälp
F
örfattaren Göran Greider, som nyligen sagt att hans livs mål är att avsätta den borgerliga regeringen,
måste vara den sammanstörtande statsvälfärdens absolut siste riddare i vårt
land. I en stund när varje arbetsför svensk
i privat sektor försörjer 2,28 personer,
den offentliga sektorn snart kostar oss
75 % av BNP, och budgetunderskottet
närmar sig 200 miljarder, brister DN:s
kultursamvete Greider i klagande gråt
över att de nya satsningarna på personlig
och frivillig hjälp ”krymper” den demokratiska tanken. En ond ”smak av sekelskifte” vilar över Sverige, skriver han
också, det på självaste julafton. Ja, gode
värld. Lägg in backen – och med full fart!
Greider kan bara se den uppseglande
(men ännu blygsamma) debatten om nya
former för medmänsklig hjälp i den karikatyr som Strindberg serverade av 1800-
talets stockholmska välgörenhetstanter i
Röda rummet. Greider anar att en ”moralisk elit” (exemplifierad med hans barndoms folkskollärare i Vagnhärad) nu bidar i kulissen, redo att storma in i ljuset
och köra ut trogna socialsekreterare för
att befästa en hårt kommersiell eller högstämt nedlåtande hjälp som enda utväg.
Såna påhitt!
Det är självfallet lätt att cyniskt utmåla
all seriös debatt av omsorgens kris i dag
som endera ”troskyldig” (och troskyldig
får man minsann inte vara i Greiders trött
raljanta vänsterkretsar), eller som smart
medel att dölja en överklass dåliga samvete. Men vart leder det egentligen?
Rullar det tillbaka kostnadsexplosionen?
Stämmer det facket mildare till frivilliga
extrahänder? Intet svar.
Greider för i själva verket en föga
konstruktiv debatt. Han skuldbelägger
däremot i glidande vändningar en fråga,
som vi faktiskt snart måste våga ta i, och
lösa, innan hemtjänst, A-kassa och ATP
helt bryter samman och mängder av människor som råkat tillhöra ”fel” socialgeneration helt enkelt står på huvudet Go, det
är faktiskt vad det handlar om).
Greider gör inte ens ett pyttelitet försök att dra vettiga gränslinjer i de svåra
frågor som vård och hjälp utgör. Men utomlands skulle han finna en sådan debatt,
som både är ganska kreativ och bygger på
nära erfarenhet av praktisk hjälp. När
Marvin Olasky t ex 1992 utgavThe tragedy of American compassion, kunde han
slående belysa hur förödande den ”hjälp”
var som i 1800-talets New York gavs av
myndigheter eller med ”fel” motivation,
därför att de behövandes egna krafter och
självrespekt inte fick en chans, varför hjälpen snart blev ganska verkningslös. Inom
kyrkor och hjälpföreningar uppstod däremot fasta och väl testade regelverk, som
gjorde att tiotusentals människor via egen
medverkan faktiskt kunde resa sig ur den
sociala misären och leva värdiga liv.
Man måste ha stora skygglappar för att
inte se hur självmotverkande och rent
moralupplösande även svensk socialvård
nu blivit. I en bok från förra året berättade
t ex Eileen Rönnlund, socialt verksam i
Uppsala, om hur hon från att ha tyckt
ungefär som Greider ändrat sin syn på
den sociala hjälpen radikalt (och i mycket
liknande Olaskys), men att detta först
mötte enormt motstånd, då hon t ex föreslog att hennes klienter för att bryta misä-
rens onda cirkel och nå självförtroende
borde söka ett jobb före deras nästa möte.
Debatten om ny frivillighet blir lätt att
avfärda, om vi bara ges intrycket att det
finns en liten, välbeställd grupp som i enl
l
\
l
120
staka ryck av (självgod) hjälpvilja ”sänker
sig” och med en välparfymerad hand drar
upp de stackare som av egen skuld hamnat i mörkret nedanför. Den bilden är
dock lika falsk som effektsökande. Att
värdet av inbördes hjälp skulle fördömas
av en vänster som i demokratins gryning
själv uppmuntrade och överlevde tack
vare fri sammanslutning är därtill krass
ironi. Hjälp ger vi oftast till dem i vår närmaste omgivning, och får sådan tillbaka
när vi själva behöver den. I dag måste en
rad hinder för att det praktiskt skall fungera så snabbt som möjligt tas bort.
Konstigare behöver det faktiskt inte vara.
Pärmarför inbindning av årgång 1992
kan rekvirerasfrån Svensk Tidskrifts
expedition, te/ 08-667 59 55, eller
genom insättning av kronor 70:- på
postgiro 72744-6

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism