Print Friendly

Carl Bildt; Valanalys

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CARLBILDT:
Valanalys
Genom att koncentrera valrörelsen på
angreppet på Moderata samlingspartiet
lyckades socialdemokraterna få
moderaterna på defensiven. Väljarna
fick höra att ” Sverige är på rätt väg”
och (m)s sparpolitik utmålades som ett
utslag av principiell hjärtlöshet. l
eftervaldsdebatten har moderaterna
uppmanats att bli mer konservativa och
mindre liberala. Den moderata
politikens unika styrka i svensk politik
ligger emellertidjust i dess förening av
liberal frihetsälskan och
förändringssträvan med konservativt
ansvarstagande och nationell
förankring. Den styrkepositionen får
icke uppges, skriver Carl Bildt.
Carl Bildt är riksdagsman för Moderata samlingspartiet sedan 1979.
Valet 1985 blev en dubbel besvikelse för
Moderata samlingspartiet och dess anhängare.
För det första misslyckades vi med att
tränga tillbaka de socialistiska partierna
tillräckligt mycket för att åstadkomma
ett majoritetsskifte i riksdagen och därmed en ny regering.
För det andra bröts den uppåtgående
kurva Moderata samlingspartiet haft under närmare ett och ett halvt decennium,
och partiet fick registrera ett bakslag
som visserligen i procentandelar var
marginellt men som fick större dimension mot bakgrund av de föregående
årens opinionssiffror.
Eftervalsdebatten har hitintills varit
sparsam. Olof Palme har talat om en
”oerhörd seger” över ”nyliberalismen”, medan centern slickat såren,
Bengt Westerberg fortsatt att sola sig i
massmedias tämligen obestämda belysning och den moderata eftervalsdebatten
förblivit långt sparsammare än vad det
måhända hade funnits anledning av vänta sig.
Ända var detta ett val som rymde
mycken dramatik, och vars politiska betydelse kommer att sträcka sig långt
fram i tiden.
När valåret 1985 grydde, hade de tre
borgerliga partierna tillsammans ett betydande övertag i de olika opinionsundersökningarna, samtidigt som den moderata siffran låg och tangerade 30 %-
strecket. Det var en bekymrad socialdemokrati som gick in i valrörelsen.
Den analys socialdemokraterna själva
gjorde, visade entydigt att det var moderaterna som var hotet. Under det gångna
decenniet hade man visserligen i val efter val kunnat observera hur direkt- 452
övergångarna från socialdemokraterna
till moderaterna blivit allt mer påfallande, men 1985 innebar trots detta en alldeles ny situation. Nu var det i stort sett
enbart moderaterna som hotade socialdemokratin – vare sig centern eller folkpartiet bedömdes ha någon attraktionskraft. På dem skulle, som den socialdemokratiska valplanen skrev, ”inget
krut spillas”.
Under slutet av 1970- och början av
1980-talet hade det politiska ideinitiativet gradvis glidit över från socialdemokraterna till det liberalkonservativa idekomplex som fokuserades kring det vitaliserade moderata partiet. Betydelsen
av denna förändring kan knappast underskattas. När Arbetets chefredaktör Lars
Engquist i en uppmärksammad artikel
hävdade, att det var ”högern” som ställde de riktiga frågorna inför 1980-talet,
beskrev han en verklighet som innebar
att socialdemokratin för första gången
sedan 1930-talet förlorat sin dominerande och dompterande funktion i den
svenska idedebatten.
Detta ideinitiativ för de liberalkonservativa ideerna var någonting som självklart inte endast eller ens främst påverkade socialdemokraterna. Från mitten
av 1970-talet och framåt kom det i allt
större utsträckning också att sätta sin
prägel på kraftutvecklingen mellan och
inom de borgerliga partierna. Den moderata tillväxten liksom den folkpartiets
strategiska kris som fick sin kulmen i
katastrofvalet 1982 och partiledarskiftet
1983 var bägge ett uttryck för samma
fenomen.
Socialdemokraternas valseger 1982
Socialdemokraterna vann valet 1982 på
”walk over”. Borgerligheten var sönderregerad efter två slitsamma mandatperioder, och trots det påtagliga närmande som ägt rum i de avgörande ekonomisk-politiska frågorna sedan det första
sparpaketet hösten 1980 var skillnaderna
i strategisk grundsyn alltför stora för att
möjliggöra fortsatt regeringssamverkan.
En ny trepartiregering kunde knappast
bildas innan ”den underbara natten”
och dess resultat fösts åt sidan, och valdebatten visade med stor tydlighet att
borgerligheten själv saknade den förmå-
gan.
Detta blev i stället socialdemokraternas uppgift efter återinträdet i regeringsställning. Två beslut under regeringen
PaJmes första månad kom att få strategisk betydelse.
Det första var att, genom att efter förhandlingar med LO frångå vad man kommit överens med mitten om beträffande
inflationsskyddet i skatteskalan, lägga
”den underbara natten” till handlingarna. Mittenpartier som ägnat en valrörelse åt att hävda att inte ett kommatecken
fick ändras i uppgörelsen, och att alla
påståenden om att man inte kunde lita på
socialdemokraterna var felaktiga, stod
plötsligt där alldeles ensamma och avklädda. Inga ursäkter i efterhand kunde
gottgöra den strategiska effekten av detta regeringen PaJmes beslut.
En viss paradox ligger onekligen i detta. Precis på samma sätt som Palme genom sin helomvändning och sitt förord
för folkomröstning om kärnkraften i april
1979 löste det interna problem om kärnkraften som lett till sprängningen av den
första trepartiregeringen i september
1978, var det nu åter Palme som genom
en vändning sopade undan det hinder för
borgerligt samarbete som lett till regeringssprängningen i maj 1981.
Det andra strategiska beslutet vara devalveringen med 16%, som kom att läggas ovanpå den delvalvering med 10%
som mittenregeringen gjort hösten 1981,
och som dessutom på ett mycket lyckligt
sätt kom att sammanfalla med en begynnande uppgång av de internationella
konjunkturerna.
Socialdemokraternas idedebatt
torkade gradvis ur 1982-1985.
Dessa två beslut satte kursen för socialdemokratin under mandatperioden
fram till 1985. Därtill kom, att man såg
sig tvungen att pressa igenom löntagarfondsbeslutet så fort som möjligt, vilket i
praktiken blev hösten 1983.
Men i grunden var det en ganska oinspirerad socialdemokrati som höll i regeringsrodret under dessa år. Idedebatten torkade gradvis ur, den inre kompassen blev allt osäkrare och partiet kom att
inrikta sig på att dels visa att man i någon
teknisk bemärkelse var bättre än borgerligheten på att sköta en regering och dels
på att söka att så lite som möjligt störa de
positiva effekter på ekonomin som man
väntade sig av kombinationen av devalveringen och de goda världskonjunkturerna.
Den socialdemokratiska valstrategin
När man, med denna bakgrund, hade att
lägga upp en strategi för att klara hotet
453
från moderaterna och säkra ytterligare
en mandatperiods regeringsutövning var
det således inte så många vägar som stod
till buds. Några ”nya djärva mål” kunde
det knappast bli tal om.
Socialdemokratins valrörelse kom
därför att utformas som en stor försvarsstrid för det välfärdsbygge som mer än
kanske något annat förknippas med ”det
goda” inom arbetarrörelsen. Det gällde
att återskapa en känslomässig anknytning mellan välfärden och arbetarrörelsen samtidigt som man målade upp bilden av ett nytt och farligt hot mot allt det
som uppnåtts under gångna decennier.
Denna uppläggning fullföljdes med
stor konsekvens under hela valrörelsen.
Att den i hög grad gynnades av Tage
Erlanders bortgång, och de nationella
stämningar kring den man som mer än
någon annan kommit att symbolisera efterkrigsårens välfärdsdecennier, är ställt
utom allt tvivel. Detta torde i speciellt
hög grad ha gällt i förhållandet till de
yngre väljargenerationer för vilka namnet Erlander knappast hade mer än historisk klang. Nu skedde, genom massmedias försorg, under sommarmånaderna en ”relegitimering” av den klassiska socialdemokratiska välfärdsstaten
och dess tillkomst som säkert kom att
betyda mycket för socialdemokratins
möjligheter under valrörelsens hektiska
slutmånad.
Olof Palmes tal under valrörelsen var i
sedvanlig ordning tämligen monotona.
Budskapet genomgick endast smärre lokala variationer, vilket gjorde dess genomgående inslag än intressantare att
notera. Och vid sidan av den i olika
former framförda tesen om att socialdemokraterna i rent teknisk bemärkelse
454
var bättre än borgerligheten på att regera
var det känsloengagemanget för den erlanderska välfärdsstaten som var alla
dessa tals centrala inslag: Och det var ett
budskap som slog an en sträng hos den
äldre generationen samtidigt som det –
efter Erlanders bortgång – möttes med
en sympatisk nyfikenhet hos de yngre
generationerna.
Anfallet på moderaterna genomfördes
med stor energi, hänsynslöshet och konsekvens. Det var en samordnad och
skickligt skött politisk apparat i allt bättre trim som demonstrerade sin styrka i
denna kampanj.
Resultatet blev, att i stället för att den
moderata kampanjen drev socialdemokraterna på defensiven, lyckades socialdemokraterna försätta moderaterna i
försvarsposition. Till detta bidrog alldeles säkert, att de skickligt genomförda
mediakampanjerna under våren, följda
av Erlanders bortgång, fått det som vagt
kallas mediaklimatet att svänga i välfärdsfrågorna.
Därtill kom, att socialdemokraterna
var mer framgångsrika än de borgerliga
partierna när det gällde att få sin ekonomiska verklighetsbild accepterad av väljarna. l valet mellan Feldts påstående
om att vi var ” på rätt väg” och Ulf Adelsohos mindre uppmuntrande påstående
om att det i stället var ”på fel väg” tenderade man i betydande utsträckning att
tro på det förra. Det fanns inte tillräckligt
med uthållighet och slagkraft i den borgerliga agitationen i de centrala ekonomiska frågorna.
Mot denna bakgrund kom delar av den
moderata politiken att framstå som oberättigad och tveksam. Om ekonomin är
på rätt väg, vilken anledning finns det då
att inleda olika sparprogram i stat och
kommun med alla de effekter detta för
med sig? Det blev lättare för socialdemokraterna att framställa den moderata
sparpolitiken som utslag av principiell
hjärtlöshet i en situation där denna politiks ekonomiska motiv framstod allt
otydligare.
(s) förlorade mark
Trots allt detta förefaller det som om den
socialdemokratiska motattacken mot det
moderata hotet blev mindre framgångsrik än vad bara en ytlig betraktelse av
valets huvudresultatet låter antyda.
Socialdemokraterna förlorade mark.
Och mycket tydligt är, hur det mönster
som kunnat iakttas under det senaste decenniet när det gäller socialdemokratins
försvagning går igen i 1985 års valresultat.
Förlusterna är mest markanta i storstads- och tillväxtregionerna, med Göteborg och Västsverige som notabelt och
intressant undantag. l det som i eftervaldebatten 1973 kom att döpas till ”tillväxtens boningar” fortsätter socialdemokraterna att förlora fotfäste. Maktskiftet i
Malmö – svensk arbetarrörelses vagga
– kan ses som något av symbolen för
denna utveckling.
Detta kompenseras i viss mån av framgångar i ”beroende-Sverige”, såväl i
geografisk som i demografisk bemärkelse. Glesbygds- och stödområdes-Sverige
gav socialdemokraterna ett starkare stöd
1985 än 1982, och så torde också ha gällt
stora delar av de grupper som upplever
sig som direkt beroende av välfärdsstatens tjänster.
Av stort intresse är, att socialdemokraterna klarade sig relativt sett dåligt i
många klassiskt ”röda” områden, medan moderaterna i just dessa områden
klarade sig anmärkningsvärt bra, i regel
meci tydliga ökningar i förhållande till
1982. Den moderata politiken bibehöll
sin attraktionskraft på många klassiska
socialdemokratiska väljargrupper, samtidigt som den stora försvarsstriden för
välfärdsstaten i just dessa grupper inte
gav fullt ut de effekter man från socialdemokratiskt håll hade räknat med.
(m)s valresultat
De moderata förlusterna blev stora.
Grovt sett kan man säga, att partiet förlorade 10% av rösterna från föregående
val. Det gick mer eller mindre bra i olika
områden. I stora delar av Norrland var
det praktisk taget ett oförändrat valresultat i förhållande till 1982. l Storstockholm låg förlusterna kring riksgenomsnittet, i Malmö var de bara hälften så
stora medan de i Göteborg i gengäld vara
dubbelt så stora. Genomgående var förlusterna större ju ”blåare” områdena
var, och mindre ju ”rödare” intryck de
gav.
(m)s förluster var större ju
”blåare” områdena var och
mindre ju ”rödare” intryck de
gav.
Det är svårt att dra någon annan slutsats, än att det moderata budskapet även
fortsättningsvis visade sig ha en betydande attraktionskraft på de socialdemokratiska grupperna. Icke minst torde det- 455
ta ha gällt skattepolitiken, diskussionen
om den nya fattigdomen och kravet på
att ” man skall kunna leva på sin lön”.
Medan valresultatet med all sannolikhet innebar moderata vinster från socialdemokraterna är det alldeles uppenbart
att de innebar förluster i mycket stor
skala till folkpartiet. Till en del handlade
det om ett återflöde efter folkpartiets katastrofval 1982, men till en del handlade
det om förluster som gick utöver detta.
Folkpartiets valframgång
Folkpartiet kom att föra sin valrörelse
under närmast idealiska förhållanden.
Med skickliga framträdanden i främst
TV, en situation i vilken någon kritik
över huvud taget icke riktades mot partiets politik, och en allmän position som
innebar att de allmänborgerliga väljarnas
förtroende för partiet återställts låg man i
ett idealiskt utgångsläge för att i slutskedet framställa sig som ett mjukare och
mer sympatiskt alternativ för dem som i
första hand eftersträvade en allmänborgerlig politik. Folkpartiets valframgång
byggde på de allmänborgerliga väljarnas
allt större rörlighet mellan de partier de
uppfattar som pålitliga i de avgörande
frågorna om främst relationerna till socialdemokraterna.
Att folkpartiet valde en linje som innebar att man tydligt kritiserade moderaterna, medan den moderata linjen konsekvent förblev att undvika varje form av
träta inom borgerligheten, bidrog alldeles säkert till framgången. Många upplevde, att den hårda socialdemokratiska
kritiken mot moderaterna i valrörelsens
slutskede fick diskret eldunderstöd från
folkpartiet och centern. Att detta ska- 456
dade den moderata positionen är ställt
utom allt tvivel.
En valrörelse handlar i hög grad om
”agendan”, vilka politiska frågor det är
som skall dominera den politiska debatten. En valrörelse vars slutskede domineras av frihetsfrågorna gynnar de borgerliga partierna, medan en valrörelse
dominerad av välfärdsfrågorna gynnar
socialdemokratin.
I årets valrörelse misslyckades borgerligheten med att styra valrörelsens
”agenda”. Frihetsfrågorna kom inte
fram med tillräcklig kraft samtidigt som
det ekonomiska budskapet inte vann tillräckligt genomslag. Till detta bidrog utan
tvekan den profilering som folkpartiet
valde och som visade sig lyckosam för
partiet, men som samtidigt innebar att
man gav betydande fördelar till socialdemokraterna.
Folkpartiets huvuddevis i valet var
”Socialt ansvar utan socialism”. Med
denna formulering sade man till väljarna,
att socialistisk politik alltid innebär socialt ansvar, medan icke-socialistisk politik bara gör det ibland. Därmed gavs socialdemokraterna medvetet eller
omedvetet – den moraliskt dominerande
positionen i hela välfärdsdebatten, samtidigt som det klargjordes att det är lite si
och så ställt med det sociala ansvaret
inom borgerligheten. Att en sådan uppläggning av det politiska budskapet innebär att man accepterar att en av de viktigaste debatterna förs inom ramen för ett
socialdemokratiskt och socialistiskt moraliskt övertag är alldeles uppenbart.
Uppläggningen gynnade folkpartiet och
socialdemokraterna, men den missgynnade borgerligheten.
(m)s ideologiska grund
Efter valet har det kommit att föras en
diskussion om huruvida valresultatet
skall ses som ett tecken på någon avgö-
rande ideologisk förskjutning i den ena
eller den andra riktningen.
Olof Palme har talat om en stor seger
över ”nyliberalismen”, och på sina håll i
främst den liberala pressen har man uppmanat moderaterna att i sin framtida politik vara mer konservativa och mindre
liberala.
Under arbetet med det nya partiprogram som antogs på den moderata partistämman hösten 1984 fördes inom partiet
en tidvis livlig diskussion om begreppen
”välfärdsstat” och ”välfärdssamhälle”.
Från programkommissionens sida hade
man under sitt arbete lagt ner stor vikt
vid att formulera en moderat syn på de
sociala frågorna som stod i samklang
med partiets övergripande ideologiska
strävanden, och det var kanske främst
denna del av programkommissionens arbete som blev föremål för debatt inom
och utom partiet.
I grunden låg insikten om, att välfarden aldrig kan säkras enbart genom statliga eller andra offentliga insatser, och
slutsatsen att en politik som tror att detta
är möjligt kommer att utvecklas till ett
hot mot välfärden genom att den offentliga ekonomin överbelastas på ett sätt
som drabbar samhället i dess helhet.
Välfärdsstaten är nödvändig men all
icke tillräcklig i det arbete vars syfte
måste vara skapandet av ett välfärdssamhälle.
Tyvärr kom denna diskussion inte att
fullföljas på det sätt som hade varit önskvärt, och det ledde till att det fanns en
viss handfallenhet inför den offensiv i
välfärdsfrågorna som socialdemokraterna satte in under 1985. Den konkreta
moderata politiken kunde tydligt ledas
tillbaka till en strävan att stärka den
grundläggande välfården i samhället genom att t ex förstärka familjen och dennas valfrihet, liksom det i hela den skattepolitiska diskussionen kring nyfattigdomen fanns ett starkt drag av spänning
mellan välfärdssamhälle och välfärdsstat, medan däremot de övergripande
principerna bakom denna politik kom att
bli otydligt klargjorda. På denna punkt
finns det anledning att fundera igenom
strategin och politiken inför kommande
år.
Det är obestridligt, att de moderata
framgångarna under det senaste decenniet har gått hand i hand med en tydlig
”liberalisering” av partiets politiska program och profil. Frihetsfrågorna i olika
former har fått ett successivt allt större
utrymme i partiets politik i takt med att
frågan om den politiska maktens utsträckning och begränsning blivit ett allt
mer akut problem.
Från dem som under detta decennium
misslyckats med att föra en klar liberal
457
politik, och som med visst missmod sett
den moderata framgången, är det alldeles självklart att man nu helst skulle vilja
se ett moderat parti som accepterade en
mer begränsad konservativ roll i det
svenska partisystemet. Med ett stort liberalt folkparti är det naturligt att önska
sig att moderaterna såg sina idemässiga
ambitioner i ett mer begränsat perspektiv än vad som varit fallet under det senaste decenniet.
Men det får inte ske. Moderata samlingspartiets styrka ligger icke i dess
konservatism, och heller icke i dess liberalism, utan just i den fruktbärande förening av dessa två stora tankeströmningar i västerländsk frihetlig tradition. En
liberalism utan konservatism förfaller
lätt till ansvarslöshet och ytlighet, på
samma sätt som en konservatism utan
liberalism lätt kan tendera mot auktoritetstro och svärmeri för det statiska. Den
moderata politikens unika styrka i
svensk politik ligger i dess förening av
liberal frihetsälskan och förändringssträ-
van med konservativt ansvarstagande
och nationell förankring. Den styrkepositionen får icke uppges.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism