Print Friendly

Carl Bildt; Den trötta hundraåringen

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CARLBILDT:
Den trötta hundraåringen
151 av de senaste 57 åren har
socialdemokraterna suttit vid
makten i Sverige. Det är unikt
och hade inte varit möjligt med
det valsystem vi har sedan
1970.
Makten, inte idealen, har stått
i focus. Partiet har i st f att stå
fast vid sina värderingar anpassat politiken till vad som varit
gångbart i opinionen.
Vi bevittnar nu slutfasen i socialdemokratins långa och mö-
dosamma vandring bort från de
marxistiska ideerna – en process som pågått i stort sett ända
sedan det socialdemokratiska
partiet bildades.
Riksdagsman CarlBildtär ordförande i moderata samlingspartiet.
S
odaldemokratin firar i år sitt hundraårsjubileum. Den gör det som
landets äldsta politiska riksorganisation; både folkpartiet och moderata
samlingspartiet har visserligen anor som
riksdagspartier som sträcker sig längre
tillbaka än socialdemokraternas hundra
år, men det dröjer ännu femton år innan vi
moderater kan fira hundraårsjubileum
”på riktigt”.
Socialdemokratin är alltså landets
äldsta parti i modern mening. Och – låt
oss erkänna det!- framgångsrikaste. Åtminstone när det gäller maktutövning, en
inte helt perifer aspekt av politisk verksamhet. I 51 av de senaste 57 åren har socialdemokraterna suttit vid makten. Det
är fullkomligt unikt. Inte i något annat fritt
land har något motsvarande skett.
Däremot är det högst diskutabelt i vad
mån socialdemokraterna kan betraktas
som framgångsrika i resultathänseende.
Hela 1900-talet kan faktiskt ses som en
ständigt pågående, men fortfarande icke
avslutad, emancipationsprocess bort från
de forna idealen. Mycket vatten har med
åren runnit under broarna. Den socialdemokrati vi i dag bevittnar har – på
gott och ont – allt mindre gemensamt
med den socialdemokrati som för hundra
år sedan såg dagens ljus. Dagens socialdemokrater är generellt sett mindre socialistiskt dogmatiska, vilket är gott. Men dagens socialdemokrater är också, vilket är
mindre gott, så intimt lierade med det
överhetsperspektiv ett alltför långt maktinnehav oundvikligen leder fram till, att
de allt oftare tenderar att förväxla partiets
bästa med landets bästa.
Det nästan halvsekellånga regeringsinnehavet hade dock inte varit möjligt
med det valsystem vi har sedan 1970.
Fram till dess hade Sverige ett två-
kammarsystem som innebar att socialdemokratin kunde falla tillbaka på sin slä-
pande förstakammarmajoritet om den
förlorade ett andrakamrnarval. Borgerligheten var med andra ord tvungen att vinna två val i rad för att få till stånd ett regimskifte. Och det dessutom rejält, eftersom den D’Hondska valmetoden som tilllämpades gynnade det största partiet.
Det är högst diskutabelt i vad mån
socialdemokraterna kan betraktas
som framgångsrika i resultathänseende.
Exempelvis fick de borgerliga partierna betydligt fler röster än vad socialdemokraterna fick i 1948 års andrakammarval,
men socialdemokraterna fick likväl fler
mandat. Även i första kammaren fanns en
klar socialdemokratisk överrepresentation: 1949 hade socialdemokraterna
56 % av mandaten trots att partiet endast
erhållit ca 45% av rösterna i de kommunalval som legat till grund för denna stabila majoritet.
Fram till 1970 hade vi alltså ett system
som kraftigt gynnade socialdemokratin.
Man kan tala om en dubbel konstitutionell fallskärm: först ett tvåkammarsystem
som gynnade den sittande regeringen,
ovanpå detta ett valsystem som gynnade
det största partiet.
Makten i fokus
Det som framförallt kännetecknar det socialdemokratiska jubileet är den totala
avsaknaden av visioner. I en nyutkommen
jubileumsbok om den socialdemokratis- 323
ka politiken skriver en av partiets ledande
intellektuella, nationalekonomen Villy
Bergström, att ”det är försvaret för det
historiska verket som dominerar, inte nya
ideer för framtiden”.
Det är så sant som det är sagt. Det är en
trött hundraåring som jubilerar. Men det
är också en hundraåring som lider av allvarliga identitetsproblem.
Alltsedan partiet hamnade i regeringsställning har ett glapp mellan ord och
handling funnits i den socialdemokratiska
politiken. Steg för steg har partiet – inte
minst till följd av borgerlighetens attacker
– tvingats retirera från de grundläggande
trossatserna.
Det har förvisso knorrats en del genom
årens lopp om detta. Dagens debatt mellan den s k kanslihushögern och rörelsens
fundamentalister är ingalunda ny. Det har
alltid funnits de som velat stå fast vid partiets socialistiska grundvärderingar även
om en sådan linje ansetts vara taktiskt
riskabel. Om denna politik inte vann gehör bland väljarna, betraktades politikens
ättestupa av dessa ”fundamentalister”
som ett värdigare slut för partiet än den
politiska sotdöden.
Men istället för att stå fast vid sina värderingar har alltså socialdemokraterna
anpassat sin politik till vad som ansetts
vara gångbart i opinionen. Makten, inte
idealen, har stått i fokus.
Vägen bort från Marx
När socialdemokraterna kom till makten
på 1930-talet baserades alltjämt partiets
samhällsanalys på den marxistiska begreppsapparaten. Man upplevde djupgående och i grunden närmast oförenliga
motsättningar i samhället.
l
324
1920 års partiprogram var klassiskt
marxistiskt på ett så genomgripande sätt
att det inte var möjligt att skilja det från ett
kommunistiskt. Äganderätten skulle avskaffas, och ett helt nytt ekonomiskt
system skulle se dagens ljus.
Socialdemokraterna har genom åren
nostalgiskt blickat tillbaka på det som
Herbert Tingsten en gång kallade för det
marxistiska drömslottet, men trots en vidlyftigare tolkning av de ursprungliga trossatserna har avståndet mellan teori och
praktik hela tiden ökat. Under senare år
har vissa ledande socialdemokrater försökt sig på konststycket att knyta samman
det arv partiet hämtat från Marx med den
politik socialdemokraterna i dag bedriver.
Deras resonemang mynnar ut i slutsatsen,
att partiet alltjämt är troget socialismens
grundsatser, ty socialismen handlar om
att ”bry sig om”.
Allt färre inom rörelsen tycks i dag vara
beredda att kalla sig socialister. När ”högt
uppsatta” socialdemokratiska tjänstemän
i regeringskansliet – med krav på att få
vara anonyma – för någon månad sedan
framträdde i Veckans Affärer och lät
meddela, att socialismen numera var helt
avförd från dagordningen och att det helt
enkelt inte längre fanns plats för ”utopiska visioner om socialisering och planekonomi”, är detta ytterligare ett belägg
för att vi nu bevittnar slutfasen i socialdemokratins långa och mödosamma
vandring bort från de marxistiska ideerna.
Det är en process som pågått i stort sett
ända sedan det socialdemokratiska partiet bildades. Först skedde en uppmjukning i synen på maktövertagandet. Socialismen skulle uppnås successivt. Därefter,
på 30-talet, anvisades genom Ernst Wigforss en väg bort från det dilemma partiet
befann sig i genom konflikten mellan
marxismens korta och långa perspektiv.
För Marx var ju reformpolitik något genuint borgerligt; den dödsdömda kapitalismen som genom brandkårsutryckningar försökte skjuta den ofrånkomliga katastrofen framför sig. Nu fann man en väg
bort från denna historiematerialistiska
dogm. Socialismen kunde uppnås utan
katastrof.
Vad det konkret handlade om var att
den traditionella socialiseringslinjen, den
Dagens socialdemokrater tenderar
allt oftare att förväxla partiets bästa
med landets bästa.
med förstatligande, ersattes av en planhushållningsideologi. Socialiseringen – i
klassisk mening – fanns visserligen kvar
som en möjlighet, och som ett komplement, men den upplevdes inte längre som
det centrala. Det centrala var i stället att
ge staten en aktivare roll inom ett blandekonomiskt system. Staten, insåg man,
behövde ju inte nödvändigtvis äga produktionsmedlen för att socialismen skulle
uppnås. Det räckte gott med att staten
kontrollerade och dirigerade dem.
Den sociala ingenjörskonstens
genombrott
Planhushållningsfilosofins genombrott
innebar samtidigt den sociala ingenjörskonstens genombrott inom socialdemokratin. Samhället sågs som en maskin,
som i detalj kunde planeras och manipuleras. Förutom deri starka- och i väsentliga avseenden närmast förbluffande naiva – tilltron till vad som faktiskt var möjligt att åstadkomma på politisk väg, innehöll också planhushållningsfilosofin en
moralisk komponent: patemalismen, den
autoritära och nedlåtande översittarmentaliteten, som kommit att känneteckna svensk socialdemokrati.
1934 utkom makarna Myrdals ”Kris i
befolkningsfrågan”, som var ett uttryck
för just detta synsätt. Bokens betydelse
för den svenska socialdemokratins ideutveckling är omvittnad av många, på sina
håll inom rörelsen blev den en bibel.
Det som framförallt kännetecknar
det socialdemokratiska jubileet är
den totala avsaknaden av visioner.
Man skall akta sig för anakronism. När
man 55 år efteråt läser en bok, måste man
ständigt vara medveten om att tidsanda
och språkbruk förändras. Trots det är jag
övertygad om att en läsning av makarna
Myrdals verk på ett alldeles avgörande
sätt ökar förståelsen för den socialdemokratiska ideutvecklingen. Utgångspunkten var nämligen densamma då som nu:
statsmaktema skall ha ett ”totalansvar”
för samhället. Demokratin blir inte färdig
förrän den omfattar alla samhällets
skrymslen.
Begreppet ”profylaktisk socialpolitik”
myntades. Innebörden var att människor
inte kunde tillåtas leva hur som helst:
”dåliga vanor måste vridas rätt, de oförståndiga måste upplysas, de ansvarslösa
väckas”. ”Det kommer i framtiden icke att
framstå som likgiltigt (för samhället, d v s
staten och ytterst den politiska majorite- 325
ten, min kommentar) vad människor göra
av sina pengar: vilken bostadsstandard de
hålla, vad slags föda och kläder de köpa
och framförallt i vad mån barnens konsumtion blir tillgodosedd”.
Det område som ”Kris i befolkningsfrågan” fick störst betydelse för var utan
tvekan familjepolitiken. Den tidens alla
hemmafruar hade man inte mycket till
övers för. ”Det finns tydligen inom det
husliga arbetet fortfarande möjligheter
för klena, imbecilla, indolenta och ambitionslösa eller i övrigt mindre väl rustade
individer att stanna kvar och dra sig
fram”.
”För barnens skötsel skulle man naturligtvis ha tränat folk. Kvinnor med verklig
håg och fallenhet för barnuppfostran borde i samhällets intresse särskilt utbildas”,
skrev man. ”Reformen skulle genomgående betyda dilettantismens ersättande med
expertis”.
Det språkbruk som användes i boken
för tanken närmast till naturvetenskapliga
laborationer. skolsystemet förkastades
eftersom det utbildade ”fel människotyp”.
En ny skola skulle i stället kunna skapa
”den nya människotyp som är den bästa … och för samhället mest effektivitetsskapande”.
Inget problem var för stort eller för litet
för att inte kunna lösas av de nya samhällsingenjörema. Om det var möjligt och
önskvärt att skapa en ny ”människotyp”,
var det naturligtvis nästan löjligt enkelt att
ge detaljerade direktiv för hur människor
skulle bo. Inte ens bostädernas möblering
undgick makarna Myrdals intresse: ”hygieniska vinster … skulle kunna göras genom en ändamålsenligare möblering och
därmed framförallt en bättre fördelning
av sovplatserna inom lägenheterna”.
326
Efterkrigsprogrammet
1944 antogs det socialdemokratiska
efterkrigsprogrammet, som utformats huvudsakligen av Wigforss och makarna
Myrdal. I detta förutskickades omfattande statsingripanden inom ekonomin. Om
målet hymlades inte: efterkrigsprogrammet syftade till ”en omdaning av samhället i socialistisk riktning”.
Krigsårens erfarenheter hade inte på
något sätt dämpat regleringslustan, tvärtom hade denna förstärkts. ”Krigshushållningen har visat de stora möjligheter till
intensiv produktion, då arbetskraft och
materiella tillgångar utnyttjas under samhällets ledning och för ändamål, som samhället bestämmer”, fastslogs det.
”Socialism och krigsekonomi höra förvisso samman”, invände Gösta Bagge,
”och de äro ungefär lika litet önskvärda”.
Det som socialdemokraterna föreslog
var en uniformering av det svenska nä-
ringslivet med bl a statskontroll över
finansieringen, statsplanering av investeringarna, byggnadsverksamheten och utrikeshandeln. Det var, utan att använda
för stora ord, ett ”systemskiftesprogram”.
Vad man tänkte sig var en övergång från
marknads- till planekonomi.
Den drabbning mellan den socialistiskt
inspirerade socialdemokratin och den liberalt inspirerade borgerligheten
främst således högern och folkpartiet –
som detta efterkrigsprogram utlöste var
en av de viktigaste politiska striderna i vår
moderna historia.
För socialisterna framstod krigsårens
planerade ekonomi inte som något undantagstillstånd utan snarare något man
skulle bygga vidare på även i fredstid. För
de borgerliga utgjorde, på det sätt Bagge
uttryckte det ovan, de av kriget framtvingade regleringarna undantag, och avskyn
mot de totalstyrda samhällena i Hitlertyskland och Sovjet ledde fram till slutsatsen att friheten var och förblev odelbar,
och att en centraldirigerad ekonomi
oundvikligen gav upphov till ett centraldirigerat samhälle.
Det blev borgerligheten som avgick
med segern i denna den första stora striden om socialismen under efterkrigstiden. Socialdemokraterna lyckades –
trots en minoritetsställning bland väljarna
– klamra sig fast vid regeringsmakten,
men det skedde en politisk kursomläggning. Socialismen lades på nytt i malpåse.
Hade å andra sidan socialdemokraterna vunnit denna strid, och efterkrigsprogrammet förverkligats, hade detta fått
förödande konsekvenser för såväl samhällsekonomin som människors frihet.
Sverige hade frivilligt valt att ställa sig
utanför den ekonomiska skördetid som
stod för dörren i efterkrigstidens Europa.
Med en till visshet gränsande sannolikhet
hade vi fått en stagnerande samhällsekonomi, och risken är att vi i våra vardagsliv dessutom hade fått ytterligare en
dos av den myrdalska förmyndarmentaliteten. Ty det var knappast friheten – för
företag och individer- som satt ihögsätet
för den politik socialdemokraterna egentligen hade velat föra efter kriget.
När socialdemokraterna i dag likt Narcissius ägnar sig åt självbeundran och
skrävlar om att det är de som skapat det
välstånd Sverige kommit att åtnjuta, vore
det klädsamt om de samtidigt också drog
sig till minnes den hårda planhushållningsdebatt som fördes i slutet av 1940-
talet.
Att Sverige i dag skulle vara vad Sverige i dag de facto är om socialdemokraterna fått gehör för den politik de
egentligen hade velat bedriva håller i vart
fall (av allt att döma) inte landets finansminister med om. I sin uppmärksammade
Tidenartikel nyligen konstaterar nämligen denne, att marknadsekonomin ”vunnit en total seger över sitt enda kända alternativ, planhushållning.”
Socialismens andhämtning
Socialismen håller på att dö. Den är fortfarande stark i sina strukturer, men som
ide är den döende. Allt fler världen över
söker i dag inspiration i den liberala samhällsmodell som ligger till grund för den
moderata politiken. Sedan några år pågår
en dominoliknande utveckling i riktning
mot frihet och marknadsekonomi i de regioner där socialismen traditionellt varit
stark. Dagligen kan vi läsa om avregleringarna i Östeuropa. I 36 av de 44 afrikanska staterna söder om Sahara pågår
en liknande utveckling.
Socialismen må vara stendöd som ide.
Men erfarenheterna av ett halvt sekel med
socialdemokratiska regeringar har lärt
oss, att även om socialismen inom socialdemokratin slås tillbaka, bevakar den
ständigt sina positioner och återkommer
när förutsättningarna ändras.
Så var det i ATP-striden. När vi och
folkpartiet pekade på den fara som fanns i
att bygga upp enorma fonder av den typ
socialdemokraterna förordade, eftersom
dessa förr eller senare skulle kunna utnyttjas för att exempelvis förstatliga delar
av näringslivet, försäkrades att så aldrig
skulle ske och att detta bara var skräckpropaganda. I dag, när socialdemokraterna överväger att använda stora delar av
ATP-fondernas ca 325 miljarder för att
327
kunna ta nya steg efter löntagarfondernas
slutliga uppbyggnad, vet vi att dessa försäkringar inte var vatten värda.
Och så var det också när det gällde
planhushållningen. Socialdemokraterna
gjorde ingalunda halt efter det sena 1940-
talets strid. Under slutet av 1960-talet och
fram till mitten av 1970-talet ägde i stället
en socialistisk radikalisering rum inom
socialdemokratin. statsägandet och kontrollen över näringslivet skulle åter byggas
ut. Den nya näringspolitiken lanserades,
med det uttalade målet att skapa en ”planmässig hushållning” över näringslivet.
Socialismen inom socialdemokratin
kan ta sina pauser, men oftast är det för att
hämta andan.
Det socialdemokratiska hundraårsjubileum som i år äger rum väcker – med
all rätt – stor uppmärksamhet. I rena
makttermer är svensk socialdemokrati
den demokratiska tidsålderns mest framgångsrika parti. Inte i något annat fritt
land finns någon motsvarighet till den
maktställning de svenska socialdemokraterna haft de senaste 60 åren. På det hela
taget måste man dock konstatera att socialdemokraterna under sina hundra år
inte varit särskilt framgångsrika med att
förverkliga sina socialistiska ideer.
Men när vi snart skall skriva 1900-
talets politiska historia skall vi inte glömma bort, att Sverige hade varit ett annorlunda samhälle om inte socialdemokraterna mött det hårda motstånd som de
faktiskt gjort från den liberalt influerade
oppositionen. Inte minst från moderat sida har vi visat att opposition lönar sig. Vid
åtminstone tre tillfällen- 1928, 1948 och
1976 -har vi gått i spetsen för det motstånd som hindrat socialistiska vågor att
skölja in över vårt land.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism