Print Friendly

C G Eklund; Att slåss i underläge

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

l
C G EKLUND:
Att slåss i underläge
I den debatt som uppstått iflygplansfrågan
har den allmänna värnplikten vidflera
tillfällen ställts mot materielanskaffningen
för försvaret. Har vi råd med bådadera?
Vore det tänkbart att lägga om till ett
yrkesförsvar? Generallöjtnant C G Eklund,
chefför Östra militärområdet, har på Svensk
Tidskrifts begäran skrivit en artikel som
klargör vad allmän värnplikt innebär och
hur den utnyttjas. Men han skriver också om
hur syftet med den kan undergrävas. Det är
ett ovär-digt och oansvarigt spelför galleriet
att komma medförslag omförkortad
utbildningstid som inte ger, och som inte kan
ge, godtagbara resultat.
I samband med flera försvarsutredningar efter andra världskriget har den allmänna
värnplikten granskats och jämförts med nå-
got slag av ”yrkesförsvar”. Man har konstaterat att yrkesförsvaret blir mycket dyrare och
ger helt otillräckligt antal förband. l sådana
sammanhang har framhållits att Sverige är
lika stort som den sammanlagda ytan al’
Västtyskland, Österrike, Schweiz, Belgien,
Nederländerna och Luxemburg. Dessa sex
länder har dock cirka 100 miljoner invånare
mot våra cirka 8.
Vårt nuvarande försvars struktur är annorlunda än många andra små länders. Det
finns flera förklaringar till det. En orsak är
att vi är helt hänvisade till oss själva för an
klara vår säkerhet mot yttre hot. Detta ligger
i linje med vår sedan länge förda säkerhetspolitik och stämmer med FN-uttalanden om
varje lands rätt att försvara sig då det behövs.
Grundläggande för uppbyggnaden av vår
försvarsmakt är
att det militära försvaret är en del av totalförsvaret,
att vi har allmän värnplikt anpassad till
våra svenska förhållanden,
att vi har en så vittförgrenad och långt
driven mobiliseringsorganisation, att l’i
inte behöver ha särskilda beredskapsförband under normala fredsförhållanden,
att vi har en utbildningsorganisation i fred
som skall säkerställa att våra krigsförband
kan lösa sin huvuduppgift omedelbart efter mobilisering,
att så långt det är rimligt och möjligt 1i
själva producerar vår försvarsmaterieL
Om man nu av dessa fem förutsättningar
väljer att behandla den allmänna värnplikten, uppstår frågan vilka kvalitetskrav vi bör
ställa på denna. Ett minimum måste vara att
vi med säkerhet kan producera och mobilisera förband som kan lösa sin huvuduppgift
omedelbart efter mobilisering. Annars rubbas ju grunden för både den tredje och den
fjärde förutsättningen, och försvarets andel
ivår säkerhetspolitik försämras i hög grad.
Ä’,ren vid ringa skärpning av den utrikespolitiska situationen kan det då också bli
nödvändigt att fatta svåra politiska beslut: en
tidig, kanske alltför tidig mobilisering kan
bli nödvändig inte minst av det moraliska
skälet, att regeringen annars vid en ytterligare skärpning skulle tvinga outbildade eller i
vart fall otillräckligt utbildade förband att ta
emot den första stöten vid ett angrepp.
Kvalitetskraven förverkligas
Hur bestämmer man de nämnda kvalitetskraven? Enligt den parlamentariska värnpliktsutredningen 1960 (VU 60), som är
grunden för vårt nuvarande värnpliktssystem, hör grundutbildning och repetitionsutbildning nära samman. Det ligger ett omfattande detaljarbete bakom VU 60 beräkning av grundutbildningens längd och omfattning. Eftersom alla inte behöver ha lika
lång utbildningstid gjordes en kraftig differentiering mellan 8 1/2 och 15 månader. En
ledstjärna var att åstadkomma minsta möjligt avbräck i det civila livet för den värnpliktige. Därför anpassades värnpliktsutbildningen i största möjliga grad till skolornas
och universitetens terminer. För att förkorta
211
den sammanlagda tiden så mycket som möjligt räknade man med i medeltal 48 timmars
övningstid per vecka förutom tid för vakttjänstgöring, beredskap, materielvård m m.
För några år sedan minskades av ekonomiska skäl grundutbildningstiden Lill 7 1/2
månad för huvuddelen av de värnpliktiga
men fortfarande med en kraftig differentiering. Som en följd av det civila samhällets
utveckling mot kortare arbetsvecka m m har
utbildningstiden även i övrigt krympts. Nu
är mellan en dryg tredjedel och hälften av
den utbildningstid som VU 60 ansåg nödvändig borta. Naturligtvis har utbildningsanordningarna blivit bättre och metoderna
effektivare men detta kan bara kompensera
en begränsad del av det stora bortfallet av
övningstid.
Det ursprungliga målet för utbildningen
har därför måst sänkas för att inte ställa
anställt befäl och värnpliktiga inför rent
omöjliga uppgifter. Mycket har prutats bort
av det som man bör kräva med hänsyn till en
eventuell angripares förmåga. Det gäller t ex
sådana saker som strid i mörker, strid i bebyggelse och att behärska flera vqpen. Bristerna blir ännu större om man minskar bvningstiden, inklusive tid för vakt- och beredskapstjänst, till i medeltal 40 timmar per vecka, så som Värnpliktskonferensen föreslagit.
Den förlängning av den totala värnpliktstiden med några veckor som skulle behövas
för att kompensera detta vill man inte godta.
VU 60 kom fram till att krigsförbanden
borde repetitionsövas vart fjärde år. De
värnpliktiga byter bostadsort och därmed
krigsplacering i så stor omfattning att förbanden annars får alltför mycket ny perso- 212
nal mellan övningarna. Vidare glömmer
man mycket under längre tid än fyra år och
förbandens organisation, materiel och taktik
vidareutvecklas.
Genom det kompensationssystem som
statsmakterna beslutat för försvaret har anslagen inte hållit jämna steg med pris- och
löneökningarna. Därför har också repetitionsövningarna måst minskas kraftigt och
är nu omkring hälften av vad VU 60 räknade med som nödvändigt. Man har skurit
ned både det antal förband som repetitionsövas och för en del förband även övningens
längd. Det betyder att vissa enskilda förband
– även kvalificerade sådana – inte repetitionsövats på 8-1 Oår.
Det är först på senare tid som man kunnat
se de sammanlagda konsekvenserna av både
förkortad grundutbildning och inställda eller avkortade repetitionsövningar. I en del
fall resulterar detta i att förbanden inte kan
lösa sin uppgift omedelbart efter mobilisering, dvs att en av förutsättningarna för försvarsmaktens struktur naggats i kanten.
Fred och krig
Det är mot denna bakgrund som man måste
se de förslag som framförts om att minska
grundutbildningen till fem månader eller
mindre. Sårlana förslag borde kompletteras
med uppgifter om hur man tror att svenska
förband med värnpliktiga som utbildats på
det sättet kan klara sig mot angripare med
kanske två års utbildning. Visserligen skulle
grundutbildning om fem månader kunna innebära att man får plats på ett och samma
utbildningsförband med två omgångar värnpliktiga per år. Häri~enom skulle fredsorganisationen teoretiskt kunna minskas avsevärt. Men en så kort utbildningstid leder till
en annan försvarsmakt än den nuvarande
där uppgifterna måste bli betydligt enklare
än för närvarande. Dessutom innebär en
kraftig minskning av fredsorganisationen au
vi inte har någon reservkapacitet att kompletteringsutbilda förband på det sätt som
skedde vid andra världskrigets böt:jan, då vi
tvingades reparera tidigare försummelser.
Under den kommande perioden minskar
antalet ungdomar som kornmer upp i värnpliktsåldern. Det blir en svår uppgift au fördela personalresurserna så att totalförsvarets olika delar blir rätt tillgodosedda. Under fredskriser är det naturligt au vi försöker bevara vår normala levnadsstandard
och göra minsta möjliga ingrepp i fredssamhället. Situationen blir en annan då samhället i sin helhet krigsorganiseras. Då är det
främsta syftet att totalförsvaret om möjligt
skall vara krigsavhållande och att vi och vån
samhälle kan överleva. Eftersom försvarsmakten bygger helt på mobilisering måste
dess personalbehov tillgodoses. För de civila
delarna av totalförsvaret kan hänsyn bara tas
till sådana funktioner som är oumbärliga i
krig.
Det blir svårt att helt befria t ex vissa yrkesgrupper från värnpliktstjänstgöring i fred
eftersom man måste räkna med att varje
människa byter yrke och arbetsplats flera
gånger under sin aktiva tid. För att samhället i krig skall kunna utnyttja våra begränsade personella resurser måste det finnas en
bas att utgå från och återvända till vid så-
dana byten. Den allmänna värnplikten –
utan mer eller mindre dold kategoriklyvning- löser detta problem på ett enkelt och
smidigt sätt.
Om en del av de värnpliktiga utbildas exklusivt för t ex civilförsvaret eller det ekonomiska försvaret minskar den militära krigsorganisationens omfattning framförallt ifrå-
~a om armeförband.
En klar tendens i den militära utvecklingen hos eventuella angripares förband är den
ökade luftrörligheten. Det stämmer då då-
ligt att minska omfattningen av försvarsmaktens krigsorganisation när man betänker
vårt lands storlek. Om en angripare vill trycka på oss sin politiska viUa är det naturligt
och logiskt att Sverige måste besättas (ockuperas) helt eller delvis. Det är svårt att tänka
sig att det kan ske utan en invasion över
kust, gräns och genom luften. Även mot den
bakgrunden måste man se behovet av
många militära förband i vårt land.
Genom de undersökningar som görs regelbundet kan man konstatera att försvarsviljan i Sverige ligger på en hög nivå. Känslan för vars och ens rätt och skyldighet att
försvara ig och sitt om det behövs är stark
och utbredd. Försvarsviljan är också kopplad till uppfattningen om Sverige som ett bra
land att leva i. Den gamla klyschan om ”det
befästa fattighuset” och dess nya motpol
”den oförsvarade lyxvillan” är överdrifter
som man kan bortse från.
Som etttecken på positiv försvarsvilja måste man också se utvecklingen inom hemvärn
och frivilligorganisationer. Hemvärnet har
aldrig – inte ens under andra världskrigethaft en sådan omfattning som för närvarande. Även tillströmningen till frivilligorgan i- 213
sationerna är med få undantag god. Många
kvinnor och män, unga och gamla, lägger
ned omfattande tid och arbete, många
gånger med betydande ekonomiska uppoffringar. Denna tendens är helt klar i en tid då
somliga anser att opinionen för försvaret är
likgiltig eller negativ och i en tid då fritid en
kan ke är den heligaste av alla heliga kor.
Kanske är en del av förklaringen att det i
breda folklager börjar växa fram en uppfattning om att nu har politikerna låtit försvaret
halka allt för långt ned i utförsbacken.
Allmän värnplikt kontra yrkesförsvar
Med nuvarande målsättning finns det inga
motsättningar mellan ett tekniskt utvecklat
försvar och värnpliktsförsvar. Värnpliktiga
tjänstgör i kvalificerade befattningar i en
omfattning och på en sådan nivå att det väcker förvåning och respekt utomlands. Tag
tex stridsvagnsförare, tekniker i maskinrummet på en gasturbindriven torpedbåt,
systemtekniker vid kustartilleriet eller flygplan- och vapenmekaniker vid flygvapnet.
Detta fungerar utmärkt och ingenting tyder
på att det inte skulle göra det också i framtiden. Det vore slöseri med våra nationella
resurser att inte ta tillvara den höga utbildningsnivå som vi har.
Det finns på vissa håll en påtaglig rädsla
för en svensk försvarsmakt uppbyggd med
enbart yrkesfolk och korttidsanställda specialister. Gunnar ilsson i LO har t ex gjort
klara uttalanden i denna fråga. I vårt land är
det inte möjligt, varken med nuvarande organisation av försvarsmakten eller med ett
rent yrkesförsvar, att det militära etablisse- 214
manget skulle kunna spela en sådan roll som
t ex i en del sydamerikanska stater. Men
även i vårt stabila samhälle finns det tydligen
ett politiskt behov av något slags kontrollfunktion så att försvaret inte kan bli en inrikespolitisk maktfaktor. Kanske är den insyn
som information till en lekmannastyrelse
kan åstadkomrna det tyngsta skälet för att
över huvudtaget ha sådana styrelser på olika
nivåer.
Det sägs ibland i debatten att vi måste gå
in mera för ett folkförsvar. Det är svårt att
inse att man skulle kunna kornrna särskilt
mycket längre på den vägen när man betraktar att i vår nuvarande krigsorganisation är
drygt två procent aktivt befäl, knappt två
procent reservpersonal och återstoden dvs
c:a 96 procent värnpliktiga.
All frivillig försvarsverksamhet vilar
egentligen på den allmänna värnpliktens
grund. Den är också en form av insyn i försvarsmakten och dessutom en utomordentlig tillämpning av folkförsvarstanken. Det
borde vara ett stort – och inte särskilt tungt
– ansvat· för politikerna att mera ta hänsyn
till denna opinion som till sin omfattning
förefaller vara betydligt större än den högröstade minoritet som tidvis alltför mycket
dominerat och snedvridit debatten.
Syftet med försvaret
Med vårt lands specifika förutsättningar är
den allmänna värnplikten inte bara en
grund för inriktningen av vårt försvarstänkande och försvarsmaktens struktur utan
också i hög grad en konsekvens av syftet
med vårt försvar. Det finns då anledning att
fråga sig om några av de ingångsvärden som
använts tidigare då försvarsmaktens struktur fastlagts har radikalt förändrats och
borde medföra ändrade ställningstaganden.
Utvecklingen av den militärpolitiska bilden
är i många viktiga avseenden någorlunda
förutsebar. Det pågår liksom hittills en fortlöpande utveckling utomlands av militär organisation, utbildning, materiel m m. Detta
motiverar i och för sig inte drastiska förändringar i vårt försvars struktur. Det gäller
även avvägningen mellan kärnvapen- respektive konventionella angrepp, liksom
också risken för invasion. Medan de militära
möjligheterna till angrepp mot oss kan
överblickas någorlunda, är den stora osäkerheten förknippad med hur dessa möjligheter kommer att utnyttjas och hur utländska
statsmän agerar i olika situationer. Hur kommer t ex en ny ledargeneration i Sovjet att
agera i framtiden eller vad kommer att hända i Sydosteuropa då Tito inte längre styr
Jugoslavien?
Utgångspunkten för många av det nuvarande försvarets kritiker har varit tesen att vi
inte har råd att i framtiden hålla oss med ett
sådant försvar som vi hittills haft. På Centralförbundet för befälsutbildning (CFB)
riksstämma i början av 1979 kom statssekreterare Inga Thorsson in på denna fråga.
Hon nämnde därvid att visserligen ligger 1i
högt på listan över offentliga försvarskostnader per capita med vår nionde plats bland
världens länder. Men hon framhöll också att
vi ligger på femte plats när det gäller bruttonationalprodukt (BNP) per capita. Och
ifråga om utgifter för utbildning och hälsovård ligger vi på första plats, liksom vi är i
främsta ledet ifråga om biståndsinsatser till
tredje världen.
Innebörden av Inga Thorssons uttalande
måste vara att Sverige, trots allt tal om motsatsen, är ett rikt land som hittills lyckats
hålla ett relativt starkt försvar utan hinder
för samhällsutvecklingen i övrigt. Det är inte
heller nu fråga om drastiska höjningar av
försvarsutgifterna. Målsättningen är att åtminstone bibehålla den reella köpkraften.
Vad det gäller är att hålla en nivå om cirka
3,5 procent av bruttonationalprodukten
(BNP) för att få ett allsidigt försvar med fältoch lokalförsvarsförband ur armen, fartygsoch kustartilleriförband samt jakt-, attackoch spaningsflyg.
Egentligen är detta en fråga om hur vi
upplever behovet av trygghet. Inre trygghet
i form av meningsfullt arbete, bostad, sjukvård och utbildning är konkreta och uppenbara frågor för var och en. Den yttre tryggheten, dvs säkerheten mot risken att förlora
friheten genom våld av militär art eller hot
om sådant våld, är mindre påtaglig trots
många bevis på att världen ingalunda är så
avspänd och fredlig som vi alla önskar.
Allmänheten måste få sådan information i
försvarsfrågorna att den har en reell möjlighet att göra en avvägning av samhällets resurser med hänsyn till behovet av både inre
och yttre trygghet.
Chefen för marinen, viceamiral Per Rudberg, har nyligen dragit en parallell mellan
värnplikt och skolplikt, dock utan att ta ställ- 215
ning till frågan om kvinnlig värnplikt. Man
borde enligt honom föra frågan om den allmänna värnpliktens vara eller icke vara åt
sidan på samma sätt som ingen numera diskuterar skolpliktens vara eller icke vara.
Han säger dock att precis som man kan diskutera skolplikte11s utformning bör man
också kunna diskutera den allmänna värnpliktens tillämpning utan att konstruera ett
motsatsförhållande mellan allmän värnplikt
och de vapen och stridsmedel som behövs
för våra värnpliktiga och för ett allsidigt försvar. Man kan möjligen göra den reflexionen att ifråga om vårt försvar är vi i ännu
högre grad beroende av vad som sker inter-.
nationellt än då vi utformar skolplikten.
Den allmänna värnplikten behövs om VI
även i fortsättningen skall kunna ha en balanserad och allsidig försvarsmakt med ungefär nuvarande mqjligheter att stödja
svensk säkerhetspolitik. Men om det skall
vara någon mening med den allmänna värnplikten kan utformningen av den inte göras
utan hänsyn till förutsättningarna för försvarsmakten. Förslag om t ex fem månaders
grundutbildning ter sig mol den bakgrunden tillsammans med oiillräckliga repetitionsövningar som ett ovärdigt och oansvarigt spel för galleriet. Då blir det en falsk
varudeklaration, falsk mot den svenska allmänheren. Utländska specialister har säkerligen förmåga att genomskåda vad den
svenska försvarsmakten kan och inte kan.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner