Print Friendly

Brottslighetens offer

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

brottslighetens
offer
Den uppmärksammade Kurniarymningen
har vållat stor oro och ängslan i vida kretsar. På en del håll har man mest fruktat,
att utvecklingen mot en liberalisering och
humanisering av fångvården nu skall brytas till förmån för »hårdare tag». Skarp
kritik har också framförts mot fångvaktarna och fångvården över huvud taget. Rymningen har på fullt allvar framställts som
ett d~;astiskt försök från internemas sida
att rikta allmänna opinionens uppmärksamhet mot deras vidriga förhållanden,
vilka de tidigare med lämpor sökt få förbättrade. Men förgäves. Och följaktligen:
bättre fly än illa fäkta!
Denna oro har sorgfälligt manifesterats
i bl a TV, där en av rymlingama mitt under pågående flykt fått komma till tals.
Han lade ut texten om hur besvärligt det
varit för honom att till följd av upprepade
svåra bedrägeriförseelser – vilka han dock
begripligt nog inte närmare gick in på –
vistas bakom lås och bom, trots att han
inte trivdes där. Kurniarymningen skulle
således mer eller mindre vara fängelsernas
och fångvaktarnas fel, precis som det –
enligt motsvarande resonemang – är paraplyernas fel att det regnar.
Rymningen har dock även vållat bekymmer av andra skäl, ehuru inte lika omskrivna eller åberopade. Det är hos den
tämligen bortglömda grupp människor
som drabbats av brottsligheten – de som
bestulits, rånats, misshandlats, invalidiserats. Från Stockholmskriminalen har i somras rapporterats, att kurvan över rån aldrig tidigare pekat så brant uppåt. Mest utsatta är äldre personer – helt naturligt
eftersom deras fysiska och psykiska motståndskraft med ålderns rätt är nedsatt,
varför de är de bekvämaste rånoffren. Det
är, som framgår av ett omfattande reportage i Svenska Dagbladet, damen som går
ut för att handla, den gamle mannen som
söker en stunds ro och svalka i en park
eller tar sig en eftermiddagspromenad etc.
När tidningsreportern besökte några av
dem på sjukhusen i Stockholm för intervjuer, vågade ingen ställa upp av rädsla
för repressalier. De låg där misshandlade,
bestulna och chockade. Fysiska skador kan
kureras, ofta t o m även på äldre personer, och pengar går att ersätta, men hur
bota den chock som många råkat ut för
och som kan förfölja dem under sömnlösa nätter åratal framöver?
Man hör redan de vanliga invändningarna: brottsligheten är samhällets fel, och
följaktligen är de flesta brott som begås
politiska – en revolt mot systemet. Denna
revolutionsideologi hesiterar därför inte
333
för pensionärer, då det ju är de som under
sitt yrkesverksamma liv byggt upp hela
detta ruttna samhälle.
Brottslighetens offer är en av de styrande skamlöst förbisedd minoritet. Det finns
också en annan bortglömd kategori i sammanhanget. Den är betydligt större. Den
innefattar landets inkomsttagare. Dessa
får betala vad brottsligheten kostar samhället. Inte är det några småsummor precis. Som framgick av Moderata Samlingspartiets stora partimotion till årets riksdag kostar endast polisväsendet och kriminalvården 1,5 miljarder kr per år. Läggs
därtill ett produktionsbortfall samt det
som stjäls och förstörs kommer man upp
i minst 5 miljarder kr.
Lyxen att hålla sig med en så omfattande brottslighet som vår kostar alltså
landets skattebetalare 5 miljarder kr per
år. Våra knegare är nog ganska bra att ha
ändå, trots allt.
M atti H äggström

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner