Print Friendly

Bör Anna Kinberg Batra avgå?

Av Fredrik Y. Törn | 24 mars 2017

Det är givetvis inte partiledaren – om än träig i media – som är problemet. Problemet är att hela partiledningen och partiapparaten varit med som apparatskis när alla Gösta Bohmans principer och förhållningssätt såldes ut på trianguleringens altare under Reinfeldt, skriver Fredrik Y. Törn.

Anna Kinberg Batra är faktiskt den som redan i sitt installationstal sa att vi tänker börja driva NATO-frågan och inte längre invänta socialdemokraterna, och som inom ett år hade fått både centern och kristdemokraterna med sig på den linjen. Hon har sagt att moderaterna ska prata med sverigedemokraterna. Hon har sagt att hon vill lägga en gemensam alliansbudget så snart som möjligt. Jag vet faktiskt ingen som gjort mer rätt.

Det finns givetvis de som legat lågt, men det Kinberg Batra nu gjort är rätt – om än sent och givetvis med svåra trovärdighetsproblem. Och inte har det gjorts kommunikativt skickligt, varken från henne eller partiet som organisation. Men lägg ner iden att man ska finna någon som är bra i media och ersätta henne med, då får man en Fridolinpajas.

Däremot bör såklart alla som varit talespersoner eller ansvariga statsråd för migrationspolitik, integrationspolitik, försvarspolitik och rättspolitik under Reinfeldt hållas borta från dessa sakområden. Och alla som har bakgrund i MUF från det att de högtidligen deklarerade att de slutat läsa döda gamla överklassgubbar bör såklart gömmas undan från både formella positioner och allmänheten.

Och som en konsekvens av att en rad personer avpolletteras bör de få som stått på sig som interna kritiker både under Reinfeldt och under Decemberöverenskommelsen 2014-2015 ges framträdande positioner som talespersoner. Det skulle kunna få trovärdigheten att ta sig upp från den nuvarande bottennoteringen. Jag tänker på Tobias Billström som talade om ”volymer” i flyktingfrågan redan 2013. Jag tänker på Finn Bengtsson som stått upp mot vansinnet med decemberöverenskommelsen 2014. Det finns fler ute i moderaterna, men dessa två är de publikt mer kända.

Moderaterna har sakpolitiskt grundade problem att hantera. Närmare bestämt konsekvensen av all gammal nymoderat triangulering för pressklippens egen skull. Ett parti behöver då och då triangulera vartefter åren går och samhällsutvecklingen fortskrider, men under Fredrik Reinfeldts styre från omkring 2010 blev trianguleringarna något av kärnverksamhet och det kan det givetvis aldrig vara.

Problemet är att moderaterna är ett parti där många medlemmar och aktiva knappt vet eller kan gissa vad partiet tycker, eftersom den ideologiska sakpolitiska tråden triangulerats sönder. Moderaterna har gullat för mycket med svensk media. Svensk media är i grunden mittenvänster, speciellt gäller detta public service. Och för ett parti som aldrig tidigare representerat något i medialogiken acceptabelt, kändes det såklart fantastiskt att nya moderaterna lyckades att nästan bli omtyckta under Reinfeldt. Men det är den draksådden som moderaterna nu skördar.

Moderater bör ha i åtanke att under Gösta Bohmans dagar var det tvärt om, och då reste sig partiet från att vara borgerlighetens minsta till att bli borgerlighetens största. Detta skedde samtidigt som partiet var motvalls i media och inte tvekade att lämna en borgerlig regering för sina principers och sin sakpolitiks skull 1981 – efter den så kallade underbara natten då centern och folkpartiet gjorde en uppgörelse om marginalskatterna med socialdemokraterna. Partiet ansågs i det närmaste vara fascistiskt inom vänstern på 1980-talet. I Björn Afzelius sång Svarta gänget, från valåret 1985, lät det som det idag gör om sverigedemokrater när man läser vad mången liberal, socialistisk och kommunistisk opinionsbildare skriver:

”Då var dom kompis med fascisterna. Då var dom bundis med nazisterna
Då var dom bästis med rasisterna. Då var dom ett med falangisterna
Det var då, det var länge se’n
Men nu står samma Svarta Gäng och har häng på ministertaburetterna igen!
Nu har dom putsat upp fasaderna. Nu ser dom ut som demokraterna
Nu går dom själva runt på gatorna. Nu vill dom kallas ”Moderaterna”
Det är bluff! Det är samma gäng! Om igen samma Svarta Gäng!
Jajjamän, det är samma gamla mörkermän!”

Moderaterna bör fokusera på vad som är långsiktigt bra och eftersträvansvärt för Sverige, snarare än att försöka jaga de ståndpunkter man hittar i någon av alla de fokusgrupper eller nedbrutna opinionsundersökningar som görs – eftersom det förstör möjligheten att forma en trovärdig sammanhållen politik. I stället för att fånga opinionen bör partiet börja opinionsbilda för vad man anser vara rätt och riktigt. I min värld är det en politik för långsiktig tillväxt, klassresor, emancipering och lag och ordning, samt en socialstat som jobbar för detta utan att förstöra incitamenten för, flit skötsamhet, strävsamhet och företagsamhet. En utrikes- och försvarspolitik som aldrig tvekar om att Sverige hör hemma bland de västerländska demokratierna. Och en migrations och flyktingpolitik som inte tillåts undergräva socialstaten och våra västerländska sekulärt kristna värden.

Att vara omtyckt i media är inte viktigt. Det var inte viktigt på Gösta Bohmans tid och det är uppenbarligen inte viktigt nu , för då hade miljöpartiet, vänsterpartiet och feministiskt initiativ haft egen majoritet i riksdagen och USA:s president hetat Hillary Clinton.

Fredrik Y. Törn är medlem i moderaterna, tidigare politisk sekreterare i Europaparlamentet och på riksdagskansliet 1998-2003 och twittrar som @Fytne

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner