Print Friendly

Bo Siegbahn; Vår neutralitet och EG

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

_,
BO SIEGBAHN:
Vår neutralitet och EG
Osten Unden omdefinierade vår
säkerhetspolitiska målsättning
från det vedertagna ”alliansfrihet
i fred syftande till neutralitet i
krig” till att kort och gott definiera den som ”neutralitetspolitik”.
Detta i folkrättslig och politisk litteratur helt nya begrepp kom att
ge upphov till en för Sverige
högst olycklig och helt ny skolastik, skriver Bo Siegbahn.
Många politiker, i främsta
rummet stats- och utrikesministrarna, påstår att svenskt EGmedlemskap är oförenligt med
neutralitetspolitiken. Men är det
så?
Bo Siegbahn är ambassadör
och f d riksdagsman.
N
är svenskt samarbete med EG
diskuteras – nu och tidigare –
aktualiseras alltid frågan om detta är förenligt med den svenska neutralitetspolitiken.
Att denna fråga kommit att spela en så
central roll i debatten torde bero på att
Sverige som nästan enda land i Europa
lyckats hålla sig utanför krig under de senaste 150 åren och det är självklart att om
det största partiet som oavbrutet under
44 år suttit vid makten påstår att medlemskap inte är förenligt med neutralitetsförhoppningarna har detta en oerhörd slagkraft. Inte ens Palme som på den inre
fronten ursprungligen var känd för att
önska medlemskap kunde i ett senare
skede motstå detta tryck.
För det andra kom dåvarande utrikesministern Unden, som varken begrep eller intresserade sig för ekonomiska frå-
gor, med det olyckliga förslaget att man
borde omdefiniera vår säkerhetspolitiska
målsättning från det vedertagna ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i
krig” till att kort och gott definiera den
som ”neutralitetspolitik”.
Detta i folkrättslig och politisk litteratur helt nya begrepp, som snabbt vann
burskap, kom att ge upphov till en för
Sverige högst olycklig och helt ny skolastik. (Schweiz’ av stormakterna garanterade ständiga neutralitet är ett unikum som
vi för vår del avvisat.) Denna gick ut på en
diskussion av vilka åtgärder Sverige, inte
blott i krigstid då ju vissa internationella
konventioner kan tillämpas, utan även
under djupaste fredstid borde eller icke
borde vidtaga för att minska riskerna för
att bli indragna i en konflikt. Gunnar
Myrdal, vars storhet mer låg på det ekonomiska än det politiska fältet, ansåg
542
t o m att Sverige inte kunde vara medlem
av det ganska oskyldiga Europarådet, nå-
got som nu med anklagelser mot Sverige
inför detta organ för brott mot de mänskliga rättigheterna vunnit stöd hos vår utrikesminister, formellt ur helt andra utgångspunkter.
För det tredje är det synbarligen
många debattörer som kanske ibland av
okunnighet- har förväxlatEG med Nato. EG har ju i motsats tillNatoenligt sina
stadgar inga militära syften utan avser att
reglera de ekonomiska förbindelserna i
Europa. Det finns inte ett ord om militärt
samarbete i EG:s olika grunddokument
Traktatens innebörd
Däremot är det riktigt att det i ingressen
till Romfördraget 1957, EG:s grundtraktat, talades om att ”skapa grundval för en
allt intimare sammanslutning mellan de
europeiska folken”. Inne i avtalet sades
emellertid att EG skulle baseras på en
tullunion.
Sedermera kompletterades traktaten
med bl a de s k Davignon- och Wernerplanerna. Den sistnämnda berörde uteslutande ekonomiska och monetära frå-
gor under det att Davignonrapporten talade om behovet att nå framsteg i fråga
om Europas enande. I detta syfte sades att
regeringarna skulle samråda om alla viktigare politiska frågor och att man skulle
göra en ”avstämning av deras inställning i
olika frågor samt gemensamma åtgärder
när detta uppfattas som möjligt och önskvärt”.
Oförenligt med EG-medlemskap?
Då frågan om Sveriges medlemskap på
allvar blev aktuell omkring 1970 betraktades dessa uttalanden av svenska EGmotståndare som bevis för medlemskaps
oförenlighet med svensk utrikespolitik.
Några verkliga resultat av politisk art kom
dock inte ut av förslaget, men tjänstemän
träffas regelbundet för att diskutera det
politiska läget.
Sedan harEG-ministrar vid ett par tillfällen antagit resolutioner, kanske främst
om Mellanöstern, där man fått intrycket
att det huvudsakliga syftet varit att visa en
mot Förenta staterna oberoende och lätt
kritisk attityd. Efter flera års förhandlingar har man nu också fattat beslut om att
EG från 1992 i vissa frågor skall kunna
fatta för alla medlemsstater bindande beslut och framför allt att hela EG skall bli
en enhetlig marknad.
Vilka frågor som efter 1992 skall bli
föremål för dessa beslut är väl tills vidare
icke helt klart. I det förgångna har nog flera medlemsstater, särskilt Frankrike, visat stor uppfinningsrikedom när man velat undandra sig beslut som enligt stadgan
skulle kunna fattas av en majoritet.
Det är mot denna bakgrund man måste
fråga sig varför åtskilliga politiker, i
främsta rummet stats- och utrikesministrarna, påstått att svenskt medlemskap
vore oförenligt med neutralitetspolitiken.
I nummer 4-5/ 87 av Svensk Tidskrift sade t o m moderatledaren Carl Bildt följande:
”.. men vår neutralitet innebär begränsningar. Vi kan aldrig delta i ett förpliktande
utrikespolitiskt samarbete inom en begränsad krets av stater .. . för.det innebär ju att
andra stater i krigs- och krissituationer kan
styra vårt utrikespolitiska agerande.Då förlorar neutraliteten sin trovärdighet”.
Jag har valt detta exempel, inte för att det
representerar en ytterlighetsuppfattning
utan tvärtom därför att Carl Bildt är en av
de få politiker som i säkerhetsfrågor har
utomordentlig kunskap och ett balanserat
omdöme och i avsikt att visa hur verklighetsfrämmande den allmänna debatten i
Sverige är i dessa frågor.
Till en början kan konstateras att Bildt
två gånger kort och gott använder ”neutralitet” som beteckning för vår politik i
fredstid, trots att termen endast avser
krigstid (Undens olycksaliga inflytande).
Därmed leds han in på den utomordentligt tveksamma tesen att vad Sverige i eget
intresse gör och inte gör i fredstid har betydelse för vår möjlighet att hålla oss
utanför ett eventuellt krig. Vilken roll
skulle ur denna synpunkt ett medlemskap
i EG spela?
Inga militära engagemang i EG
Det är givet att militära engagemang av
något slag är mest känsliga. Sådana finns
inte inom EG. Däremot kan man
naturligtvis säga att när den socialdemokratiska regeringen i förhoppning om att
vi skulle kunna få sälja Viggen till några
Natoländer utfäste sig att även i krigstid
ge exporttillstånd för reservdelar till dem
var det något djärvt.
Ett annat faktum, som f ö Bildt kraftigt
kritiserat, är handläggningen av u-båtsaffårerna. När svenska representanter med
Palme och Bodström i spetsen för andra
vapendragare hävdat att det kanske inte
varit andra u-båtar i svenska vatten än
den som alla kunnat se och att man i varje
fall inte hade någon aning om dessas identitet så måste detta narrspel för stormakterna ha tett sig som om man från svensk
sida inte önskade låtsas om dem och det
kan lätt leda till slutsatsen att vi inte skulle
543
våga ta till några kraftiga åtgärder mot
folkrättskränkningar – varken i fred eller
krig. Detta i sin tur kan komma att påverka krigsplaneringen i Öst- och därför
även i Väst.
Om sålunda ett medlemskap i EG inte
har några direkta militära bindningar och
aspekter kan det kanske tänkas att sådana
uppstår genom existerande eller tänkbara
politiska och ekonomiska beslut. Men i
varje fall tycks Irland inte ha ansett det
eftersom landet endast är medlem av EG
men ej av Nato.
Det är svårt att se vilka slag av politiska
konsultationer eller beslut i EG som skulle kunna ha någon betydelse för Sveriges
möjlighet till neutralitet. Man bör särskilja på olika sådana: de som direkt eller indirekt kan antas störa sovjetiska intressen
och andra. (Det gäller här fredstid; under
krig upphör givetvis alla sådana konsultationer.) Jag har aldrig hört något konkret
övertygande exempel. Det måste ankomma på dem som så påstår att skissera så-
dana scenarier och inte nöja sig med vaga
allmänna antydningar. Säger man att EG
någon gång i framtiden kan besluta att
upprätta en förbundsstat eller ett statsförbund anlägger man ett så stort långtidsperspektiv att vilka antaganden som helst
kan göras.
Ekonomiska aspekter
Något annorlunda ställer det sig kanske
med det ekonomiska samarbetet. Vi har
blott omkring 5% av vårt handelsutbyte
med Öst och åtminstone 70% med EGländerna och med dem nära samarbetande stater. Vad som kanske är känsligare är
att vi från Väst har en betydande vapen- 544
import- och någon -export, men av tekniska skäl nästan ingen handel med Öst.
Detta förhållande kan vi inte ändra på i
någon väsentlig grad utan att sänka vår
levnadsstandard, respektive få ett sämre
– eller betydligt dyrare – försvar. När
ambassadören Berner i en skrift om Norden och Sovjet rekommenderar en viss
omfördelning har han sålunda bortsett
från dessa ganska vitala aspekter.
Ett svenskt medlemskap i EG skulle
troligen öka vår handel med EG, särskilt
när det intimare samarbetet genomförs
1992 men inte nödvändigtvis på bekostnad av handel med övriga världen utan
snarare genom en viss omläggning av den
svenska produktionen mot mera konkurrensmässiga produkter.
Förra gången frågan var aktuell föreslog någon att vi kanske kunde gå med
som medlemmar i EG men att vi vid krig
ur neutralitetssynpunkt skulle gå ur den.
Tankegången förefaller minst sagt bisarr.
Om vi under sista kriget lyckades få handelsavtal under svårigheter med båda sidor på grund av deras intresse för vissa
svenska produkter finns inte samma behov hos dem idag men framför allt skulle
ett utträde just vid ett krigsutbrott skapa
ett omöjligt förhandlingsläge för vår försörjning.
Ohållbart resonemang
Den slutsats jag anser mig kunna dra av
ovan anförda synpunkter är att våra ”neutralitetsförhoppningar” inte ändras genom ett medlemskap i EG. En framstående UD-man som skrivit en hel del om EG
ansåg dock vid ett samtal om mina synpunkter att vi genom olika åtgärder i nå-
gon mån kunde marginellt öka förtroendet för vår neutralitetsvilja och sålunda
möjligheterna att få stå utanför.
Enligt min bestämda uppfattning är hela förtroenderesonemanget ohållbart. Det
har inte i modern tid hänt att ett land blivit
angripet på grund av mer eller mindre
misshagliga gärningar och yttranden före
ett krig – egentligen inte heller under ett
krig. Se våra brott mot så gott som samtliga neutralitetsregler under första och
andra världskrigen! Man blir angripen
därför att ena sidan- eller båda- anser sig
behöva något i Sverige under krig som de
upptäcker att de inte kan få på annat sätt
och då är det vår försvarskraft som ev kan
få dem att tveka.
Det vore nog på tiden att någon klart
sade ifrån att ”kejsaren i verkligheten är
naken”.
Att denna i Sverige helt nya filosofi
över huvud kunnat bli så populär beror
säkerligen på att åtskilliga politiker och
byråkrater fruktar att ett närmare samarbete med Europa skulle kunna inkräkta
på deras möjligheter att styra och ställa
efter eget gottfinnande. Det gäller miljö-,
skatte-, regional-, närings- och nästan alla
politiska områden. Då kan det vara lämpligt att skylla på den ”heliga” neutralitetspolitiken.
Den centrala frågan måste vara: vill
Sverige över huvud taget gå med i EG
eller ej? Endera dagen kommer vi ändå
att känna oss tvungna därtill både av ekonomiska skäl och för att i någon mån kunna påverka t ex miljöbeslut som berör oss
direkt. Dröjsmålet har då kostat oss
mycket både ekonomiskt och kultutellt.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner