Print Friendly

Bo Siegbahn; Kosackval förr och nu

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BO SIEGBAHN:
Kosackval förr och nu
Bådeföre och efterfjolårets val talade en del
socialdemokrater i hysterisk ton om ett nytt
”kosackval”. Därmed avsågs valet 1928, då
afftscher med osmaklig skrämselpropaganda
skulle på ett avgörande sätt lett till socialdemokraternas nederlag och de borgerliga partiernas, särskilt högerpartietsframgång.
Riksdagsledamoten, ambassadör Bo Siegbahn harforskat i defaktiska förhållandena
1928 och kommit till det överraskande resultatet, att de som de värsta utpekade affischerna knappast existerat och att de inte gärna
kunnat påverka några väljare! Parallellernamellan 1928 och 1976 ligger på ett annat plan, och särskilt intressant är kanske
hansjämförelse mellan hur Per Albin Hansson på sin tid och Olof Palme nu reagerat.
Redan i den allmänpolitiska debatten under
höstriksdagen 1975 inledde Olof P,aime en
attack som nästan skulle kunna ,!Seteck.nas
som signaturmelodin för den socialdemokratiska valkampanjen några m,å’nader senare. Han påstod att Gösta Bohrryan och moderata samlingspartiet hetsade ~ot arbetarrö-
relsen och att dennes tal bragte i minnet
1928 års ”kosackval”. Tankarna togs sedermera upp i den socialden:okratiska pressen.
Under våren 1976 kunde man litet varstans
hitta anspelningar på detta val. LO-tidningen hade exempelvis en•artikel den 26 maj,
där det sades: ”Det hade varit kyligt och kallt
denna vår. De gamla, de som minns, säger
att den hade det gemensamt med våren
1928. Den politiska snålblåsten, skulle den
leda till ett nytt ‘kosackval’?”
Jag är ganska övertygad om att varken
Olof Palme eller flertalet av hans epigoner
haft några närmare kunskaper om det verkliga händelseförloppet under 1928 års val.
Socialdemokratin hade då ända sedan århundradets början med mindre avbrott haft
ständiga framgångar och ökat sin andel av
väljarkåren. Delvis kunde detta förklaras av
en utvidgning av antalet röstberättigade.
Trots att man aldrig kommit i närhet av en
absolut majoritet, hade man efter hand kunnat utöva ett allt starkare inflytande på den
politiska utvecklingen. Detta hade möjliggjorts genom samarbete med den s k borgerliga vänstern, dvs frisinnade och liberaler.
Ännu så sent som under valperioden
1924-28 hade man sålunda gemensamt
kunnat driva igenom en kraftig nedrustning
och en nyorganisation av skolväsendet.
Socialdemokraterna hade kommit upp till
128
104 egna mandat i andra kammaren, vartill
kom fem kommunister, sammanlagt l09
mandat. Då kammaren bestod av 230 ledamöter krävdes alltså ytterligare 7 mandat för
att få majoritet. Härtill skall läggas att man
inte heller uppnått majoritet i första kammaren.
Under partikongressen på våren 1928 uttrycktes allmänt den förhoppningen att
frammarschen skulle fortsätta och att man
vid årets val, tillsammans med kommunisterna, skulle kunna erövra den absoluta majoriteten. Det förelåg också ett speciellt skäl till
att man nu önskade erövra denna. Det samarbete socialdemokraterna tidigare ofta haft
med den borgerliga vänstern började allvarligt knaka i fogarna. En del lagar, bl a om
kollektivavtal, hade under våren 1928 genomförts av den frisinnade/liberala regeringen med stöd av övriga borgerliga partier
men under socialdemokratins kraftiga protester. (Det var sålunda den lag som i stort
sett kom att gälla ända fram till 1976 och
som så småningom kom att bedömas på ett
positivt sätt av socialdemokratin.) Dessutom
verkade det som om föregående vals spridda
valkarteller mellan de borgerliga partierna
nu skulle genomföras i så gott som hela landet. En starkare borgerlig intressegemenskap höll på att utkristalliseras.
Under partikongressen uppstod en hård
strid om man skulle möjliggöra för kommunisterna att i realiteten etablera en kartell
med socialdemokrater vid höstens val. Arthur Engberg. Socialdemokratens redaktör.
drev kraftigt tesen att man skulle välja en så-
dan panibeteckning på valsedlarna att kommuni terna inte. med de valbestämmelser
som då gällde, kunde utnyttja elen. ~n
grupp ville att man skulle söka träffa en uppgörelse med de borgediga partierna att alla
skulle avstå från kartellmöjligheten. l\lajmitetens beslut innebar att man stod kvar Yid
dc gamla beteckningarna och sålunda öppet
accepterade en faktisk valkartell med kommunisterna.
Det är därför något svårförklarligt, när
Arbetet i en ledare den 18 januari 1976,
med anledning av en tidigare artikel av mig i
denna fråga, (Sv D 8 jan 1976) påstod att
”man skall vara ute i mycket illasinnade
ärenden för att få detta till detsamma som
‘en faktisk valkartell”‘.
Kommunismen i valkampanjen
Valkampanjen kom att i mycket stor utsträckning präglas av den djupa oro som
kommunismen väckte vid denna tid. Till detta bidrog åtskilliga incidenter, oftast med
verklighetsunderlag, men ibland grovt överdrivna. Till de senare hörde anhållandet för
spioneri av chefen och några anställda vid
den ryska nyhetsbyrån Tass samt rapporter
om närgångna ryska flottmanövrer vid
svenska farvatten och överflygningar a1
svenskt territorium.
Allvarligare var det hemliga samarbetsaltal mellan de svenska och sovjetryska gruvarbetareförbunden, som avslöjades under Yren 1928. Redan på hösten 1927 hade överenskommits, att man gemensamt skulle bekämpa ”försök att förklara arbetarnas och
arbetsgivarnas intressen för förenliga, eller
att skapa s k arbets- och industrifred”. Man
ville kämpa för ”nationalisering av gruvorna
utan ersättning”, och i händelse av konflikt
skulle man lämna ekonomiskt bistånd till
den strejkande parten. Det var ju uppenbart
för envar att några risker för strejker och
hot mot arbetsfred inte kunde föreligga i
Smjetunionen utan att avtalet på dessa centrala punkter var ett instrument för att skapa
svårigheter för och möjliggöra intervention i
svenskt arbetsliv. Detta fick också ett mycket
konkret uttryck, eftersom gruvarbetarna under hela våren 1928 befann sig i strejk och,
vilket så småningom framkom, uppbar miljonbelopp i strejkunderstöd från Sovjetunionen. Man bör understryka att LO-ledningen,
så snart detta avtal blev känt, reagerade mycket bestämt, och efter hand fick man även
anaJet upphävt. Men det kunde ändå inte
undvikas att detta under valkampanjen kom
att spela en inte obetydlig roll.
l de borgerliga tidningarna förekom ett
stort antal ledare därom. Man använde uttryck som ”den för guld givna drängtjänsten
åt ryssarna”, ”de ryska judaspengarna”, ”ryska mutor”, gruvarbetarna kallades för ”ryska soldenärer” etc. Dessutom ansåg man att
ett ledande motiv för ryssarna varit att de genom att underblåsa den svenska strejken ville förbättra läget för den ryska malmen, för
1ilken man hade avsättningssvårigheter.
Bland tidningsrapporter som väckte uppseende kan nämnas uppgiften om betydande penningbidrag, som baltiska kommunistpartier skulle ha fått från Sovjetunionen via
banker i tredje land. Det kan vara anledning
att nämna detta, eftersom den socialdemokrati ka regeringen under vårriksdagen
1976 avkriminaliserade lämnande av utländska statsbidrag till svenska politiska organisationer.
129
Svensk kommunism och rysk
Även den interna utvecklingen i Sovjetunionen kom att spela en ganska betydande roll
under valkampanjen. Efter några år av en
y Ekonomisk Politik (NEP) med inslag av
marknadsekonomi hade den ryska politiken
under Stalins ledning börjat visa en utomordentlig hårdhet. Ehuru den stora likvideringen av inemot l O miljoner bönder kom
först några år senare, nåddes man redan
1928 av uppgifter om utrensningar.
Det förtjänar också omnämnas att den
skarpa reaktion, som yttre och inre, verkliga
och förmenta åtgärder av Sovjetunionen
väckte på borgerligt håll, delades av och i
viss mån underströks i många socialdemokratiska kretsar. Arthur E:ngbcrg ägnade exempelvis ett helt tal i valkampanjens slutskedc just åt den so~jetiska och inte minst den
svenska kommunismens faror. På den socialdemokratiska sidan bidrog man till och med
med ammunition mot de svenska kommunisternas nationella lojalitet. l Socialdemokraten den 8 september återgavs texten till
en ansökningsblankett för inträde i en kommunistisk ungdomsklubb, som innebar att
man trädde in i ”ryska partiets tjänst”. Och
det påpekades att partiet hade sin huvudman i Öster etc.
Mot bakgrund av sådana handlingar och
uttalanden utsändes ett upprop, undertecknat ”Socialdemokraterna”, vilket publicerades i bl a Socialdemokraten den 14 september. l detta sades t ex: ”Men därtill kommer
att det kommunistiska partiet, enligt ett erkännande som Kihlbom gjorde på Auditorium, står under lydnad av och är underordnat kommunistiska internationalen, som har
130
sitt säte i Moskva. En svensk kommunistisk
riksdagsman är således ansvarig inför
Moskva och ej inför sina valmän i Sverige.”
Det kanske inte var så underligt mot denna bakgrund att den faktiska socialdemokratiska valkartellen med kommunisterna
på många håll väckte en så stark kritik. Det
påstående, som ofta återkom under valkampanjen, att ”en röst på socialdemokratin var
en röst på Moskva” var naturligtvis som helhet oerhört överdrivet men hade i så måtto
ett visst fog för sig som kommunistpartiet
tack vare kartellen, som det senare visade
sig, fick flera mandat än man annars skulle
ha uppnått.
Per Albin Hansson gjorde även under ett
valtal i Tierp ett minst sagt oförsiktigt uttalande att han hellre såg en kommunist än en
högerman i riksdagen. Även detta uttalande
gavs en vid spridning av motståndarna.
Socialdemokraternas valrörelse
Vad sedan innehållet i den socialdemokratiska valkampanjen 1928 beträffar kan man
konstatera att partiets valmanifest, utöver
kravet på att uppnå majoritet i andra kammaren, krävde ”överförande i samhällets
ägo eller under samhällets kontroll av stora
naturrikedomar, sådana som skogar, gruvor
och vattenfall, en moderniserad arvsbeskattning i egendomsu~ämnande syfte och strä-
vanden att tillförsäkra de i produktionens
~änst anställda arbetarna medinflytande i
företagen”. Speciellt arvsskattefrågan kom
att spela en väsentlig roll under valkampanjen. Ledande socialdemokrater med Wigforss och Möller i spetsen hade redan under
vårriksdagen lagt fram en arvsskattemotion,
som bl a innehöll det berömda uttrycket:
”fauigclomcn fördras med jämnmod då elen
delas av alla. Den bli1· outhärdlig då elen
dagligen kan jämföras med andras överflöd”.
Utan att direkt ta ställning till saken refererade man ett på kontinenten framkommet
förslag. Detta gick ut på att man inte skulle
beskatta ett arv hårt när en nyskapad förmö-
genhet första gången gick i arv, ty i så fall
förlorade kanske arvlåtaren incitamentet till
ett bygga upp ett kapital. I nästa generation
skulle man däremot ta inemot hälften och i
tredje generationen mer eller mindre resten. Dessa tankegångar betecknades i elen
borgerliga pressen som konfiskatoriska och
som uttryck för kommunistisk påverkan.
Det är ingen tvekan om att de skapade stark
oro långt utanför kretsen av de personer
som mest skulle drabbas därav. Att man samtidigt sade sig vilja avsätta sådana skatter till
fondering och sålunda som grund för investeringar och ej som löpande inkomster i budgeten kunde knappast lugna sinnena.
Valkampanjen blev mycket livlig. Det är
dock fel att, som under det gångna året
ibland skett, påstå att det speciellt var motsättningen mellan socialdemokraterna och
högern som spelade huvudrollen. Man får
inte glömma att det satt en frisinnad-liberal
regering och att det naturligtvis var den som
den socialdemokratiska valpropagandan i
första hand måste inrikta sig emot. Till deua
kom som sagt att regeringspartierna, som ju
tidigare haft ett så gott samarbete med ocialdemokraterna, under det senaste året lagt
fram flera lagförslag som väckt deras ogillande. Arthur Engberg framhölllex ien ledare sit >t~nt som den 12 september – sålunda
fna dagar före valet – att ”såvitt vi kunnat
finna har icke ens högern tidigare sänkt sig
ned till det plan på vilket vissa av regeringens ledamöter operera”. Dagen innan hävdade socialdemokraterna att statsrådet Lyberg ”sökte övertyga sina åhörare om socialdemokratins antidemokratiska tendenser”.
l eftervärldens minne är det dock en speciell fråga som spelade en dominerande roll,
nämligen de s k kosackaffischerna.
Affischerna
Historikern och riksbibliotekarien Uno Willers, under sina ungdomsår en minst sagt entusiatisk medlem av det nationella ungdomsförbundet, påstod i en intervju i Arbetet i
samband med ledaren ijanuari 1976 att ”det
gemensamma för nästan alla affischerna är
att de saknar partibeteckning. Ett par har allmänna valmansförbundets emblem … Jag
minns själv hur landet var indränkt i sådana
här affischer hela sommaren 1928” . Och
Gunnar Sträng hävdade ungefar samma sak
1·id partiledardebatten två dagar före det senaste valet.
Det vänligaste man kan säga om Uno ‘v\’illers uttalande är att han totalt missminner
sig. Mina forskningar på detta område har
geu följande resultat: Redan under tidigare
valkampanjer hade man med början hos socialdemokraterna använt sig av affischer under valkampanjerna. Dessa hade varit av
tämligen oskyldigt och troligen ganska ineffektivt slag. Under valkampanjen 1928 använde sig samtliga partier av valaffischer,
131
där bilder i stor utsträckning fick ersätta
långa texter. Allmänna valmansförbundet,
dvs högerns riksorganisation , distribuerade
en del sådana affischer, samtliga försedda
med partibeteckningen AFV, ritade av Moje
Åslund. En av dem visar en välmående herre med cigarr, sovande i en fåtölj, samt en
orm, iklädd rysk officersmössa, som bakifrån slingrar upp mot fåtöljen och som slickar hans kala hjässa. En annan visar en moder som skyddar sitt barn mot en knutpiska.
Därutöver hade Nationella Ungdomsförbundet, som vid denna tidpunkt fortfarande
var högerpartiets ungdomsOI·ganisation,
sänt ut ett par affischer av ungefär samma
typ.
Vid sidan härav förekom fyra betydligt
skarpare affischer och det är dem man alltid
åsyftar när man talar om de s k kosackaffischerna. Den första gången dessa över huvud taget omnämndes i pressen var i en artikel den 12 septembet· 1928. Arthur Engberg
skrev då en ursinnig artikel. där han konstaterade att ett upprop med fyra bilder distribuerats som inlägg till ett stort antal borgerliga tidningar landet runt från högern och det
liberala partiet. Uppropet återgavs för övrigt i socialdemokratiska partistyrelsens berättelse 1928. Textens huvudsakliga innehåll var att ”genom denna valsamverkan
med bolsjevikerna kommer Arbetarpartiet
att bli beroende av det ryska partiet och med
eller mot sin vilja tvingat att införa omstörtning varav dessa bilder visar en liten del. Arbetare, protestera mot den skam era ledare
drar över er. Rösta ej tillsammans med bolsjevikerna. Återupprätta ert gamla parti
med fosterländska män i täten”.
132
Redan följande dag förklarade riksdagsmannen och chefredaktören för Nya Dagligt
Allehanda, Leon Ljunglund, att han ansåg
uppropet plumpt och att han därför icke velat inlägga detta i in tidning. Ljunglund
framhöll dessutom att det rörde sig om ett
privat initiativ utan stöd i Allmänna valmansförbundet.
Den som i realiteten tagit initiativet till detta företag med ekonomiskt stöd av privata
intressenter var en kapten Paul Isberg. En
bekräftelse härpå gav också Socialdemokraten i en artikel den 16 sept. ”I en skrivelse till
generalpoststyrelsen, daterad den l l september, har nämligen kapten Paul Isberg
hemställt om viss nedsättning av postbefordringsavgiften för de bemälda flygbladen.
Han inleder sin skrivelse med följande för i
all synnerhet herr Lindman, ordförande i
Allmänna valmansförbundet, komprometterande saker: ‘l samförstånd med Allmänna
valmansförbundet har ett på enskilt initiativ
utgivet politiskt flygblad tillställts ett stort antal dagliga tidningar i och för distribution så-
som bilagsblad.’ Kapten Isberg meddelade
vidare att han ‘enligt uppdrag’ handhaft
uppgiften att underhandla med de olika tidningarna och att den ut ända upplagan av
flygbladen räknade omkring 600 000 exemplar. Flygbladet avses, skriver han, att expedieras under dagarna 11-20 september.”
Det enda felaktiga i Isbergs brev var att
något ”samförstånd” med Allmänna valmansförbundet aldrig erhållits eller ens
sökts. Detta underströks också av Arvid
Lindman och vid den första politiska debatten efter valet, 1·emissdebatten ijanuari l929
av Otto Järte. Även i den socialdemokratiska
årsberättelsen l 928 återgavs dementin. De
fyra bilderna hade f ö gjorts av en annan
konstnär än högeraffischerna och dessutom
tryckts på ett annat tryckeri.
Man bör observera att valet ägde rum den
15-16 samt för Stockholms del den 19 september. Det osmakliga uppropet kan sålunda inte ha haft någon längre tid på sig att
verka. Vad sedan affischerna beträffar, som
ju enligt Willers skulle ha dränkt landet, har
en förstoring av de fyra bilderna existerat.
Den socialdemokratiska partistyrelsens årsrapport talar inte ett ord om affischerna
utan inskränker sig till att nämna att flygbladet hade uppsatts vid vallokalerna. Detta innebär ju i realiteten att denna affischering i
stort sett endast nådde väljarna då väl de
flesta redan tagit ställning.
Ny Tid hade den 12 september, således
samma dag som Arthur Engberg publicerade sin artikel, ett referat av ett kombinerat
höger/socialdemokratiskt valmöte kvällen innan. Vid detta hade den socialdemokratiske
talaren, herr Magnusson, för åhörarna visat
upp affischer, uppenbarligen de berörda
fyra bilderna. Enligt referatet hade närvarande högermän instämt i hans uttalande
att affischerna var tarvliga. Det intressanta
är emellertid att det i slutet av referatet sägs
att Magnusson förklarade att han funnit
dessa affischer, icke på någon offentlig plats,
utan i en valbyrålokal som tillhörde högerpartiet.
Det är uppenbart orimligt att tänka sig att
dessa affischer i någon som helst omfattning
skulle ha varit uppsatta landet runt, utan att
hela frågan med ett ord berörts varken i Socialdemokraten eller Ny Tid. Och självfallet
har de ej varit uppsatta i Göteborg eller
Stockholm. Det är därför heller inte ägnat
att förvåna att vice talmannen Nilsson från
Kristianstads län vid remissdebatten 1929
förklarade att han under valkampanjen farit
runt hela sitt län och aldrig sett några av de
affischer som Per Albin Hansson omnämnde under debatten. Vad som inträffade var
säkerligen att kapten Isberg på egen hand
sände ut affischerna till högerns valbyråer
men att de endast i något enstaka undantagsfall sattes upp.
Slutsatsen är sålunda att de beryktade affischerna inte tillkommit i högerns regi, inte
stötts av partiet och inte spelat någon nämnvärd roll i valkampanjen.
Valresultatet
Valet resulterade i ett förkrossande socialdemokratiskt nederlag, det största som någonsin drabbat partiet. l stället för att vinna de 8
mandat som hade krävts för majoritet förlorade man 14 och föll tillbaka från l 04 till 90
mandat. Kommunisterna vann 3 och fick 8
mandat. Denna ökning hängde delvis samman med valkartellen och gav sålunda ett
visst fog för den borgerliga kritiken. Högern
vann 8 mandat och kom upp till 73. De liberala och frisinnade vann inga nya mandat
utan fick nöja sig med 4 resp 28 under det
att bondeförbundet ökade med 4 och kom
upp till 27 mandat.
Valnederlaget föranledde naturligt nog
133
höll t ex den 17 september i en stor förstasidesrubrik att ”Valens karaktär av skrämseloch kosackval framstår allt klarare”.
Partiets ledande män sökte i första hand
finna felen i den egna propagandan. Per Albin Hansson ansåg att arvsskattemotionen
spelat en avgörande roll. Denna tanke fasthöll han framöver och ännu vid partikongressen 1932. Arthur Engberg däremot ville
lägga den främsta skulden på den faktiska
kartellen, en uppfattning som också han vidhöll vid partikongressen 1932. Man borde
ha skött sig så att ”socialdemokratin och
kommunismen icke kunde nämnas på samma dag”. En intressant detalj är att ordet kosackval inte under de följande åren vann
burskap; jag har inte kunnat återfinna det
varken i den första riksdagsdebatten efter
valet, i januari 1929, eller i Per Albin Hanssons tal under de föUande 4 åren. Uno Willers anser, med stöd av sin oriktiga minnesbild av den faktiska situationen, att det var
affischerna som gav upphov till beteckningen ”kosackvalet”. Detta förefaller dock mycket diskutabelt, då de ju uppenbarade sig
först i sluttampen av valkampanjen. Minst lika stor roll torde valkartellen och alla hänvisningarna tidigare under valet till sovjetiska
åtgärder etc ha spelat. Men som sagt uttrycket har först efter hand vunnit hävd och då
många gånger utan att man haft klart för sig
bakgrunden.
en allvarlig socialdemokratisk självrannsa- 1928 och 1976
kan. l några tidningar sökte man lägga en Vilka paralleller kan man nu finna mellan
väsentlig del av skulden på motståndarnas 1928 och 1976 års val? Valkartellernas tid är
kampanjmetoder. Socialdemokraten fram- förbi och beskyllningar för samröre med
134
kommunisterna spelade 1976 en helt marginell roll. Däremot kunde man konstatera en
kraftig radikalisering av kraven från arbetarrörelsens ”två grenar”, partiet och fackföreningsrörelsen. Partikongressen hade krävt
socialisering av bl a läromedel och läkemedelsindustri och anslutit sig till ett uttalande
av partistyrelsen om övergång till ”ett samhälle där beslutsrätten över produktionsmedlen allt mer övergår till samhället och de
anställda”. LO-kongressen å sin sida anslöt
sig till kravet på lönefonder som inom loppet av ett begränsat antal år skulle överföra
nästan hela näringslivet i fackföreningsrörelsens händer. Vidare hade LO krävt förstatligande av all mark i stad och på landet.
Till en början var Gösta Bohman och Moderata samlingspartiet ensamma om att
framhålla att dessa krav, trots att säkerligen
den stora majoriteten inom socialdemokratiska partiet inte önskade det, på sikt ändå utgjorde en fara för det demokratiska systemet. Den väsentligaste parallellen med
1928 års val var att under valkampanjens
gång övriga borgerliga partier klart anslöt
sig till dessa farhågor och sålunda i denna
viktiga fråga skapade en enhetlig front.
En annan parallell var att valkampanjen
blev förhållandevis häftig. Från socialdemokratisk sida kunde man dessutom ohämmat tillåta sig påstå att en borgerlig valseger
skulle innebära en rasering av det sociala välfärdssystemet. Detta var möjligt 1976, då de
borgerliga med undantag för krigsåren inte
haft hand om regeringsansvaret på 44 år. En
sådan propaganda var inte möjlig 1928; då
var man hänvisad att kritisera vad den sittande borgerliga regeringen faktiskt gjort. Om
man på socialdemokratiskt håll ansåg sig
kunna tala om ett borgerligt skrämselval
1928 är denna beteckning minst lika relevant för socialdemokraternas uppträdande
1976. skillnaden mellan parterna var ju
1976 att de borgerliga som stöd för sina varningar kunde åberopa faktiska socialdemokratiska beslut, under det att socialdemokraterna däremot drev sin skrämselpropaganda
utan möjligheter att lämna några bevis och i
själva verket i strid med borgerliga försäknngar.
Man kanske skall lägga till några ord om
eftervalssituationen. Som ovan nämnts sökte
de ledande socialdemokraterna 1928 i första
hand förklara nederlaget genom en självkritisk analys. Under debatterna höll man en
sober ton, och Per Albin Hansson komplimenterade vid remissdebatten 1929 den nya
Lindmanska regeringen för att ha tagit initiativet till en ekonomisk konferens med arbetsmarknadens parter! Årets eftervalsdebatt har uppvisat ett helt annat ansikte.
Hätskheten hos Olof Palme och hela partipressen har med några undantag varit påfallande. Egna brister i valkampanjens form
och innehåll har sällan påtalats. I stället har
den trendmässiga nedgången som resulterade i maktskiftet 1976 tillskrivits skrämselpropaganda av motståndarna, med tal om svek
och det politiska livets förfall som väsentlig
ingrediens i val förlusten.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner