Print Friendly

Bo Hugemark; Neutralitet och europeisk gemenskap

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BO HUGEMARK:
Neutralitet och
europeisk gemenskap
Är EG-medlemskap en möjlighet? Var går gränsen för’neutraliteten?
SvT har ställt dessa frågor till
en rad skribenter. Bo Hugemark
inleder artikelserien.
Om USA awecklar sitt europeiska engagemang kan det bli
aktuellt att ersätta NATO med
någon form av västeuropeiskt
militärt samarbete. Men är i så
fallEG den troliga grunden för
ett sådant?
Vi måste utgå från att stormakternas avsikter mot oss bestäms av deras strategiska intressen och inte av vårt mer
eller mindre goda uppförande,
konstaterar Hugemark.
Overste Bo Hugemark är chef
för den militärhistoriska avdelningen vid Militärhögskolan.
N
eutraliteten är ett omtyckt slagträ
i svensk debatt. Skälen härtill är
uppenbara: Vi har lyckats stå
utanför två världskrig och det råder nationell enighet om att vi skall försöka stå
utanför ett eventuellt tredje. Varje åtgärd
som minskar den chansen är naturligtvis
något som skrämmer, och frestelsen att
sätta stämpeln ”fara för neutraliteten” på
misshagliga ståndpunkter blir ofta oemotståndlig. Hanteringen underlättas av att
föreställningarna om neutralitetspolitikens innebörd och förutsättningar är tämligen diffusa. Man kan utan att behöva
konkretisera sig åberopa neutraliteten
som stöd för behovet av svensktillverkade
flygplan, förbud mot svensk vapenexport
eller bibehållandet av sex militärområ-
den. Man kan utmåla det som en säkerhetspolitisk risk om en partiledare reser
till Washington, om misstroendevotum
väcks mot utrikesministern eller om militärer nämner presumtiva angripare vid
namn.
Hela denna hantering rimmar illa med
en av våra grundsatser i neutralitetspolitiken, nämligen att vi själva bestämmer
dess innehåll. Att i tid och otid av inrikespolitiska argumentationsskäl tala om vilka förhållningssätt som av omvärlden kan
anses oneutrala är varken mer eller mindre än säkerhetspolitisk självstympning. Vi
kringskär själva vår handlingsfrihet. Och
öppnar vår gard för påtryckningar och
misstänkliggöranden den dag då vi tvingas köpa utländska flygplan eller då den
ena eller andra debatten uppstår.
A andra sidan finns det naturligtvis
gränser för vad som är förenligt med neutralitetspolitiken, och de utrikespolitiskt
ansvariga måste givetvis ha rätt att peka ut
dessa. Försvarets företrädare måste givet- 138
vis också i sin planering ta den gällande
säkerhetspolitiska linjen till utgångspunkt
och söka bedöma vilka krav den ställer på
försvarets utformning. Men allt detta
måste ske med något större tankereda och
intellektuell hederlighet än vad som skett
i en del fall.
Är EG-debatten ett område där vi
onödigtvis begränsat vår egen handlingsfrihet? Sedan 1971 avvisas varje propå
om EG-anslutning med hänvisning till
neutraliteten, ofta i tämligen svepande ordalag. säkerligen döljer sig härunder olika, mer eller mindre respektabla, motiv.
Alltmer börjar emellertid insikten sprida
sig om att vi måste delta i byggandet av
det nya Europa, och många anser att detta
helst bör ske genom medlemskap i EG.
Vad händer om och när vi en dag tvingas
ta steget in i gemenskapen? Har vi då själva underminerat trovärdigheten i neutralitetspolitiken?
Neutralitetspolitikens innebörd
Syftet med denna artikel är inte att argumentera för inträde i EG eller över huvud
taget diskutera motiven för detta. Jag begränsar mig till en analys av neutralitetspolitikens innebörd och vilka gränser detta sätter. Givetvis bestäms detta till sist av
vilken form den framtida europeiska gemenskapen kommer att få, dess omfattning och befogenheter. Om detta vet vi inte så mycket i dag. Mina mer långsiktiga
resonemang får därför ses mera som försök att ställa relevanta frågor än att ge bestämda svar.
Neutralitetsdoktrinen innehåller två
led: – alliansfrihet i fred
– syftande till neutralitet i krig.
Påståendet att EG-anslutning är oförenlig med neutralitetspolitiken kan därmed betyda två saker:
För detförsta att den skulle innebära en
anslutning till en militär allians vilket direkt skulle sätta doktrinens första led ur
spel.
För det andra att den på annat sätt skulle försvåra våra syften att stå utanför ett
eventuellt krig.
EG är ingen militär allians
Med avseende på den första möjligheten
kan man enkelt konstatera att dagens EG
ju inte är en militär allians. Men en utveckling i den riktningen är givetvis möjlig. Från svenskt UD-håll påpekas att förFöreställningarna om neutralitetspolitikens innebörd och förutsättningar är tämligen diffusa.
svarspolitiska frågor inte uttryckligen undantas från det utrikespolitiska samarbete som förutsattes i Davignon-planen.
Iden om en europeisk försvarsgemenskap har faktiskt återigen börjat diskuteras i och med bl a ökade motsättningar
mellan USA och Västeuropa, inte minst
till följd av INF-avtalet. Om USA avvecklar sitt europeiska engagemang, kan det
bli aktuellt att ersätta NATO med någon
form av västeuropeiskt militärt samarbete. Här uppställer sig ett antal följdfrågor:
– Är en sådan europeisering över huvud
taget sannolik?
– Är i så fall EG den troliga institution
som bildar grunden för en europeisk
försvarsgemenskap?
– Om detta skulle inträffa, skulle Sverige
som EG-medlem vara ohjälpligt fångat
ien militär allians?
Ev europeisk försvarsgemenskap
En europeisk försvarsgemenskap ter sig
möjlig endast på mycket lång sikt och i en
genomgripande förändrad politisk situation. Visserligen finns det rent teoretiskt
möjligheter att ersätta de amerikanska
konventionella styrkorna med europeiska. Men redan detta skulle med säkerhet
innebära ytterligt stora inrikespolitiska
En av neutralitetspolitikens grundsatser är att vi själva bestämmer
dess innehåll.
problem för de västeuropeiska staterna.
Än värre är att omställningen skulle innebära att ett antallik föll ur NATO-doktrinens garderober. Framför allt skulle kärnvapenavskräckningens trovärdighetsproblem framstå klart och bristen på en hållbar försvarsdoktrin uppenbaras.
Någon form av ökat europeiskt ansvar
för den egna säkerheten kan emellertid
framtvingas, t ex genom amerikanska
truppreduceringar. Förra gången en europeisk försvarsgemenskap var på tal, 1954,
och misslyckades, valde man att ansluta
det återupprustade Västtyskland till NATO, formellt via den Västeuropeiska
unionen (WEU). Det vore kanske mer
sannolikt att en framtida europeisk försvarsgemenskap också bildas inom ramen
för det rent militära WEU. A andra sidan
kan man naturligtvis inte utesluta att ett
EG som utvecklats till en politisk gemenskap också knyts ihop med det militära
139
samarbetet. Ty givetvis är en överstatlig
politisk beslutsfattande instans av stor betydelse för vissa vitala avgöranden av strategisk natur, till exempel beslut om kärnvapeninsats. Aandra sidan torde det drö-
ja länge innan de europeiska staterna är
villiga att överlämna sådant till en överstatlig myndighet. Man kan rentav misstänka att integration av militära frågor i
EG snarast skulle försena den politiska
integrationen.
Utvecklingen till en militärallians skulle således inte ske över en natt. Några farhågor för att Sverige genom EG-medlemskap skulle dras in i en militärallians behöver man knappast hysa. I det läge då en
europeisk försvarsgemenskap bildas torde den politiska strukturen ha genomgått
så omfattande förändringar att en omprövning av den svenska säkerhetspolitiken ändå aktualiserats.
Mer närliggande är problemet at:t en
ekonomisk gemenskap medförde ett omfattande samarbete för utveckling av vapensystem. Om detta samarbete drevs
mycket långt, skulle svenska stridskrafter
i praktiken kunna bli operativt integrerade i det västeuropeiska försvaret. Detta är
emellertid en risk som inte bör överdrivas
och överdramatiseras. Våra vapensystem
är redan i dag beroende av komponenter
från Väst. Vapentekniskt samarbete har
skett, sker och kommer att ske i ökad omfattning oavsett om vi är med i EG eller ej.
Det är viktigt att hålla fast att detta inte är
oförenligt med alliansfriheten.
Risk för neutraliteten?
Huvudvikten i de officiella argumenten
mot EG-anslutning läggs vid den andra av
de ovan skisserade riskerna, att vår möjl
140
tighet att stå utanför krig skulle undermineras av långtgående ekonomiska och utrikespolitiska bindningar. I UD-information 1987:4 sägs bl a: ”En inskränkning av
vår ekonomiska handlingsfrihet skulle
minska möjligheterna att genomföra neutralitetspolitiken.” – – – ”I akuta situationer av spänning var det särskilt angelä-
get att inte inge omvärlden föreställningar
att vårt uppträdande var beroende av
konsultationer med en viss krets stater.”
Man kan tänka sig två sätt på vilka vår
neutralitet skulle kunna raseras i en kris:
Genom att vi tvingas ”självmant” ge upp
den eller genom att vi utsätts för regelrätt
militärt angrepp. De ovan anförda argumenten hänför sig till var sin av dessa
möjligheter. I något mer konkreta termer
skulle man kunna uttrycka dem sålunda:
(l) Västmakterna erhåller påtryckningsmedel för att tvinga oss att välja sida.
(2) Sovjetunionen känner sig föranlåtet
att anfalla Sverige för att förekomma
Väst.
Innan jag går in på dessa fall finns det
anledning till en mer generell reflektion
angående neutralitetens trovärdighet.
Kjell Goldmann har (i en debatt i Allmänna Försvarsföreningen) pekat på att den
naturliga strävan för varje stat är att stå
utanför krig. Neutraliteten borde därför
inte ha några större trovärdighetsproblem. Betydligt svårare är det för alliansanslutna stater att göra det troligt att de är
beredda att gå i krig för varandra.
Ibland lyses en snårig debatt upp av ett
enkelt och klart sken. I ljuset av Kjell
Goldmanns påpekande ter sig mycket av
vår ”neutralitetsdebatt” som självpåtagna
onödiga bekymmer. Vi har gjort det till en
ädel intellektuell sport att uppfinna trovärdighetsproblem. Detta trots att just
våra erfarenheter av neutralitetspolitiken,
i motsats till exempelvis de övriga nordiska staternas, är goda.
Om vi därför utgår från att neutralitetspolitiken per se har en hög trovärdighet i
vad gäller våra ställningstaganden, måste
de bindningar genom ett EG-medlemskap som skulle kunna hota trovärdigheten vara mycket starka.
Snärjas av Väst?
Hur man bedömer de olika ”scenarierna”
beror givetvis på vilka föreställningar man
har om hur en militär konflikt mellan Öst
och Väst skulle uppstå och utspelas. Min
egen syn på detta är att ett krig möjligen
Några farhågor för att Sverige genom EG-medlemskap skulle dras
in i en militärallians behöver man
knappast hysa.
skulle kunna uppstå ur politiska konvulsioner i Central- och Östeuropa och en åtföljande skenande kris mellan Öst och
Väst, där ömsesidiga beredskapshöjningar, incidenter, propagandakrig etc så små-
ningom skapar sin egen dynamik. Krigshandlingarna hålls åtminstone inledningsvis på konventionell nivå. Strävan är
att nå ett snabbt avgörande, vilket inte
hindrar att kriget kan bli långvarigt.
Västmaktema skulle i ett sådant läge
ha mycket att vinna på om Sverige kunde
tvingas gå med på deras sida, främst för
att förbättra de luftoperativa möjligheterna i krigets inledningsskede. Ekonomiska
påtryckningar skulle kunna vara ett medel. Problemet är att de kanske inte verkar tillräckligt snabbt för att ge önskad
effekt. Risk för sovjetiska militära motåtgärder skulle också föreligga.
I ett utdraget krig skulle givetvis yppas
chanser för Västsidan att snärja Sverige
med ekonomiska medel. Emellertid är
nog beroendet redan i dag så stort att den
möjligheten föreligger. Men kanske är iett
långvarigt krig ändå en neutralitetssituation ala andra världskriget inte särskilt
sannolik, vi dras förmodligen in i krigshandlingarna tidigare.
Vi har gjort det till en ädel intellektuell sport att uppfinna trovärdighetsproblem.
Väcka misstankar i Öst?
Vad beträffar gemensamma utrikespolitiska ställningstaganden är det tänkbart
att de skulle kunna bringa oss i ökad motsättning till Sovjetunionen.
Givetvis kan det tänkas att EG utvecklas till ett Europas Förenta Stater med
överstatlig politisk ledning. Inom överskådlig tid och i nuvarande internationella politiska system torde de politiska ställ- 141
ningstaganden sorti blir aktuella inte vara
bindande för enskilda stater i den mån de
står i strid med nationella intressen. Vi
har visserligen en del exempel på enigt utrikespolitiskt uppträdande av EG-staterna på ett sådant sätt att det innebär en direkt frontställning mot Sovjetunionen,
t ex på Helsingforskonferensen i samband med att kraven på mänskliga rättigheter ställdes och på Madrid-konferensen
när man försökte utöva politiskt tryck
mot Sovjet för att förmå det att avstå från
aktioner mot Polen. Detta är emellertid
ståndpunkter som också ligger inom ramen för svensk politik som ju inte är ideologiskt neutral. Från sovjetisk synpunkt
torde vi ideologiskt höra hemma i motståndarlägret Självklart finns det gränser
för vilka politiska gemensamma åtgärder
och uttalanden som är förenliga med strä-
van till neutralitet i krig. Men om dessa
gränser sätts för snävt har vi frångått tesen
om att vi själva bestämmer innehållet i
neutraliteten och anträtt anpassningens
väg. Den enda rimliga utgångspunkten för
vår säkerhetspolitik är att stormakternas
avsikter mot oss bestäms av deras strategiska intressen, inte av vårt mer eller
mindre goda uppförande.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner