Print Friendly

Bo Hugemark; Ett fall för Röda Armén

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BO HUGEMARK:
Ett fall för Röda Armen?
Risken för militärkupp i Sovjetunionen diskuteras alltmer såväl
utom som inom landet. Den militära ledningsstrukturen är intakt
och det finns tillräckligt med
kvalificerade förband och
vapensystem kvar för att kunna
genomföra omfattande väpnade
insatser både internt och utrikes.
Ett framtida europeiskt säkerhetssystem kan inte vara en fast
och statisk konstruktion. Snarare måste det bli en mental beredskap att hantera de skiftande
lägena och en bred arsenal av
säkerhetspolitiska medel ink/ allsidigt användbara, snabbt tillgängliga militära styrkor, skriver
Bo Hugemark.
Overste Bo Hugemark är chef
för den militärhistoriska avdelningen vid Militärhögskolan.
T
rots allt, kan inte vi militära kommunister tänka oss Unionen utan
Ryssland och Ryssland utan Unionen. Och för detta är vi beredda att kämpa!
Ovanstående citat är inte som man
kanske skulle kunna tro, uttalat av någon
general i Trotskijs nyskapade Röda Arme
under inbördeskriget. Det yttrades av
generalöverste Albert Makasjov vid den
ryska partikonferensen 19 juni i år. Talet,
som uppenbarligen föranleddes av att
man försummat att ta hand om de hemflyttande militärerna och deras familjer i
· ett läge ”- – – när på grund av ‘segrar’,
s k segrar för vår diplomati, Sovjetarmen
jagas bort utan strid från de länder, som
våra fåder befriade från fascismen
– – – ”, formade sig till ett generalangrepp mot perestrojka, glasnost och nytt
tänkande. Iden om att Sovjetunionen inte
skulle kunna utsättas för angrepp var ”en
formel – – – avsedd för svagsinta”.
Det är ett otrevligt sammanträffande
att vi finner samme Makasjov i Baghdad
14 juli på besök hos utrikesminister Tareq
Aziz.
Risken för militärkupp i Sovjetunionen
diskuteras alltmer, såväl utom som i Sovjetunionen. Tydligen är ryktena så starka
att försvarsminister Jazov funnit anledning att upprepade gånger dementera
dem. Detta är inte enbart ett internt sovjetiskt problem. Den sovjetiska krigsmakten är ännu tillräckligt stark för att dess
agerande i den fortgående disentegrationen av riket skall vara intressant för angränsande stater (särskilt som dessa kontinuerligt har sovjetiska ubåtar i sina vatten).
På längre sikt är de militära aspekterna
inte oväsentliga på de tänkbara arvtagar- ————————………….
436
na till Sovjetunionen. Förmodligen är
detta ett viktigare problem än det tyska
revanschistspöke som nu frammanas av
allehanda mer eller mindre grumliga
motiv.
Användbar militär makt?
Sedan en tid tillbaka har Sovjetmakten i
praktiken smält bort på det inrikespolitiska och ekonomiska området. Republikerna handlar alltmer självständigt och
självsvåldigt. Den gamla kremlologins
upptagenhet med vilka som stod på balkongen vid röda torgetparaden har nu
efterträtts av skildringar av Gorbatjovs
taktiska manövrer. Men detta blir alltmer
ett narrspel; det obevekliga ekonomiska
förfallet för med ökad fart mot kaos. Den
gamla sanningen om utrikespolitiken att
Sovjets enda styrka var militären och
KGB, gäller nu också internt. Kommer
denna makt att utnyttjas i inrikespolitiken, i så fall av vem och hur?
Det enklaste svaret är att det redan
skett och sker. Med öppet våld i Azerbaidzjan, med knappt förtäckt hot i Litauen. Om man med frågan avser något i stil
med Jaruszelskis eller Pinochets militärstyren är problemet mer komplicerat. Det
sönderfaller i tre delfrågor:
-Hur fort går det politiska och ekonomiska sönderfallet, hur fort utbreder sig
kaos?
– Hur länge till är krigsmakten användbar för ingripanden; även den är i
upplösning.
– Vad skulle generaler och överstar
kunna åstadkomma, som ekonomer och
politiker inte kan? Med andra ord, tror de
sig kunna rädda fäderneslandet? Vad
skall Makasjov & Co kämpa för?
Allt talar för att svaret på den första
frågan är: ”fritt fall”. Oavsett vilket reformprogram som genomförs väntar ekonomisk bankrutt och social katastrof. Tiden har redan runnit ut.
Enligt färska uppgifter har bortåt en
halv miljon av årets inkallade uteblivit
från inskrivningarna. Fenomenet förmärktes redan i Polenkrisen 1980 då mobiliseringen av reservister misslyckades i
stor omfattning. Det har förvärrats i samband med att nationalitetsmotsättningarna ökat. Flera republiker förklarar nu att
deras värnpliktiga skall tjänstgöra inom
Hur länge till är krigsmakten användbar för ingripanden; även den
är i upplösning.
det egna landet. ”Patriotismen”, säger
Makasjov, ”fostras under sekler men förstörs av den ‘gula’ pressen och televisionen på två år.” Det är knappast troligt att
hans förhoppning besannas när han hävdar: ”I varje stat ställs man till svars i
avseenden för undergrävande av
krafternas stridsduglighet. Och om
regeringen gör detta, så kan folket
förrädarna med stenar.”
Samtidigt måste man ha klart för sig
den militära ledningsstrukturen är i
och att det finns alldeles tillräckligt
kvalificerade förband och
kvar för att kunna genomföra ,…,.,.,,t.,tt.,
insatser både internt och utrikes. Hur
fattande beror givetvis på vilket
man möter.
Fosterlandets räddare?
Rationellt sätt har militären givetvis ·
större chanser än politiker och ekonomer
att bota Sovjetunionens ekonomi. Det
enda konkreta (på kort sikt) effektiva
medlet vore militär hjälp i transportvä-
sendet eller skördearbetet (i likhet med
vad som nu sker årligen då ett sjuttiotal
transportbataljoner insätts för att ta hand
om skörden).
Men rationaliteten kan komma att
skjutas åt sidan i ett läge då kaos och anarki råder och då militären upplever sig som
den enda möjliga räddaren. Vrede över de
nesliga reträtterna från ”de länder som
våra fäder befriade från fascismen” kan ge
ytterligare impulser.
Man kan tänka sig två alternativa syften med ett militärstyre: Att försöka bevara kommunistpartiets makt och ledande roll och återställa kommandoekonomin eller att genomföra en ekonomisk liberalisering under auktoritär ordning.
Ingendera modellen kan lyckas. Kommandoekonomins mekanismer är sönderslagna och låter sig inte repareras med
aldrig så mycket tvångsmedel. Om man
försöker med våld hålla ned de oroligheter som troligen uppstår vid ett snabbt
systemskifte blir Röda Torget en repetition av Himmelska Fridens.
Ett militärt maktövertagande (eller ett
användande av militär makt av Gorbatjov
eller hans efterträdare) skulle därmed
tämligen snart göra saken etter värre. Hur
detta kaos kommer att te sig kan ingen nu
säga. Men mot bakgrund av de ökande
nationalitetsmotsättningarna är inbördeskrig en möjlighet. strategiska analytiker
börjar nu titta bekymrat på de stora kärnvapenarsenalerna. Var finns de, hur kontrolleras de? Kan det bli ett kärnvapeninbördeskrig?
437
Inbördeskriget och grannländerna
De flesta bedömare anser att risken är
stor för regelrätta folkvandringar i den
ekonomiska eller ekologiska krisens spår.
Färsk erfarenhet visar hur svårt det är att
veta vad som kommer att utlösa sådana
processer: När Ungern klippte några hål i
sin taggtråd blev följden sådana folkströmmar från DDR att staten försvann
inom ett år. Sovjetunionens grannar gör
klokast i att tänka igenom hur de skall
hantera problem av helt annan art än enskilda flygplanskapare.
Enligt vanligt sunt förnuft borde ett
nytt ryskt inbördeskrig inte innebära
något militärt hot mot omvärlden. De
postsovjetiska styrkorna kommer att ha
fullt upp att göra med att bekämpa varandra. Nu är emellertid inbördeskrig inte
en situation då förmågan till rationellt och
kallt tänkande är speciellt framträdande.
Där torde kunna uppstå såväl frestelser
som farhågor vilka kunde utlösa aggression.
Frestelser kunde uppstå att utnyttja
svaghet hos grannländer till att ta tillbaka
områden som tidigare förlorats. Farhågor
kunde uppstå om att länder i omvärlden
stödjer inre fiender eller till och med förbereder intervention. Paradoxalt skulle
farhågorna öka av att grannländerna hö-
jer beredskapen för att minska frestelserna.
Det går givetvis inte att nu teckna några
trovärdiga krigsscenarier för sådana hypotetiska lägen. situationerna kan variera
oändligt. Samrna sak gäller vilka militära
maktmedel som olika parter i inbördeskriget skulle disponera och som kunde
avses mot den yttre ”fienden”. Men det
kan vara ett memento för oss, att de styrkor som minst behövs i den inre konflikl
438
ten är sådna som framför allt konstituerar
”hotbilden” mot Sverige: Flyg med långa
räckvidder, landstigningstonnage, marininfanteri, luftlandsättningstrupper, miniubåtsförband. Samt, som ett hot mot hela
omvärlden, kärnvapenmissiler. Den gamla sovjetiska metoden att uppmuntra oroligheter globalt för att underminera Västs
positioner och engagera dess intresse och
styrkor kanske också fortfarande kan
brukas. Den konspirativt lagde kan spekulera om att konservativa militärer redan prövat metoden i Persiska viken som
en förberedelse för en kommande kraftmätning.
Det som krävs av omvärlden blir en väl
avvägd blandning av avskräckning och
återhållsamhet. Ett gammalt recept, avskrekking og beroligelse har norrmännen
alltid talat om. Men i de situationer det nu
kan komma att gälla blir det svårare. I vissa lägen kan det vara svårt att inse att
”motparten” umgås med aggressiva planer, eftersom detta inte överensstämmer
med vår syn på vad som är rationellt agerande. Vår gard kanske då blir för låg. I
andra kan den mest uppenbart defensiva
åtgärd utlösa ryska ryggmärgsreaktioner.
I andra åter kan det vara svårt att visa
återhållsamhet inför vad vi ser där över.
Hur reagerar vi på blodbad på balter eller
judar?
Rädde sig den som hinner!
De faror som vi kan komma att utsättas
för under den sovjetiska sönderfallsprocessen är dock vida mindre än vad de f d
sovjetrepublikerna kommer att få utstå.
Nu satsar balter med flera på att förhandlingar skall ge självständighet. Sovjetledningen sätter sitt hopp till någon slags
lösare federation för att behålla det stora
imperiet åtminstone på ytan. Frigörelsen
kan komma att gå till på ett helt annat,
mera dramatiskt sätt, republikerna hoppar av det sjunkande skeppet för att inte
gå under med Sovjetunionen. De måste
därvid snabbt ty sig ekonomiskt till Västerlandet som ställs inför nya säkerhetspolitiska problem: Har vi råd att ta hand
om dessa utblottade nationer? Har vi
hjärta att avvisa dem? Vågar vi släppa in
dem och underblåsa en döende Sovjetunions paranoia?
Än större blir dilemmat om och när
stater i och nära Sovjetunionen begär militär hjälp eller garantierfrån
Väst.
Än större blir dilemmat om och när
stater i och nära Sovjetunionen känner
behov att försäkra sig mot att återföras
med våld till unionen, begär militär hjälp
eller garantier från Väst. En del tycks ha
på känn att de inte kan räkna med mycket
hjälp utifrån: I Ukraina har framförts tankar på ett eget kärnvapen, en Force de
Frappe för att avskräcka från rysk aggression! General de Gaulle, som talade om
Europa mellan Atlanten och Ural, går
igen på oväntat sätt.
Säkerhet i förändring
Oavsett vilka sannolika eller osannolika
scenarier som kommer att utspela sig, det
framtida europeiska säkerhetssystem
man nu talar om som efterträdare till de
två pakterna kan inte vara en fast och statisk konstruktion. Snarare en mental beredskap att hantera de skiftande lägena
och en bred arsenal av säkerhetspolitiska
medel, inklusive allsidigt användbara,
snabbt tillgängliga militära styrkor. I yttersta änden av dessa behövs alltfort ett
strlltegiskt kärnvapenparaply made in
USA.
Samtidigt måste de stater i Europa som
har ett normalt civilt samhälle och ekonomiskt system vara beredda att ta emot de
förlorade sönerna inklusive Ryssland när
dessa vill och kan återvända till ett normalt liv. På så sätt kan Europa äntligen
förenas, en storkopia av vad som nu sker
med Tyskland.
Ett totalintegrerat helt fredligt Europa
utgör ena änden av det spektrum av möjliga framtider som kan råda i början av
nästa sekel. Detta Europa är förvisso inte
utan allvarliga säkerhetspolitiska problem. Vilka diktatorer i Asien eller Afrika
kommer att kunna hota med kärnvapen,
för att nu nämna en av de otrevligare
eventualiteterna. Men det stora europeiska kriget är ett minne blott i denna
struktur.
I andra änden finns, om vi bortser från
kärnvapen – Harmageddan ett ondsint
439
Storryssland med en totalitär ledning,
som med hjälp av chauvinism och främlingshat lyckats samla nationen till en
relativ återhämtning. En pariastämplad
nation, paranoid och med starka mindervärdeskomplex, fylld av grämelse över
den förgångna storheten, närande
dolkstötslegender, med ökande revanschistiska ambitioner.
Vi såg en sådan nation uppstå i Centraleuropa under mellankrigstiden. Omvärlden var mycket obenägen att inse det
förrän det var för sent. Jag vill inte påstå
att det är sannolikt att historien upprepar
sig. Men detta är ettscenario som bl a den
svenska säkerhetspolitiken och försvarsplaneringen måste ta hänsyn till. Och det
finns naturligtvis en mängd andra framtidc. i Öst än ett nytt stalinistiskt välde som
innebär hot mot vår säkerhet (och där
hoten kan vara svårare att urskilja). Björnen, för närvarande Människans Bäste
Vän, behöver inte få rabies för att bli farlig
för sin omgivning. Det räcker med att han
blir svulten eller känner sin lya och familj
hotade. Blåbärsdieten har han redan vant
sig av med.
Låt Era vänner prova SVENSK TIDSKRIFT!
Ring 08-667 59 55 så sänder vi ett provexemplar gratis.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner