Print Friendly

Bo Ekegren; Debatt från höger

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
BO EKEGREN:
Debatt från höger
Det politiska klimatet under 70-talets första år
skiljer sig i många avseenden från 60-talet.
Den nya vänstern, den marxistiska renässansen, kom att dominera den politiska och kulturella debatten under 60-talets senare hälft.
Denna dominans gav inte utdelning i form av
väljarstöd och riksdagsmandat utan mest i
form av »studentrevolt» och uppkomsten av
nya organisationer på vänsterkanten.
Idag tycks den röda vågen ha ebbat ut, åtminstone finns det andra vågor som märks
mer. »Den gröna vågen» med dess underliga
blandning av konservatism, populism och centerism är mer aktuell än den marxistiska
vänstern. I den alltid lättrörliga ungdomsopinionen är det centern som med löften om
gröna skogar istället för guld är den vinnande.
Rent allmänt kan dessutom konstateras klara
moderata framgångar, medan folkpartiet även
här spelar den tynandes roll.
Ett speciellt område där klimatförändringen bort från vänsterdominansen märks är bokutgivningen. Under 1960-talet vällde den
nymarxistiska bokfloden fram. De enda motgift som sattes in var i stort bara Tham-Tarschys: »Den nygamla vänstern» och Herbert
Tingstens årliga pärlor. »Den nygamla vänstern» är fortfarande läsvärd som en intelligent, och dessutom rolig, dissektion av de politiska mumierna Karl Marx och Herbert Marcuse.
Under 1972 och 1973 duggade det t o m
tätt med icke-socialistisk politisk litteratur.
Redan 1971 kom Ryn-Häggmans »Nykonservatism i USA», en bok som dock ganska
snabbt hamnade i glömska. Under hösten 1972
kom sedan Christopher Jolins »Vänstervridningen i Sverige», som t o m blev en försäljningsframgång. Det är möjligt att den boken
var något av en »propp», som släppte loss fördämningar som fanns i form av tvivel om att
en icke-vänstervriden debattbok överhuvud
taget var säljbar. Att uttala sig om huruvida
den dessutom fungerade som en »propp» ifrå-
ga om självkritik och kvalitet vore dels att
lägga sig i en debatt som redan förts i denna
tidskrifts spalter, dels att gå utanför ämnet
för denna artikel som gäller under 1973 utkommen litteratur.
Debattböcker 1973
Den utgivning av politiska debattböcker med
icke-socialistiskt förtecken som skett under
det senaste året har varit av den omfattningen,
att man från socialdemokratiskt håll talat om
organiserade »högerkrafter». Att man skyndat
sig att sätta konspirationsstämpel på alla böcker som inte hyllar socialdemokratin eller behagar angripa den från vänster är inget att
förvåna sig över. Det är en naturlig följd av
den ofelbarhetsdogm man utfärdat över sig
själva och sitt eget styre. Det är lika fel att
tala om enhetlighet i fråga om »högerlitteratur» som i fråga om »vänsterlitteratur». Det
är omöjligt att sätta likhetstecken mellan Gö-
ran Therborns exegetik och Jan Myrdals pre·
dikningar, och det är klara skillnader mellan
Tage Erlanders harklingar i samhällsdebatten
och Marit Paulsens skrik. Dessutom är oenhet·
ligheten med nödvändighet större bland icke·
socialister än bland socialister. Marx och Mar·
cuse är mer krävande och noggranna lärofäder
än Burke, Mill och Bohman.
Det är därför svårt att hitta någon gemensam nämnare bland de skrifter av icke-socialistisk kulör, som utkommit, annat än att den
ekonomiska politiken och bostadspolitiken
tycks vara de områden som intresserar (och
irriterar) författarna mest, vilket ju är lätt att
förstå. Men det finns stor variation både i
stil och budskap. Det finns många avsnitt, t ex
i Bo Björkmans bok, där en, vad man hoppas,
»gängse» moderat själ ryser och känner mer
sympati med måltavlorna för angreppen än
med författaren.
Ett svenskt under
Som något av en portalbok för de under 1973
utkomna icke-socialistiska debattböckerna
framstår »Ett svenskt under» av Anners –
Arfwedson – Hagbarth – Lignell – Norling.
De fem författama tar i olika kapitel upp ämIICII, som spelar en framträdande roll i den
partipolitiska debatten, men ger dem en både
djupare och mer allsidig behandling. Erik Anam anger i inledningskapitlet anslaget för
boken:
>Vi har gjort storartade insatser, tror vi,
på sjukvårdens, åldringsvårdens, kriminalpolitikens och miljöpolitikens områden. Men
i stor utsträckning har bristema skylts över
med pappersreformer. Antingen har man,
som inom miljö- och kriminalpolitiken, inte
velat ta på sig de nödvändiga kostnaderna,
eller också har inte, trots all god vilja, de
ekonomiska resurserna räckt till för att fullfölja reformplanerna.”
Faktorerna bakom den självförvållade stagDationen i svensk ekonomi belyses av Anita
Lignell, medan Danne Norling skisserar hur
stagnationen kan brytas genom en annan ekonomisk politik än den socialdemokratiska. Vad
Norling kallar ”Det fria alternativet” är i
!lort vad den borgerliga oppositionen förgä-
ves krävt under de senaste åren. Norling behandlar förutom den ekonomiska politiken
också de fördelar och möjligheter som markIladsekonomin som ekonomiskt system erbjuder
i jämförelse med det socialistiska.
Anders Arfwedson tar under rubriken ”Det
fattiga välfärdssamhället” upp jämlikhetspolitiken till kritisk granskning och som en av
förklaringarna till stagnationen. Jämlikhet kan
fungera som drivfjäder för politiskt handlande
i ett läge av stora klasskillnader men den kan
aldrig fungera som drivfjäder för ekonomiskt
handlande, konstaterar han, och menar att
detta är förklaringen till att Sverige hamnat
på efterkälken i ekonomiskt avseende jämfört
med andra länder i Västeuropa. Han konstaterar också att det svenska välfärdssamhället kan
Wlas fattigt i flera avseenden. Ett fattigdomsbevis är att skatte- och bidragssystemets utformning gör att allt färre kan klara sig på sin
inkomst: ”Att så många unga människor helt
i onödan, på grund av politiska doktriner,
ännu år 1973 tvingas leva i en förnedrande
47
känsla av fattigdom, är något av det mest
upprörande i det fattiga välfärdssamhället.”
Kritiken av detta utmärkande drag för den
socialdemokratiska politiken, dess både gentemot enskilda (skatte- och bidragssamhället)
och gentemot företag (avgifts- och AMS-samhället) »beroendeframkallande” politik är ett
tema som återkommer i nästan alla borgerliga
debattböcker, men mest elegant utformas den
otvivelaktligen av Arfwedson. Arfwedson tar
också upp skallet mot näringslivet, ett ämne
som sedan utförligare i boken behandlas av
Rune Hagbarth, och konstaterar att företagaren oavsett vad han gör får tjäna som
måltavla för jämlikhetspolitikernas attacker:
”i samma mån företagaren fyller den roll han
är satt att spela i det ekonomiska livet, utsätter
han sig för ohämmad kritik i det politiska
livet.”
Företagens uppgift, och måttstocken på att
de lyckas, är att vara lönsamma. Är de inte
lönsamma och framgångsrika, kritiseras de för
det, om de å andra sidan är lönsamma och
framgångsrika kritiseras de för det. Skall privata företag falla socialister i smaken måste
de vara skapelser a la Kraka, varken lönsamma eller olönsamma. Att de mot den bakgrunden utsätts för ständig kritik är inte så
konstigt.
Boken ”Ett svenskt under” har fått oförtjänt
litet uppmärksamhet med tanke på att den,
på ett nyanserat sätt, behandlar de aktuella
politiska debattfrågorna. Både som ideskrift
och inlägg i sysselsättningsdebatten förtjänar
den att läsas.
Socialistiskt näringsliv
För den som önskar ytterligare kött på benen
när det gäller verkningarna av socialdemokraternas ekonomiska politik finns dels Hans
Plogwalls skrift ”Socialisering?” med underrubrik ”Näringspolitik (s) – Propaganda,
debatt och realitet”, dels Forum för Samhällsdebatts skrift ”Näringspolitik och nyföretagande” skriven av Östen Bohlin.
Hans Plogwall har genom att leta upp och
48
sammanställa vad socialdemokraterna sagt i
olika sammanhang angående socialiseringar,
allmänt men speciellt vad gäller AP-fonderna och marken, åstadkommit en argumentsamling mot socialdemokraterna byggd på deras egna ord. Den som tagit del av Plogwalls
skrift tvekar inte om socialdemokraternas avsikter, såvida inte socialdemokrater är så funtade att de ljuger i program, utredningar och
i uttalanden mellan valen för att sedan gripas
av sanningsälskan varje valår.
Gunnar Strängs vädjande: ”Varför skall vi
ge dem detta argument?” när den socialdemokratiska partikongressen 1972 ville uttala sig
för banksocialisering gick hem hos ombuden.
Men kanske gick orden hem därför att man
hade Olof PaJmes ord: ”Vid nästa kongress
kommer vi att ta ställning till kapitalmarknads- och kreditmarknadsfrågorna över huvud
taget” ringande i öronen? Hans Plogwall har
vidare studerat SSU:s handlingsprogram från
1972, även det en källa för undanröjande av
tvivel. SSU-arna vågar nämligen skrika högt
vad Gunnar Sträng ej vågar viska. Där räcker
det inte med banksocialisering utan där krävs
att ”blandekonomin successivt ersätts av en
socialistisk ekonomi”.
Som en liten parentes kan nämnas att Plogwall uppdagat att statsrådet Lidbom ej kan
stava till lukrativ (utan stavar det ”luckrativ”). Däremot har Lidbom naturligtvis under
alla dessa år som agitator för socialdemokratisk markpolitik fått vana vid ord som samhälle, planering, exploatörer och markspekulanter.
Östen Bohlins ”Näringspolitik och nyföretagande” innehåller dels intressant statistik
och andra fakta gällande företagsamhetens utveckling under senare år. Han konstaterar,
som så många andra, en klar försämring under
60-talets senare hälft. Det är ett förhållande
som blåser bort den socialdemokratiska bortförklaring till de allra senaste årens stagnation
och sysselsättningsproblem som går ut på att
skylla på utlandskonjunkturen. En internationell recession 1971-72, och dessutom en måttlig sådan, kan knappast ha retroaktiv verkan i
Sverige från 1965. Boken ägnas huvudsakligen
åt de mindre och medelstora företagens problem och vilka åtgärder som kan vidtagas för
att förbättra deras situation. Det är uppen·
bart, att socialdemokratisk näringspolitik bort·
ser både från den stora del av företagsamheten
som utgöres av små och medelstora företag
och från den del av strukturomvandlingen som
utgörs av nyföretagande. Den socialdemoJaa.
tiska näringspolitiken är en Kulneff som inte
älskar, utan bara slår ihjäl, och detta av dunk·
la ideologiska skäl. {Skall det överhuvud ta·
get älskas, skall det ske under vederbörligt
överiosende av AMS eller annan myndigheL
Fri kärlek mellan företag och kunder van
strängeligen förbjuden).
Den offentliga sektorn
Två böcker som kommit att tilldraga sig st
uppmärksamhet är Millqvist-Asbrink: ”Da
ofantliga sektorn” och Bo Björkman: ”Sverigtt
och sossarna”. Dessa båda böcker har det gemensamt, att de ger en mycket nedslående
bild av dagens Sverige (socialdemokrater har
även här använt klyschan svartmålning). Deras böcker är inte bara polemiska gentem~
det socialdemokratiska styret utan mot ut
vecklingslinjer som även de borgerliga partierna, dock under visst motstånd, i stort står
bakom. Både Millqvist-Asbrink och BjörkmaJ
har fått tjäna som avskräckande exempel i socialdemokratisk propaganda, vilket ju i sir
kan vara en tankeställare. De.t är dock uppenbart att denna deras otacksamma roll ban
delvis är berättigad. Socialdemokraterna är 1
sin propaganda mästare i vad som kan kallas
”det lösryckta citatets och förvanskningens tek·
nik”, en konst som kom till särdeles stor användning i ”ödesvalet” 1973.
Som debattörer på högerkanten fyller MilJ.
qvist-Asbrink och Björkman rollen som ”spår·
hundar” i samhällsdebatten. De pekar på vä-
sentliga problem som ofta, kanske av bekväJDo
lighet, glöms bort i de mer välregisserade
turer, som de politiska partierna utför i rikJ.
dag och talarstolar. Som spårhundar spelar de
den roll politiska skribenter skall spela, och
mm spelades av den nya vänstern på 60-talet
Där man pekade på globala och nationella klyftor och på missförhållanden som glömts bort.
Samtidigt är det ju ingenting som säger att
spårhunden är bäst skickad att avgöra vad
mm skall hända med villebrådet när det väl
ir identifierat. I många avseenden känner man
sig också lika främmande för deras recept som
för den nya vänsterns, även om man inser
problemen.
Rolf Millqvist och Sven H Åsbrink uppehåller sig, som framgår av boktiteln, vid den
offentliga sektorns expansion. De konstaterar
att den offentliga sektorn sedan 1950 hunnit
med att mer än fördubblas som andel av nationalinkomsten och denna expansion har gått
allt snabbare. Den sista fördubblingen av utgifterna tog 8 år, den dessförinnan 11 år och
den före den 13 år. Nu har visserligen domedagsprofeternas härjanden med trendextrapolering i miljövårdsdebatten lärt oss att ta
denna konst med en nypa salt, men de beräkningar Millqvist-Asbrink presenterar är obestridliga fakta som ju förvisso uppmärksammats åtminstone av moderata samlingspartiet.
Det är inte svårt att hålla med om deras
kritik av det förödande skattesystemet, det är
t om så lätt att det finns anledning tro att en
reform på det området skulle vara fullt tillräcklig för att stimulera ekonomin så mycket,
att man kan avvara de rena amputationer på
samhällskroppen som författarna föreslår som
botemedel. Bostadstillägg, förskolor, AMS,
vuxenutbildning och abortoperationer är inga
omotiverade statsutgifter, även om en del av
dem genereras av den förda politiken. Likaledes kan en viss progressivitet i skattesystemet
och en högprislinje inom jordbruket motiveras
av andra skäl än statsfinansiella.
På samma sätt som det som tas upp i ”Den
ofantliga sektorn,” till skillnad från i vänsterns
publikationer, är aktuella och vardagliga problem, på samma sätt är det med Bo Björkmans bok ”Sverige och sossarna”. Denna bok
49
har dock mer av äkta rasen an Millqvist-Asbrink. Björkman sopar .rent med det mesta i
det svenska samhället och tar t o m självmordsstatistiken och den stigande statsskulden
till hjälp. När det gäller näringspolitiken, den
ekonomiska politiken och forskningspolitiken
(i den mån den finns), liksom när det gäller
trafikpolitiken (i den mån den någonsin har
funnits) är det inte svårt att hålla med, dock
med reservation för nyanserna. Avsnittet om
trafikpolitiken, som är Björkmans speciella
gebit, är en övertygande vidräkning med den
förda politiken, medan andra avsnitt bara
övertygar om att författaren är upprörd.
Både Millqvist-Asbrink och Björkman förklarar att de står fria från de befintliga partierna. Den ofantliga sektorns bekämpare ställer sig helt vid sidan om de program som de
nuvarande riksdagspartierna står för. Bo Björkman låter dock förstå att centerpartiet har
”det mest konstruktiva programmet” för framtiden, ett uttalande som torde framkalla slaganfall hos de yngre centerpartister som klätt
Marx i grönt.
Flera debattböcker tar upp bostadspolitiken
till granskning. På bostadsområdet kan man
ju verkligen konstatera att de socialdemokratiska visionerna kraschlandat i verkligheten.
Sven Rydenfelt ger i ”Vår paradoxala bostadspolitik” en skrämmande bild av 30 års
oavbrutet illusionsmakeri och pläderar för en
fri bostadsmarknad. Ett längre perspektiv anläggs också i Forum för Samhällsdebatts andra småskrift under 1973: ”Perspektiv på Bostadspolitiken”. Kraven på konkurrens och
hänsynstagande till bostadskonsumenterna förs
fram i båda böckerna, och kritiken är hård
mot politiker som inte ser husen för alla regleringar och inte ser de vanliga människorna
för att de är inbegripna i en ständig strid med
dogmer och inbillade markspekulanter.
En, på grund av den reportagemässiga uppläggningen, annorlunda och mycket lättläst
bok, som också behandlar bostadspolitiken,
är Hans Brattbergs ”Olägenheter till tusen”,
som främst tar upp de många outhyrda lägen- 50
heterna. Kravet på konkurrens och kritiken
mot de s k allmännyttiga företagen kompletteras här med kritik av hyresgäströrelsen, som
”fungerat som den förda politikens ledare och
främste supporter”. Brattberg efterlyser därför
ett större engagemang från de politiska partiernas sida när det gäller bostadspolitiken.
Offentliga utredningar och aunat
Avslutningsvis kan nämnas två politiska debattböcker som i ämnesval ligger något vid
sidan om strömfåran. studieförbundet Näringsliv och Samhälle har givit ut en bok ”Statens
Ostyriga Utredande”, där Göran C-0 Claesson granskar det svenska kommitteväsendet.
Han konstaterar att idealbilden av kommitteväsendet stämmer föga med verkligheten. Både
i rapportering, genomförande och i urval av
personer till utredningarna finns det anledning
till storstädning. Det svenska utredningsväsendet har svällt betydligt under åren, framför
allt vad gäller kostnaderna. 1972 arbetade 293
statliga kommitteer med 3 546 medverkande
och till en kostnad av över 75 miljoner. Claessons bok grundas på intervjuer och materialinsamling och avslutas med konkreta förslag
till reformer av utredningsväsendet.
Till Ciaessans funderingar över SOV-vä-
sendet kan läggas en annan och privat sådan
rörande den prishöjning på offentliga utredningar och offentligt tryck som skett under
senare år. På den tiden ingen ännu talade om
”närdemokrati”, ”maktspridning”, ”medborgarinflytande” och ”makten åt folket” var of·
fentliga utredningar relativt billiga publika·
tioner i enkelt utförande. Numera, sedan Allmänna Förlaget övertagit utgivningen, är
SOV-publikationerna dyra och påkostade
praktverk. Politikernas officiella beslutsunder·
lag, väsentliga publikationer i samhällsdebatten, har blivit flerfärgsdrömmar i femtiokronorsklassen, lika ouppnåeliga i prishänseende
för gemene man som den järnväg han skall
kalla sin egen.
En annan under 1973 utkommen debatt
bok som ej hade direkt anknytning till val
debatten var ”Kontinent i obalans”, en hoi!
om Latinamerika skriven av ett antal libe-;
raler. I den behandlas både generella utveck
lingsproblem och specifikt latinamerikans
Bl a är de amerikanska investeringarna ett ·
vet ämne. Boken tar upp och rättar till mån
av de ”sanningar” som sprids från vänsterh’
En brist är att man inte förmått åstadkom
mer än knappt 100 sidor om ett ämne d”
vänstern skrivit tusentals.
Det är säkerligen just på det utrikespolilis-i
ka fältet som det största behovet finns av de-!
hattböcker med icke-socialistisk färg. Väsen~
liga områden där vänstern hittills fått husert
ensam har, som framgått, mutats in av icke,
socialistiska debattörer under det senaste åretJ
Det är bara att hoppas att denna glädjande:
utveckling fortsätter. Vänsterns mångan
bdkflod och dagens socialdemokratiska sa~
hälle borde i alla fall göra att uppslagen ·
ämnen är legio.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner