Print Friendly

Bo Cavefors; Om Sparta, Aten och Europa

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Ui lERATUR
BO CAVEFORS:
Om Sparta, Aten och Europa
S
partakistemas patriotism ledde till
totalt förnekande av egenvärdet och
den utplånade alla individuella särintressen. Spartakistema hade som valspråk Statens väl. Förnöjsamhet, att lyda
order och självdisciplin, var självklara
levnadsregler.
Varje sann demokrat anser sig representera Aten och inte Sparta. Aten, säger
man, stod för ljus, frihet, kultur och demokrati med Perikles som superstar på
gudarnas himmel, medan Sparta var ett
dåtida Preussen, nästan som vår tids nationalsocialistiska Tyskland.
Den här bilden av Aten och Sparta är
inte riktigt sann, menar Gerd-Klaus Kaltenbrunner i sin senaste essaysamling,
Vom Geist Europas. Landschaften. Gestalten. ldeen (MUT-Verlag, Asendorf
1987, 432 s., DM 54.-).
I sin historiesyn utgår Kaltenbrunner
från Brandenburg-Preussen som den norra polen i det Europa där Österrike är
kontinentens sydpol. Europeisk historia
har formats inte endast av Aten, utan även
av Sparta, som i flera avseenden var en
mönsterstat och inte det anarkistiska
samhälle de tyska spartakistema Rosa
Luxemburg och Karl Liebknecht drömde
om. Inte heller Adolf Hitlers anarkism
hade mycket gemensamt med det gamla
Sparta.
Även om de riktiga spartakistemas liv
utmärktes av hårdhet och ett spartanskt
leverne, så var Sparta liksom Aten en kulturstat som värnade om artister, sångare,
skådespelare och författare ungefär på
samma sätt som det upplysningstörstande
men efterblivna Preussen drog till sig
Hegel och Schelling från Schwaben, Freiherrn vom Stein från Nassau, Savigny från
Hessen och Ranke från Sachsen. Trots
den militanta uppbyggnaden var den
spartanska staten intresserad av musik
och diktning, av dansen för att kunna
vidareutveckla turnerspelet, av poesien
som politisk retorik och av musiken vid
parader och dressyrer. Man spelade militärmusik och körmusik. Spartansk estetik
motarbetade kulturell autonomi, t ex privata skolor.
Gerd-Klaus Kaltenbrunner plockar
fram alla de negativa aspekter en
nutidsmänniska som upplevt två europeiska världskrig, kan ha om Sparta, men
han visar också på det spartanska samhällets positiva sidor. Kvinnorna i det konservativa Sparta tilläts göra allt som var
förbjudet för medsystrarna i det liberala
Aten. I Lakedaimon hade de större frihet
än männen, inte endast i kärlek utan
också inom affärslivet, där kvinnorna stod
under. en generösare rättsordning än
männen. Spartas kvinnor ägde större
rikedomar än sina bröder, män och älskare. Aristoteles och andra atenare menade,
att med de spartanska kvinnornas frihet
började det gå alltför långt.
Det spartanska maktsamhället, den
maskulina krigarstaten Sparta, hade sin
motvikt i en glad och erotisk kvinnokultur. I Aten var allt annorlunda, där hade
kvinnorna inte ens tillträde till sportarenorna.
Såväl sköna Helena som Menelaos
med det vackra håret, härstammade från
Sparta. De spartanska kvinnorna var berömda för sitt pregnanta sätt att säga sanningar; de var lakoniska. Kaltenbrunner
menar, att den som talar om grekisk kultur som grunden för europeisk kultur, inte
får glömma det spartanska arvegodset,
det Sparta som i sig förenade det splittrade Greklands kulturer, det Sparta som v
annorlunda än Aten, men likvärdigt.
Att Sparta blev en kulturnation, menar
Kaltenbrunner, berodde till stor del på
nationalismen, att man stred inte endast
för Sparta utan för hela Grekland. Därför
var det omöjligt att acceptera vapenvägran och desertering. Varje man måste vara
villig bekämpa statens fiender. Denna kollektivism, denna dygd, kanske måste återupplivas, trots att ämnet i dag är tabu, om
Europa skall bestå som kulturellt centrum.
Provocerande? Möjligen. Lika fascinerande är Kaltenbrunner när han berättar
om Platons läromästare, Pytagora från ön
Samos. Från Pytagora hämtade Italien
grunderna till filosofi och naturvetenskap,
framför allt matematik och medicin. Och
Pytagoras sats, som visserligen var känd
redan av babylonierna, men där Pytagora
gjorde de korrekta matematiska beräkningarna för att teorins riktighet skulle
kunna bevisas.
Babylonierna och magin är ett annat av
Gerd-Klaus Kaltenbrunners teman. Som
han ser det, var det oförnuftigt av kristendomen att avvisa magin och karakterisera
den som ett hedniskt trolleri, som ett djä-
vulens bländverk där det i Matteus
2:1-12 står: ”Då kallade Herodes hemligen de vise männen till sig och sporde
dem noga om tiden, då sjärnan syntes …”. Det är dessa tre s~ärnkunniga
magiker som förebådar Jesu födelse; de
kallas i vår tid för De Tre Heliga Konungarna eller för DeTre Vise Männen. De var
magiker som på sin resa förde med sig ett
urgammalt vetande om s~ärnorna. Förmodligen tillhörde de en stjärnkunnig
prästorden i Egypten. Det var sådana
stjärnkunniga magiker som under tolv år
undervisade Pytagora så att han förstod
385
kosmos harmoni, att världsalltet skapats
av muserna.
Svårare är det att till dagens värld överflytta Pytagoras kosrnanitiska regeringsideal. Pytagoras samhälle var ingen demokrati utan en aristokratisk republik,
vars ledande kader bestod av en kämpande elit. Den orden Pytagora grundade var
endast tillgänglig för konstnärer, vetenskapsmän och rättslärda. Man accepterade varken massans makt eller ensamvargens diktatur. Därför, eller trots detta, anklagades pytagorerna för att försöka införa ett tyranniskt statsskick. Man anklagade dem för att vara folkets fiender.
Kaltenbrunner hävdar att Pytagora var
en av de viktigaste av Europas många
fåder.
Från Grekland hamnar Kaltenbrunner
på Gotland, som han ser som en clearingcentral för hedendom och kristendom.
Att komma till Gotland är som att försättas i ett tillstånd där världen uppfylls av
mystik. Gotland har än i dag en kultur
som kan återföda asarna. På Gotland
finns en sensibilitet, en mottaglighet för
att invänta såväl Kristus som Odin.
Gerd-Klaus Kaltenbrunner undrar om
det inte i dag i såväl Europa som Asien,
kanske framför allt i islamska länder, på-
går en re-volution i ordets ursprungliga
betydelse, d v s en återgång till de religiö-
sa källorna. Tecknen är många, som utvecklingen i Iran, entusiasmen för nordamerikanska indiankulturer, konflikterna
inom den kristna kyrkan i Europa, där
några vill åter till kyrkans ställning vid tiden för konciliet i Trient och som därför
kallas för konservativa traditionalister,
medan andra drömmer om urkyrkan och
betecknar sig som progressiva. Få vet
eller anar ens vad en sådan återgång, en
386
sådan reträtt från teologisk klarsyn, skulle
innebära.
Intresset för Graalsriter, rosenkreuzare, toteism och häxeri, är i stigande.
Efter utflykterna till Grekland och
Gotland skriver Kattenbrunner om Ramon Llull, trubaduren från Mallorca som
var den kristen-islamska dialogens pionjär. För att förstå islam och hedendom,
måste man som Llull, vara fullt förtrogen
med sin egen religion. Rarnon Llulllärde
sig arabiska för att kunna läsa Koranen
och blev förvånad när han i denna bok
fann att man talade mer om den Heliga
Maria än vad som sker i Nya Testamentet
och att Jesus visserligen inte framställdes
som Guds Son, men dock som en av de
stora profeterna. I Koranen bekräftas så-
väl Marias jungfrufödsel som Jesu uppståndelse från de döda.
Rarnon Llull menade att det måste vara
Jesu själv som gav honom kraften att lära
sig arabiska, så han kunde förmedla budskapet om försoning mellan den kristna
och den islamska världen. Sådan idealism
kunde endast sluta på ett sätt;vid slutet av
1315 eller i början av 1316 stenades Ramon Lllull till döds av en islamsk mobb.
Han är en av kyrkans martyrer.
Gerd-Klaus Kattenbrunner är en konservativ förnyare och en konservativt
okonventionell tänkare, som gärna talar
om det europeiska kulturarvet alltifrån
Pytagora, Sparta och Aten, över Meister
Eckhart och prins Eugen av Savoyen, till
Johann Gottfried Herder och Friedrich
Hölderlin. Kattenbrunner är mästare i att
upptäcka intressanta historiska förebilder
som ligger vid sidan av dagens allfarvägar.
Han är inte sällan provocerande i sina historiska sammanfattningar. Han plockar
fram nya aspekter, nya former för att passa in dem i den dagens verklighet vars historiska förutsättningar människorna som
format också vår historia, är en del av.
Ett av bokens kapitel är det föredrag
Kattenbrunner höll när han 1986 fick
Adenauer-priset för litteratur, där han beklagar att essayen inte är någon populär
litteraturform, varken bland författare eller allmänhet. Det finns alltför få essayister i vår tid. Kattenbrunner beundrar essayistikens fåder bland högrenässansens
stora allvetare, Montaigne och Bacon.
Kattenbrunner menar att den riktiga
essayisten bör försöka att i förhållandevis
kortfattad form ge god insikt i ett ämne
och överblick av ett ämne. Den riktiga essayen utmärkes av att författaren ställer
sig själv i skuggan av det material han presenterar; till skillnad mot den skönlitterä-
re författaren. Detta innebär inte att essayisten inte skall ge uttryck för sitt subjektiva förhållande till det material han
presenterar, eller att han skall avstå från
att vidareutveckla tankemönster utifrån
det material och de kunskaper han inhämtat, men essayisten måste vara medveten om att det inte är det egna tänkandet som är primärt, utan primärt är det
material som skall presenteras. Ett vetenskapligt arbete behöver inte vara litterärt
bearbetat, vilket essayen måste vara. Den
måste dessutom vara vetenskapligt lika
korrekt som det vetenskapliga verket.
Många s k essayister ser i essayistiken
en litteraturform där man kan presentera
vetenskapligt material och allmänna åsikter, utan att själv ha tillräcklig bildning
eller vetenskapligt kritisk skolning. Men
detta är inte essayistik, utan encyklopedism. De stränga kraven på den sanne essayisten innebär att denna kan se på sitt
ämne med större vidsyn än vetenskapsmannen som skriver ett vetenskapligt arbete. Essayisten bör vara så väl insatt i sitt
ämne att han kan ifrågasätta andra essayisters och vetenskapsmäns uppfattningar och göra det på ett så fritt och underhållande sätt att han stimulerar läsarens intellekt.
I Vom Geist Europas skriver GerdKlaus Kattenbrunner också om bl a EmiIy Dickinson, Friedrich von Spee, Don
Juan d~ustria, Novalis och Friedrich W J
Schelling. Som essayist är Kattenbrunner
387
värdig arvtagare till sådana mästare inom
konservativ essayistik som Friedrich
Schlegel, Adam Miiller, Friedrich
Nietzsche, Kardinal Newman, Chesterton, T SEliot och George Santayana.Han
är tillräckligt förtrogen med det kristna
kulturarvet för att kunna placera det mitt i
den europeiska byn, vars skilda kulturer
är kontinentens styrka. Men samtidigt
som mångfalden stimulerar, kan den leda
till att Europa slits i stycken av trycket utifrån, om inte kraftsamling sker inifrån.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner