Print Friendly

Bo Cavefors; 1968

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BO CAVEFORS:
1968
Den politiskt-teoretiska underbyggnaden bland 1968 års aktivister var i allmänhet ganska
skral. Därför kunde några sätta
sin hemmagjorda marxistiska
prägel på utvecklingen. De politiska teoretikerna gjorde sedan
karriär inom socialdemokratin,
förvaltningen och universiteten.
De skapade ett samhälle som är
socialpolitiskt och ekonomiskt
reaktionärt och som blev ett helvete för deras barn.
1968 års generation saknar
förmågan att bemästra det samhälle de själva varit med om att
skapa.
l SvT:s artikelserie om 1968,
”På andra sidan barrikaden”,
har tidigare medverkat Anders
Björck, Peter Kockum och JohnHenri Holmberg.
Fil dr Bo Gavefors är medarbetare till Der Kommission fur Zeitgeschichte i Bonn.
1
968 har kommit att symbolisera så
mycket, uppror, revolution, ett nytt
tänkande, ett nytt sätt att förhålla sig
till omvärlden. Om det alls är tänkbart att
revolution, uppror, är en realistisk möjlighet i Sverige. 1968 års kvinnor och män
hävdar ofta att de var representanter för
en brytningstid, att generationerna före
dem representerar ett gammalt samhälle,
vars traditioner och moral man definitivt
bröt med 1968. Men jag tror det är en felaktig uppfattning, därför att 1968 års generation och det politiska utbrott man
stod för, hade inte varit möjligt utan de tidigare tjugo, tjugofem årens politiska och
moraliska ställningstaganden, som i sin
tur grundades på erfarenheterna av det
nationalsocialistiska och internationalsocialistiska 30-talet och vad dessa ideologier representerade under andra världskriget.
Algerietkrigets betydelse
1968 har sin upprinnelse i 50-talet och i
första hälften av 60-talet, som banade väg
för en ny syn på omvärlden och på människor med annan hudfärg och med annan
kultur. Vietnam-kriget betydde visserligen mycket för 68-årsgenerationen, men
ungdomarna då hade inte haft politisk
medvetenhet att ta ställning för Vietnam
mot USA, om inte den tidigare generationen tagit ställning för Algeriet mot Frankrike. Jag vill hävda att Algerietkriget var
den avgörande efterkrigshändelse som
öppnade ögonen på den intellektuella och
politiskt medvetna ungdomen i Västeuropa.
170
Skral politisk-teoretisk
underbyggnad
1968 års aktivister var i allmänhet politiskt mycket omedvetna. Den politiska
medvetenheten stod vi för som tillhörde
generationen strax innan, som var något
äldre och som fått vårt politiska uppvaknande under 50-talet. Det var vi som
1968 hade uppnått etablerade positioner
inom bl a partier och inom massmedia
och vi såg att 1968 års politiska eld visade
att det fanns en ungdomlig potential att ta
tillvara, för att eventuellt bättre kunna
analysera vad den tidigare efterkrigstiden
blottlagt, dvs motsättningarna mellan
kommunismen och den västerländska demokratien under det kalla kriget.
Det är svårt att behandla 1968 och utvecklingen därefter, därför att det är svårt
undvika att bli antingen nostalgisk, cynisk
eller bitter. Det finns inga skäl att bli bitter, möjligen kan någon ha anledning bli
nostalgisk, men framför allt tror jag det är
hälsosamt att se på utvecklingen under de
senaste tjugo åren och på 68-årsgenerationen, med en viss cynism.
De flesta intellektuella som greps av
den politiska yran 1968 gjorde det av
emotionella skäl. Den politiskt-teoretiska
underbyggnaden var i allmänhet ganska
skral. Just därför blev det möjligt för
några av generationens egna företrädare
att starkt sätta sin hemmagjorda marxistiska prägel på utvecklingen inom de i
verkligheten mycket begränsade ungdomsgrupper som berördes av händelserna 1968.
Ett reaktionärt samhälle
Att man bör se med viss cynism på vad
som skett under åren efter 1968, är bl a
att det alltför tydligt visat sig att just den
gruppen politiska teoretiker uppenbarligen aldrig hade kunnat bli ledare för ett
verkligt uppror, för en faktisk revolution.
De blev alltför upptagna med att göra karriär inom de etablerade partierna, framför allt inom socialdemokratien, eller
inom statlig och kommunal förvaltning
och vid universiteten.
Det är dessutom uppseendeväckande
att just dessa politiska teoretiker låtit sig
duperas allra mest av det senaste decenniets utveckling och efterhand som de
uppnått inflytelserika positioner, varit
Algerietkriget öppnade ögonen på
den intellektuella ungdomen.
delaktiga i att skapa ett samhälle som är
socialpolitiskt och ekonomiskt reaktionärt, ett samhälle som slår vakt kring en
vulgärkapitalism som roterar kring företeelser som löntagarfonder, aktiesparfonder osv. Det är ett samhälle där man lyckats få den ordinärt fattige medborgaren
att tänka kapitalistiskt, utan att ge honom
kapitalets möjligheter att förändra sin situation. Kapitalet har blivit ett opium för
folket.
Detta är en socialfascism, som i dag,
märkligt nog, omfattas av betydande
grupper inom samtliga riksdagspartier.
Det är en utveckling som står i mycket
stark kontrast till den öppna kulturkonservatism och den sociala och ekonomiska konservatism, med rötter i europeisk
historia, filosofi och kristen moral, som
var förutsättningen för att 1968 års ungdomar överhuvudtaget skulle ha möjlighet att agera.
Medan Västeuropa för övrigt under de
senaste tjugo åren blivit ett allt öppnare
samhälle, så har Sverige slutit sig alltmer
samman kring en över partigränserna homogen syn på sig självt och på omvärlden.
Även människor som borde vara öppna
för en konservativ attityd föredrar att
framträda under liberal beteckning, i
rädsla för att annars bli kallad reaktionär,
utan att vara medveten om att den faktiska reaktionen finns inom den nationella
socialism som skyggar inför att låta sig
influeras av det europeiska kulturarvet
och av en över partigränser och sekler fast
förankring i den europeiska historien.
De politiska teoretikerna blev alltför upptagna med att göra karriär.
Ett helvete
Det är tragiskt att det är 68-årsgenerationens barn som i dag går arbetslös, som
har extremt stora problem med droger,
som har sällsynt dåliga relationer med
sina föräldrar, som är politiskt ointresserad. Man bör fråga sig hur det kan komma
sig, att just den generation som anser sig
vara en sällsynt intellektuellt och politiskt
medveten generation, inte lyckas skapa
uthärdliga livsbetingelser för sina egna
barn.
För att få perspektiv på problemet med
1968, vill jag citera den polske filosofen
Leszek Kolakowski, ur hans novell Pater
Bernharels stora predikan. Kolakowski refererar en av prästens _predikningar, där
denne säger så här: ”Ah, mina älskade
vänner, om ni nu ville se uppmärksamt på
era själar, betrakta dem noga, skrapa med
nål på era samveten, Gud sig förbarme
vad ni skulle upptäcka där, vad som skulle
171
visa sig för er åsyn, Gud sig förbarme,
upprepar jag, och då menar jag inte de allra värsta av er, inte dem som hutlöst förtrycker änkor och gråtande faderlösa, dö-
dar män eller med liderlig sodomi – det
Gud förbjude – besudlar kropp och själ,
inte dem, säger jag, utan tvärtom de bästa,
de renaste, de som själva anser sig träda i
obesudlat vita klädnader inför Herrens
anlete …”
Det är en utomordentligt åskådlig text,
där Kolakowski inte endast indirekt beskriver det jordiska påtagliga helvetet,
utan också det tillhörande hyckleriet.
Utan att nämna namn och platser ger Kolakowski en bild av dagens värld, som är
fylld av terror och tyranni. Med terror och
tyranni menar jag då inte endast den som
sker stater och etniska grupper emellan,
utan också den som finns inom familjen,
mellan generationerna.
Kolakowski ger en glasklar bild av
1968 års generation och av dess oförmåga
att bemästra, att ta hand om det samhälle
man varit med om att skapa. Det är en situation som Heinrich Böll ofta återkom
till, bland annat i ett radioföredrag i sudwestfunk den 24 februari 1985, då han talade om att det i Förbundsrepubliken
Tyskland varje år misshandlas hundratusentals barn och att av dessa barn pryglas
ett hundratal till döds. Också det är barnen till 68-årsgenerationen. Böll sade
dessutom att ”om denna terrorism hör
man så litet talas, därför att den försiggår
bakom rena gardiner i enfamiljshus och i
lägenheter”.
1968 års generation har tyvärr varit
med om att skapa ett samhälleligt helvete
där djävulen, för att citera ur Kolakowskis
Samtal med djävulen, ”är den slutgiltiga
förtvivlans, kvalens och fasans herre”.
172
Machiavelli skriver i sin sk furstespegel
att ”egenintresset alltid styr även om det
ofta förkläder sig”. Det är den gamla vanliga misantropiska människouppfattningen om att människan och den möjlighet
till makt hon besitter, aldrig kan användas
till något annat än egennytta. Det är trist
att 68-årsgenerationen inte försöker leva
efter en annan moral, utan bekräftar
Machlavellis tes om att det viktiga är maktens mål och att medlen som är möjliga att
nyt~a för att nå målet, sällan förorsakar
moralisk huvudvärk.
Kanske en utväg
Jag är övertygad om att det inte är en
överdrift, om man hävdar att det svenska
samhället, trots sitt väldesignade och färgglada yttre, för framför allt den generation
som kommer efter 1968 års generation,
dvs för deras egna barn, är ett helvete, att
det är djävulen som dikterar villkoren.
Men det finns kanske en utväg, att den
Lille Prinsen i Antoine de Saint-Exuperys
bok med samma namn, har rätt när han
påstår att ”öknen blir så vacker därför att
någonstans gömmer den en brunn”. Det
är när han efter att ha besökt de andra
planeterna återkommer till jorden och
möter sin vän Piloten som vandrar i
öknen, uttröttad och törstande sedan
hans vatten tagit slut. Den Lille Prinsen
föreslår att de skall söka reda på en brunn
-”öknen blir så vacker därför att någonstans gömmer den en brunn”. Öknen är
det helvete människan skänker sig själv.
1968 års generation är- oförmögen .
att bemästra det samhälle den skapat.
Eftersom vi lever nu, idag, 1988, kan man
tyvärr inte förneka att vi lever i en öken
som i betydande utsträckning skapats av
1968 års upprorsmän.
Inget säger att det inte fortfarande är
möjligt att förvandla denna helvetesöken,
att åter få den till att grönska och bli vacker. Som den Lille Prinsen formulerade
det: ”Stjärnorna är vackra och de påminner om en blomma som man inte kan se”.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner