Print Friendly

Bilder ur Svensk Tidskrifts historia

Av Redaktionen | 31 december 2004


2004


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Svensk Tidskrift har nu kommit ut i 90 år och för att fira detta har vi under 2004 på
nytt publicerat några artiklar från gångna decennier. Osäkerheten vad gäller vår fortsatta utgivning gör det särskilt passande att avsluta serien med en återblick av högerpartiledaren och statsvetenskapsprofessorn Gunnar Heckscher,från nummer 3:1986.
Svensk Tidskrift
90år
Bilder ur
Svensk Tidskrifts historia
l av Gunnar Heckscher
D
EN URSPRUNGLIGA tidskriften, ”Svensk litteraturtidskrift”, grundades 1865 av litteraturdocenten och diktaren Carl Rupert
Nyblom. 1869 inträdde som medredaktör
en annan docent, historikern Hans Forssell, och året därpå ändrades namnet till ”Svensk Tidskrift för litteratur, politik och ekonomi”. Efter hand blev
Forssell den verklige redaktören. Han satte sin personliga
prägel på Svensk Tidskrift tills han 1875 vid 32 års ålder
utnämndes till finansminister och
nygrundning, men dessa fick skrinläggas när den tilltänkta redaktören, Gunnar Hazelius, oväntat avled. De
fick under några år nöja sig med att publicera sina artiklar i Adrian Molins tidskrift ”Det Nya Sverige”, ehuru
under ständigt missnöje med denne och utan att dela
hans åsikter mer än i ganska liten utsträckning.
1911 förverkligades den ursprungliga planen, och
Svensk Tidskrift började komma ut i huvudsakligen
samma form som nu. Redaktörer var Gösta Bagge och Eli
fick annat att göra. 1911 förverkligades den
F Heckscher. Deras samarbete fortsatte under ständiga men oföränderligt vänskapliga diskussioner till
första världskrigets slut. Bagge förblev sedan redaktör ända till 1930
med olika medredaktörer, arkeologen Axel Boethius och historikern
Yngve Lorents. Min far slutade inte
heller att medarbeta bara därför att
han inte längre tog del i det direkta
redaktionsarbeteL Åren 1931 och
Ledningen övertogs då åter av
en historiker, en som i denna egenskap var och framför allt blev mera
inflytelserik, nämligen Harald
Hjärne. I tjugo år förblev tidskriften hans språkrör i både politiska
och kulturella ämnen, inte minst
under valspråket ”försvar och reformer”. Hjärne använde den också för
ursprungliga planen, och
Svensk Tidskrift började
komma ut i huvudsakligen
samma form som nu.
att markera sitt avståndstagande från Oscar Alins mot
norrmännen riktade unionspolitiska dogmatik.
Hjärnes tidskrift fick läggas ner 1895, främst av ekonomiska skäl men också därför att redaktören efter hand
blev så sysselsatt med arbetet som akademisk lärare och
med aktuell politik att han inte längre orkade med redaktionsarbeteL
När Svensk Tidskrift sexton år senare vaknade till
nytt liv var det fortfarande Hjärnes och i någon mån
Forssells ande som vilade över den. Redan 1905 hade en
grupp Hjärnelärjungar långt framskridna planer på en
1932 var Ivar Anderson redaktör med mig som redaktionssekreterare.
Efter ett uppehåll på tre år återupptogs utgivningen
1936 under ledning av Eli Håstad. Han fortsatte fram
till och med 1948, då han blev professor – riksdagsman
var han redan tidigare. Ett par år var Gösta Bagge sedan
återigen redaktör, om också kanske mest till namnet.
Han efterträddes av Gerhard Hafström 1951 till 1956.
Därpå följde Erik Anners till1979- den längsta redaktörsperioden hittills- och från 1980 Margareta af Ugglas
med olika medredaktörer
(/)
<
m
z
(/)
A
-l
>–<
o
(/)
A
;o
>–<
.,
-l
”‘o
lSvensk Tidskrift lzoo4, nr 61 EIJ
o
otL.L
……
0::
::.:::
(./’)
o
……
t–
:0.:::
(./’)
z
L.J..J
>(./’)
Detta var den yttre ramen. Redogörelsen för denna
säger dock egentligen ganska litet om denna till synes
odödliga tidskrift, som blivit nedlagd två gånger men
varje gång väckts tillliv igen.
JUNTAN
1935 Bagges motkandidat vid valet av högerledare efter
Arvid Lind man och var senare länge chefredaktör för
Svenska Dagbladet. Något senare än han kom Georg
Andren, då ännu docent i statskunskap men senare professor, framstående riksdagsman, ecklesiastikminister
vid andra världskrigets slut och under sina sista verksamma år landshövding i Uppsala.
Att detta var en högt kvalificerad grupp av politiker
och politiska journalister framgår av listan. Men där fanns
också andra specialister. säkerhetspolitiken stod från början i centrum för tidskriftens intresse. 1913 kom ”Försvars frågan, En handledning utgiven av Svensk Tidskrifts
redaktion” med ett flertal anonyma bidrag av både civila
och militära författare. Därför ingick också officerare i
juntan: Joachim Åkerman, Olof Ribbing, Carl G Taube.
Man tar knappast fel om man utgår från att deras intressen och medverkan åtminstone i
Själv har jag ända sedan min tidigaste barndom minnen
av den tidskrift som Gösta Bagge och min far gav ut. Jag
var ett och ett halvt år gammal när de började, och så
snart jag kommit till medveten ålder började jag få höra
talas om Svensk Tidskrift vid familjens middagsbord.
Min fars berättelser gällde inte bara de redaktionella kontakterna med olika artikelförfattare och de tekniska kontakterna med Centraltryckeriets faktor utan minst lika
mycket diskussionerna i ”juntan”, den krets av permanenta medarbetare som minst en gång före varje tidskriftsnummers utgivning träffades tilllånga kvällsöverläggningar Ku lturpolitiken företräddes diskussionerna sträckte sig utöver
de rent militära och in på den allmänna politikens område. Särskilt
gällde detta Åkerman, som var lantförsvarsminister i Carl Swartz’ kortlivade ministär och sedan så små-
ningom blev borgarråd i Stockholm.
Kulturpolitiken företräddes i juntan främst av Oscar Wieselgren, his- (helt utan alkohol) hemma hos oss
eller hos Bagges. Det var ett diskussionslystet, livligt och utomordentligt sakkunnigt sällskap.
För det politiska intresset och
juntan främst av Oscar
Wieselgren, historiker från
de politiska och ekonomiska kun- Uppsala, biblioteksman och
skaperna svarade utom de båda
ursprungliga redaktörerna och
Gösta Bagges bror Algot, senare justill slut riksbibliotekarie.
titieråd, främst två personer: Verner Söderberg och Gustav Stridsberg. Den förre är mest känd som utgivare av
Nordisk Familjebok men förblev Svensk Tidskrifts flitigaste medarbetare ända till början av 1930-talet. Problemet var bara att hans manuskript alltid var handskrivna
med en piktur som såg ut som en rad små och mycket
välformade ägg, alla likadana. Tolkningen ankom på
redaktörerna och var alltför besvärlig för att något bidrag
skulle kunna lämnas direkt till sättning på tryckeriet.
Den legendariske journalisten Stridsberg var länge
nog lika flitig. Hans politiska mantalsskrivningsort var
omstridd. Han hade vänner bland både högermän och
liberaler. Han kallades ”Gucke” av de förra och ”Strittan” av de senare, och båda var lika angelägna att få räkna
honom som sin meningsfrände.
Yngve Lorents, också filosofie doktor i historia, började tidigt skriva utrikespolitiska krönikor till omväxling med Verner Söderberg och utan dennes kalligrafiska problem. Något senare tillkom i juntan Otto Järte,
ursprungligen socialdemokrat men under kriget
1914-1918 tyskvänlig ”aktivist” och så småningom inflytelserik högerriksdagsman och känd hatare av nazismen.
Hans förvandling från statistiker och byråchef i socialstyrelsen till aktiv tidningsman började otvivelaktigt i
Svensk Tidskrift. En annan aktiv politiker, Ivar Anderson,
kom med i juntan ungefär samtidigt med Järte. Han blev
toriker från Uppsala, biblioteksman
och till slut riksbibliotekarie. Han var flitig bokrecensent, gärna något salt i sina omdömen, men skrev också
inte så sällan kulturpolitiska inlägg på Dagens Frågor.
Axel Boethius och hans bror Bertil, sedermera riksarkivarie, medverkade med historiska artiklar men också
med anonyma politiska inlägg.
I juntan fanns slutligen flera medlemmar som sällan
skrev något själva men utövade stort inflytande som rådgivare. En av dem var den äldre Torvald Höjer. Han hade
från en docentur i historia hos Hjärne i Uppsala gått
över till utrikesförvaltningen, först som arkivchef, sedan
som presschef under hela första världskriget och därpå
som chef för politisk avdelningen. slutligen innehade
han under rätt lång tid och med stor framgång den då
något känsliga befattningen som svensk beskickningschef i Norge. Hans roll i tidskriftskretsen var viktig, därför att han fungerade som förbindelseman till Hjalmar
Hammarskjöld under dennes statsministertid. Andra
rådgivare som man gärna lyssnade till var arkivrådet
Herman Brulin, riksarkivarien Sam Classon, riksantikvarien Sigurd Curman och handelshögskolans rektor
Carl Hallendorf.
DEN IDEOLOGISKA UTGÅNGSPUNKTEN
Redan i denna uppräkning av medlemmar i juntan –
som inte är fullständig- visar något om den ideologiska
mlSvensk Tidskrift l2oo4, nr 61
utgångspunkten. Av de nämnda hade fem (Brulin, Ciason, Hallendorf, Höjer och Söderberg) varit Harald Hjärnes docenter i Uppsala. Ytterligare några, bland dem
Sigurd Curman och min far, kunde på goda grunder räknas till ”den Hjärneska skolan”. Och lärofaderns ideer
satte sin prägel på tidskriften. Att den var starkt försvarsvänlig och företrädde en konservativ grundåskådning kunde det inte råda något tvivel om. Vad som däremot bör understrykas är att den ”unghöger” som flertalet av juntans medlemmar tillhörde dels var föga partibunden och dels såg förebilderna snarare i de anglosaxiska länderna än i det wilhelminska Tyskland. Dess
sympatier låg hos vad som i England kallades ”tory
democracy”: Benjamin Disraeli och Randolph Churchill.
Där fanns också ett starkt och positivt intresse för
sociala frågor. Gösta Bagge liksom både min far och min
fattning. Osignerade redaktionella ledare var länge sällsynta. I stället kom juntans samfällda meningar fram i de
oftast osignerade och gärna polemiska inläggen på
Dagens Frågor. De kallades ”scrappar” (eng scraps, bitar)
och hade många olika författare men visade en på det
hela taget enhetlig åsiktsinriktning.
EN SJÄLVSTÄNDIG TIDSKRIFT
I ett hänseende torde man ha rätt att tala om en grundmurad tradition: Svensk Tidskrift har alltid varit självständig i förhållande till regeringar, partiledningar, organisationer och företag. Visst kunde det förekomma samarbete. Det stora exemplet var förhållandet till Hammarskjölds regering under första världskriget. Regeringskontakter förekom också senare, såsom när kabinettssekreteraren Erik Boheman 1932 animerade mig att
mor var verksamma inom Centralförbundet för socialt arbete. De
samarbetade där med liberaler som
Kerstin Hesselgren och G H von
Koch och med en socialdemokrat
som Erik Kule Palmstierna. Det
satte sina spår också i tidskriften.
Under första världskriget
på Dagens Frågor skriva med initialer signerad ”scrap” om att vi
kanske skulle kunna gå med på att
Finland befäste Ålandsöarna (En
ny Ålandsfråga 1932, sid 366-370).
Andra exempel skulle man säkert
också kunna leta fram.
stödde Svensk Tidskrift
konsekvent och energiskt
Vad detta innebar i praktiken
visade sig redan i ett av dess första
nummer. En osignerad och alltså
redaktionell artikel på Dagens Frå-
Hjalmar Hammarskjölds Men om någon försökte utöva
otillbörlig påverkan kunde det
hetta till. I slutet av år 1918 hadeneutralitetspolitik.
gor bar rubriken ”Brunnsviks folkhögskola” (1911, sid
66-67) och förordade statsanslag åt denna högborg för
arbetarrörelsens fostran. Det stämde inte med ortodox
högerpolitik, men därom bekymrade man sig föga i juntan.
Under första världskriget stödde Svensk Tidskrift
konsekvent och energiskt Hjalmar Hammarskjölds neutralitetspolitik. De tyskvänliga ”aktivisterna” hade ingen
företrädare i juntan och uppfattades av dennas medlemmar i det rådande läget troligen som farligare motståndare än liberaler och socialdemokrater. Detta torde
också ha fördröjt Järtes inträde i kretsen. Å andra sidan
var tidskriften också mycket kritisk mot vad man uppfattade som eftergiftspolitik gentemot västmakterna efter
den Hammarskjöldska regeringens avgång. Inte bara alliansfrihet utan också konsekvent neutralitetspolitik så
länge kriget pågick var vad tidskriften arbetade för.
Den socialkonservativa prägel som givits Svensk Tidskrift först av Hans Forssell och Harald Hjärne samt
sedan av de många Hjärnelärjungarna var märkbar också
i senare skeden av dess historia, särskilt kanske när Elis
Håstad var redaktör. Det är emellertid inte alltid lätt att
vid en snabb överblick göra klart för sig vad som var tidskriftens egen inställning. De signerade artiklarna
behandlade många olika ämnen och uttryckte författarnas ofta mycket växlande åsikter, inte redaktionens upptidskriften på Dagens Frågor en
osignerad bit med skarp kritik mot det så kallade tonnageavtalet (Våra diplomatiska ”segrar”, 1918 sid 391
394). Enskilda Bankens chef, Marcus Wallenberg d ä,
ansåg att den var förolämpande mot honom eller kanske
snarare mot hans anhöriga. Han ringde till min far och
frågade vem som var författaren (det torde ha varit Gösta
Bagge.). På den frågan fick han naturligtvis inte något
svar, och meningsutbytet utvecklades till sådan bitterhet att de båda herrarna, som dessförinnan stått på god
fot, under resten av sitt liv aldrig mera talades vid eller
ens hälsade på varandra. Sådant kunde hända på den
tiden! Tilläggas bör dock kanske att konflikten inte
utsträcktes till nästa generation. Till sönerna Jakob och
Marcus dy (”Dodde”) Wallenberg, som var hans elever
på Handelshögskolan, hade min far alltid de bästa relationer. De gjorde mycket för att 1929 ge honom den personliga professur i ekonomisk historia, som fyllde de
sista årtiondena av hans liv med dess huvudinnehåll.
Tidskriften innehöll inte bara, kanske inte ens främst,
inlägg i den politiska samhällsdebatten. Lika betydelsefulla var de rent upplysande artiklarna. Särskilt uppmärksammades två initierade redogörelser för regeringens och riksdagens arbetssätt (Hur Sverige regeras, Kungl
Maj:t. 1922, sid 249-260. Riksdagen. 1923, sid 86-100).
De var efter en brittisk förebild signerade ”Junius”, och
författarens eller författarnas identitet förblev en väl
Vl
<
m
z
Vl
A
-l
>–<
o
Vl
A
;AJ
>–<
.,
-l
”‘o
lSvensk Tidskrift lzoo4, nr 61 IJ
o
o.
lu..
……
0:::
::.:::
Vl
o
……
1-
::.:::
Vl
z
Ll.J
>
Vl
Meningsutbytet utvecklades till sådan bitterhet
att de båda herrarnal som dessförinnan stått på god fotl
under resten av sitt liv aldrig mera talades vid eller
ens hälsade på varandra.
bevarad hemlighet. Inte ens för mig avslöjade min far
någonsin deras namn, och vid det här laget lär väl ingen
längre vara i livet som hade kunskap om saken. Det var
främst den första av artiklarna som var sensationell. Den
upplyste om åtskilligt som dittills hade varit okänt, och
det är knappast för mycket sagt att den var banbrytande.
EFTER JUNTAN
I början av 1930-talet, då Ivar Anderson var redaktör
och jag hade hand om det löpande redaktionsarbetet,
rådde i förhållande till 1920-talet den stora skillnaden
att juntan inte längre fungerade. Många av de gamla
medarbetarna fortsatte att skriva, men det gick inte
längre att samla dem till regelbundna överläggningar om
tidskriftens politiska hållning och tidskriftsnumrens
innehåll. Ivar Anderson och jag fick handla helt på eget
ansvar, och vi hade inte alltid samma syn på vad som
borde sägas. Vid ett tillfälle kom vi nära nog i politisk
konflikt.
Det var efter Ådalstragedin. Den kommenterades
redaktionellt på Dagens Frågor (Lag och rätt. 1931, sid
192-194). Det var jag som förde pennan, och om det
som publicerades var Ivar Anderson och jag helt eniga.
Vi fann båda att det var angeläget att betona att lag och
ordning måste upprätthållas också under arbetskonflikter. Men i mitt ursprungliga manuskript fanns dessutom ett avsnitt med skarp kritik mot den arbetsgivare
(Arend Versteegh) som genom sin envetna användning
av strejkbrytare hade åstadkommit ett ohållbart läge.
Något sådant ville Ivar Anderson inte tillåta, och efter
långa diskussioner blev jag tvungen att ge med mig. Det
var ju han som var redaktör och ansvarig utgivare, och
jag var bara en 22-årig filosofie kandidat. På den gamla
juntans tid skulle frågan ha diskuterats där, och då skulle
resultatet kanske ha blivit ett annat.
När Svensk Tidskrift 1936 under Elis Håstads ledning åter började komma ut tillhörde jag än en gång
redaktionen, men nu utan operativa uppgifter och endast
som medförfattare och i någon mån rådgivare. Dock var
huvudredaktören sällan intresserad av att lyssna till
andras råd, och medredaktörernas inflytande var mycket
begränsat. Det var emellertid inte någon olägenhet att
tidskriften till både innehåll och form präglades av Håstads personlighet. Det bidrog till att ge den fasthet och
konsekvens, och de invändningar vi kunde vilja framföra (och ibland utan framgång framförde) gällde knappast något alltför väsentligt. Ibland gjorde vi försök att
återuppliva juntan eller att samla redaktionen till verkliga överläggningar, men det blev inte mycket av med
sådant. Vi hade alla rätt så mycket annat för oss och var
mera jäktade än vad man hade varit på 1920-talet- vad
det nu kunde bero på.
Om Svensk Tidskrifts utveckling från 1950-talet och
framåt är det andra som bör berätta. Från den tiden har
jag inga egna erfarenheter av intresse att redovisa. En
skillnad i förhållande till tidigare perioder är emellertid
att dess inlägg i debatten numera dessvärre inte uppmärksammas lika mycket som tidigare.
Det är säkert inte redaktionens fel. Förutsättningarna har helt enkelt blivit mindre gynnsamma, i flera
hänseenden.
Ännu på 1930-talet kunde vi i ständigt samarbete
med tryckeriet sörja för snabb tryckning och utgivning.
Det var sällan mera än ungefär en vecka mellan den dag
då det sista manuskriptet avlämnades och den när tidskriftsnumret låg färdigt för distribution. Korrekturläsningen kunde man delvis sköta uppe på tryckeriexpeditionen, så att rättelserna var gjorda efter någon timme.
Det förfarandet är troligen omöjligt idag, bland annat
av kostnadsskäl.
En annan omständighet av betydelse är att dagspressens debattsidor och kultursidor nu utvidgats så
mycket att de kan ta över en huvuddel av de uppgifter
som för femtio år sedan fullgjordes av svensk Tidskrift,
Tiden och andra numera glömda tidskrifter. För de skrivande är det ofta mera lockande att publicera alstren i en
dagstidning och därmed direkt nå ett stort antalläsare
(och kanske få bättre betalt… )
slutligen bör man komma ihåg att det förr fanns
ojämförligt mycket flera landsortstidningar än nu. De
flesta av dessa var små, hade bara en mycket liten redaktion och var beroende av det material de kunde få utifrån. Ofta sköttes hela den politiska bevakningen, både
redigeringen av nyheterna och de politiska kommentarerna, av en enda person. För honom (eller undantagsvis henne) kunde det vara en stor lättnad att få utnyttja
ett färskt nummer av svensk tidskrift – med eller utan
angivande av källan.
~~ lSvensk Tidskrift lzoo4, nr 61

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism