Print Friendly

Biger Hagård; Landshövdingen Hans Järta

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
BIRGER HAGARD:
Landshövdingen Hans Järta
nsvenska politiker och idegivare har varit
iirtmål för ett så omfattande och ihållande
liresse som Hans Järta, den främste av 1809
in grundlagsfäder. Alltifrån Hans Forssells
iliografi 1882 fram till våra dagar har åtskillip avhandlingar tillkommit med Järta i
cmtrum. Olof Dixelius, som 1953 disputerade
pi en avhandling om den unge Järta, följde
1973 upp sitt ämne med en bok ”Hans Järta
och litteraturen. Hans Järta i litterär debatt
och kulturpolitik under romantikens tidigare
åede (1809-1825)”. Det senaste bidraget
till Järtaforskningen har lämnats av Georg
Landberg, sedan lång tid en av de främsta
fartakännarna, med ett arbete ”Hans Järta
11111 landshövding i Kopparbergs län 1812-
1822” (Skrifter utgivna av statsvetenskapliga
Föreningen i Uppsala Nr 65. Raben & Sjö-
gren).
Som framgår av titeln har Landberg främst
velat belysa Järtas gärning under landshövdingetiden. Hans framställning bygger till stor
del på tidigare icke utnyttjat material från
Kopparbergs landskanslis och landskontors arkiv i Uppsala landsarkiv. Detta tillsammans
med författarens stora kännedom om det Jär- 12material, som legat till grund för tidigare
publikationer, ger ett betydande bidrag till
lorståelsen av Hans Järta. Landberg belyser inte enbart Järtas landshövdingetid utan
sätter in denna i sitt sammanhang. Han gör
en bred teckning bakåt och försöker även kortfattat följa upp Järtas gärning efter 1822. I
sitt förord säger Landberg, att han med sin
framställning avsett att skapa ”en brygga mellan den unge Järta och den åldrande Järta”,
ett syfte som väl uppnåtts. Därtill kommer
ett intressant kapitel om författningsproblem
och statsrättslig spekulation omkring 1809, vilket utgör en god sammanfattning av den problematik, som länge intresserat statsvetenskapliga forskare.
Hans Järtas liv kan hängas upp på några
betydelsefulla milstolpar. Den första är mordet på Gustaf III 1792. Den 18-årige Järta
var inte bara närvarande i operasalongen, då
attentatet utfördes. Han stod också i ett nära
vänskapsförhållande till flera av de sammansvurna. Vad Järta visste eller inte visste om
saken kan sannolikt inte utredas helt. Det är
dock intressant att finna, att Järta efter 1809
framstår som en hängiven beundrare av Gustaf III. Denna ståndpunkt kulminerar i hans
inträdestal i Svenska Akademien, ett tal, som
han skrev under stor vånda och som till yttermera visso inte lästes upp av honom själv.
Nästa milstolpe utgjordes av Norrköpings
riksdag år 1800, då Järta och hans likasinnade väckte uppseende genom att avsäga
sig adelskapet. Med tillfredsställelse noterar
Landberg, att hans tes, framförd redan 1932,
att Järta et consortes ingalunda var några
radikala revolutionärer besannats av senare
forskningar. Järtas och hans meningsfränders
protest gällde, att adeln inte tillräckligt slog
vakt om riksdagens inflytande på finansmaktens område.
sekreterarskapet i 1809 års konstitutionsut·
skott utgör höjdpunkten i Järtas liv. Därefter
var han 1809-1811 statssekreterare i finansexpeditionen, ett uppdrag som han också hade
en kort tid 1815-1816. Aren 1812-1822 var
han så landshövding i Kopparbergs län.
Bortsett från Järtas uppfattning om Gustaf
III, där Landberg konstaterar en helomvändning, finns i hans politiska åskådning en stark
kontinuitet. Hans Järta framstår som idekonservatismens förste store banerförare i Sverige.
Både praktiskt och idemässigt kommer detta
gång efter annan till uttryck under landshövdingetiden. Järta ”betraktade sig som konstitutionens, frihetens och statens ansvarsfyllda
väktare, som från sitt Dalarna bidade sin
tid att framträda i den inre storpolitiken, om
det i nödfall behövdes”. Successivt kum han
att uppfatta den liberala oppositionen som
den farligaste fienden, vilket inte hindrade, att
han såg sig själv som en ”sann liberal”. Hans
gammalliberalism hade dock inte svårt att ingå en förening med en konservatism, sådan
————————–~~– —
328
den förespråkades av Edmund Burke. För
Järta blir den organiska utvecklingen A och O.
Den ”faderliga” regering, som han efterlyst
på riksplanet, försökte han själv utöva som
landshövding på det provinsiella planet. Järta drog sig inte för att gå i närkamp med centralbyråkratin i Stockholm, och om hans kärlek till Dalarna och dess inbyggare behöver
man inte tvivla. Landberg visar ingående hur
Järta gång efter annan tog initiativ för att rätta till missförhållanden. Ingen tvekan kan heller råda om att Dalabefolkningen hade stort
förtroende för honom.
Järta betecknas som ett ”nevrasteniskt geni”. Uppenbarligen var han ojämn både i sitt
arbete och i sitt lynne. Då han kom att uppfatta vissa byråkratiska yttringar som alltför
besvärliga och dessutom upplevde vissa motgångar i sak, anhöll han om entledigande fråa
sitt landshövdingeämbete, trots att han hm
var 48 år. Han fortsatte därefter sin gärnu.
som publicist och gjorde även som t f rib
arkivarie 1837-1844 en utomordentlig orp
nisatorisk insats. Han avled 1847.
Hans Järta var en omstridd personlighet UJo
der sin levnad, vilket inte minst kom till 1Jio
tryck, då riksdagen 1823 fick ta ställning ti
en kunglig proposition, vari hemställdes ~
2 000 riksdaler årligen i personlig pension ti
Järta. Förslaget gick igenom, dock inte uta
strid. Det motiverades med hans ”sällsyml
statsmannaegenskaper”, ådagalagda särsii
under arbetet på 1809 års regeringsform. Hal
sentida efterföljare bland den nya grundlage11
fäder lär knappast kunna påräkna en liknat
de uppskattning.
g
f
il
a
o
g
n
aJ
o;
fil
kt
Sf

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner