Print Friendly

Beskattning och rättvisa

Av Redaktionen | 31 december 1937


1937


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BESKATTNING
OCH RÄTTVISA
Av direktören, jur. kand. EINAR NILSSON, Stockholm
DEN utredning, som föregick 1935 års taxeringsreform, erbjuder ur många synpunkter ett intressant studium. Genomgående
ha de myndigheter och institutioner, som yttrat sig, vitsordat
önskvärdheten av en skärpt deklarationskontrolL Att betydande
belopp genom oriktiga uppgifter undgått beskattning stod klart.
Enligt en av sakkunniga gjord överslagsberäkning torde enbart
i fråga om avkastning av kapital ett belopp av omkring 170 miljoner kronor ha taxeringsåret 1928 obehörigen undandragits taxering. Vid reformens genomförande lär också en ansenlig skara
falskdeklaranter ha uppdagats, vilket givetvis i och för sig är
ägnat att väcka största tillfredsställelse.
Det skulle måhända icke vara ett uteslutande akademiskt intresse att söka närmare utreda orsakerna till den stora förekomsten av falskdeklarationer. Förmodligen skulle en sådan utredning ge dem, som i stat och kommun handha beskattningspoli.-
tiken, ett och annat att tänka på eller borde åtminstone så göra.
z
Utan tvivel ha de sakkunniga rätt, då de anmärka, att »frestelsen att genom ofullständiga, oriktiga eller rent av bedrägliga
uppgifter minska skattebördan ökas icke endast genom bristfällig kontroll utan även till följd av skärpning av den direkta bebeskattningen». Men man skulle vilja tillägga: i synnerhet om
denna skärpning föranledes av utgifter, vilka för många av de
skattskyldiga framstå som slöseri i den allmänna hushållningen
och förty som direkt samhällsskadliga. Likaså är det tydligt, att
en så våldsam stegring av skatteprogressionen som den, som ägt
rum under de senaste åren, ingalunda är ägnad att höja skattemoralen. En skattepolitik, som syftar till eller i varje fall kan
verka som en ren konfiskation, torde för mången, som därav drabbas, lätt kunna framstå såsom oberättigad. Särskilt i tider med
låg ränta kan frestelsen att lägga pengar på kistbottnen och dy- 37
Einar Nilsson
medelst göra dem oåtkomliga för beskattning bli åtskilliga övermäktig.
Frågan om en rättvis beskattning har emellertid även andra
sidor än de nu berörda. Att de skattskyldiga åläggas en plikt
att redovisa sina inkomster och förmögenheter och att denna
redovisning underkastas kontroll må så vara. Men uppgiftsplikten
får icke göras oskäligt betungande och kontrollapparaten får icke
urarta till självändamål. I sådant hänseende torde nog 1935 års
skattereform kunna göras till föremål för vissa erinringar. I synnerhet gäller detta den vidsträckta uppgiftsplikt, som ålagts arbetsgivare angående anställdas förmåner. Men även den obegränsade skyldighet att tillhandahålla räkenskaper och anteckningar
rörande intäkter och utgifter, som föreskrivits för rörelseidkare,
kan, där den göres gällande, lätt nog uppfattas som trakasseri och
obehörigt intrång på ett område, som hittills betecknats som privat. Det är väl också bl. a. i känslan därav som bevillningsutskottet funnit sig böra framhålla, att utskottet ansåge »det vara
av utomordentlig vikt att såvitt möjligt tillses, att ett på förtroende byggt samarbete upprätthålles mellan de myndigheter
och tjänstemän, som hava att medverka för taxerings åsättande,
samt de skattskyldiga».
Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida det med nuvarande
taxeringsorganisation är möjligt att upprätthålla det förtroende
för beskattningsarbetet, vars förekomst måste anses vara ett intresse av största sociala betydelse och vars vikt bevillningsutskottet så kraftigt understrukit. Det torde icke kunna bestridas, att
bland stora delar av allmänheten finnes en misstro mot taxeringsförfarandet, som icke endast bottnar i den känsla av obehag, som
de årligen återkommande och för gemene man trots alla vällovliga försök till förenkling så besvärliga och invecklade deklarationerna medföra. Denna misstro är i hög grad förestavad av att
förfarandet mången gång icke synes tillgodose skäliga hänsyn till
rättvisa utan i stället låter det rent fiskaliska intresset dominera.
Det torde också kunna konstateras, att detta intresse äger ett inflytande på arbetet i beskattningsnämnderna av sådan styrka, att
rättskänslan lätt kan utmanas.
I varje taxeringsnämnd sitter sedan länge ett särskilt kronoombud såsom ledamot med uppgift att granska alla till taxeringsnämnden inkomna deklarationer, andra uppgifter och upplysningar samt att därvid tillse att kronans intresse vid taxeringen
38
Beskattning och rättvisa
behörigen iakttages. I prövningsnämnden, som beslutar över anförda besvär samt granskar och prövar taxeringarna i övrigt,
finnes icke någon ledamot med uppgift motsvarande kronoombudets i taxeringsnämnden, men prövningsnämndens arbete förberedes av landskamreraren, som det åligger att noggrant undersöka alla taxeringar och hos nämnden framställa de yrkanden,
som därav föranledas. I första hand har landskamreraren därvid
att hävda de fiskaliska synpunkterna, något som nu kan ske med
desto större effektivitet, som möjlighet skapats att vid länsstyrelse
anställa i bokföring sakkunnig person med uteslutande uppgift
att under landskamrerarens ledning året om verkställa utredningsarbete för taxeringarna.
Det säger sig självt, att med de komplicerade skatteregler, som
nu gälla, kronoombudets och framför allt landskamrerarens uppfattning oftast blir av utslagsgivande betydelse. Lekmännen i
nämnderna äga som regel icke den författningskunskap, som erfordras för att bilda sig en självständig mening och med framgång hävda denna. Deras kännedom om taxeringsmaterialet
torde i allmänhet även vara bristfällig. Helt visst hava de oaktat
detta en betydelsefull uppgift att fylla. Med sin ortskännedom och
sin insikt i olika näringsgrenars förhållanden utgöra de en faktor
av stort värde för taxeringsarbetet, och deras närvaro i nämnderna ger åt dessa en folklig förankring, som är av största betydelse. I taxeringsnämnden vilar emellertid den huvudsakliga
arbetsbördan på ordföranden, som är föredragande i nämnden.
Men ordföranden, vilken i likhet med kronaombudet tillsättes av
länsstyrelsen medan övriga ledamöter äro valda av den kommunala representationen, kan näppeligen sägas bilda någon egentlig
motvikt till kronaombudet helst som det icke sällan händer att ordföranden utses bland landstatens tjänstemän. Ej heller torde man
kunna finna en dylik motvikt i den omständigheten, att de kommunvalda ledamöterna äro i majoritet. Det är att märka, att av
dessa ledamöter i regel endast en äger taga del av hela deklarationsmaterialet samt att med hänsyn såväl därtill som till bristande kännedom om författningarna deras möjlighet att inverka
på besluten är begränsad.
Något annorlunda kunde saken måhända förmodas ligga till i
prövningsnämnden. Denna tillsättes av länsstyrelsen, och en viss
frihet finnes att därvid välja bland personer, som kunna antagas
äga en särskild sakkunskap för uppdragets fullgörande. Dess- 39
Einar Nilsson
utom äga i motsats till vad fallet är i taxeringsnämnden alla
ledamöter i prövningsnämnden rätt att granska de skattskyldigas
deklarationer. Att minst halva antalet ledamöter i prövningsnämnden skall utses bland personer, som varit medlemmar i
taxeringsnämnd, kan emellertid icke anses vara någon garanti för
objektivitet. Vidare torde det höra till sällsyntheterna att en
ledamot äger tid att på det ingående sätt, som erfordras, granska taxeringarna och på grundval av en sådan granskning bilda
sig en självständig mening om desamma. På sin höjd torde ledamoten ägna en mera ingående granskning åt några enstaka fall,
varpå hans uppmärksamhet av en eller annan anledning blivit
fästad. Men det kan näppeligen betraktas såsom tillfredsställande,
att en mera allsidig prövning skall vara beroende på tillfälligheter och att den i varje fall icke kommer huvuddelen av taxeringarna till del. Som regel torde det förhålla sig så, att prövningsnämnden fattar sina beslut endast på basis av landskamrerarens
föredragning. Det är visserligen föreskrivet, att landskamreraren skall, därest han finner anledning till erinran mot viss taxering, bereda den skattskyldige tillfälle att yttra sig, innan han
hos nämnden framställer sitt yrkande. Beträffande frågor om
författningarnas tolkning, vilka i detta sammanhang närmast äga
intresse, torde emellertid den yttranderätt, som sålunda förefinnes, äga mindre betydelse, då det givetvis är i dylika frågor som
landskamrerarens auktoritet gör sig mest gällande.
I Stockholm vila landskamrerarens uppgifter i beskattningsarbetet på skattedirektören, som för dessa uppgifters fullgörande
förfogar över en stab av tjänstemän. Ä ven i övrigt föreligga
vissa avvikelser. Som allmänt omdöme torde man kunna säga,
att taxeringsarbetet i Stockholm är mer byråkratiserat och att
det fiskaliska intresset där måhända gör sig gällande i än högre
grad än i övriga delar av landet.
Ett belägg för att förhållandena icke äro vad de borde vara
utgör den stora anhopningen i högre instans av besvärsmål från
prövningsnämnderna. Och i dessa mål synas nämndernas beslut
bliva korrigerade i en omfattning, som är ägnad att rubba förtroendet för deras arbete. Att rättelse står att vinna genom talans
fullföljande till överinstans, närmast kammarrätten, är å andra
sidan i och för sig gott och väl. Värdet av denna talerätt minskas
emellertid i avsevärd mån på grund av den långsamhet, som –
till stor del i följd av arbetsbelastningen- utmärker målens hand- 40
Beskattning och rättvisa
läggning i överinstanserna, samt den skyldighet, som föreligger
att oavsett anförda besvär erlägga skatt enligt den av prövningsnämnden fastställda taxeringen. Att den, som vinner nedsättning
i eller befrielse från honom påförda utskylder, icke blott äger
återbekomma det belopp, han för mycket erlagt, utan även tillerkännes en räntegottgörelse efter fem procent för år för den tid,
beloppet varit ur hans hand, väger ofta ringa mot de olägenheter,
som beloppets utbetalning för honom inneburit. Ej heller får man
bortse från dc besvärligheter och kostnader, som åtfölja en process i högre instans och som i förening med ovisshet om resultatet kunna återhålla mången från att fullfölja sin goda sak. Endast ett fåtal skattskyldiga torde anse sig kompetenta att själva
föra sin talan. Dc flesta behöva hjälp av advokat eller annan sakkunnig, som för sitt biträde betingar sig arvode. Även då målet
Yinnes, utgår ej någon ersättning för kostnaderna, varför som regel varje talan i överinstans innebär en ekonomisk uppoffring.
I taxeringsförordningen utsäges, att »beskattningsnämnderna
skola vid fullgörandet av sina uppdrag ställa sig till ovillkorlig
efterrättelse de föreskrifter, skatte- och taxeringsförfattningarna
innehålla, samt, efter samvetsgrann prövning ay meddelade uppgifter och för övrigt kända förhållanden, efter bästa förstånd
åsätta taxering, så att densamma varder i möjligaste måtto likformig och rättvis». Ingen torde ifrågasätta, att icke denna föreskrift noga beaktas av dem, som i nämnderna utföra ett ofta betungande arbete. Icke heller ifrågasättes landskamrerarnas ämhetsskicklighet eller betvivlas att de, såsom det även heter i förordningen, »noggrant undersöka huruvida taxeringarna äro med
skatteförfattningarna överensstämmande». Men vad som ifrågasättes är, huruvida lagstiftningen rörande taxeringsarbetet i underinstanserna, d. v. s. taxerings- och prövningsnämnderna är så-
dan, att den skapar förutsättningar för en »i möjligaste måtto»
rättvis beskattning. Anledning finnes att antaga, att så icke är
fallet. De skattskyldiga hava ett berättigat krav på att vid taxeringarna få uppträda såsom med kronan jämställda parter. Vid
skatteförfattningarnas tillämpning får staten varken direkt eller
indirekt åtnjuta någon förmån framför den enskilde. Det måste
finnas verkliga garantier för att rättssynpunkterna bliva allena
avgörande. Sådana garantier föreligga icke, så länge staten så-
som sker genom kronoombudet i taxeringsnämnderna dömer i egen
sak och så länge landskamrerarna skola i prövningsnämnderna be- 41
Einar Nilsson
vaka statens intressen såsom fiskus. Det ligger i sakens natur, att
den materiella rättvisan mången gång blir därigenom eftersatt. I
tveksamma fall måste alltid hos landskamreraren, som skall föra
kronans talan i beskattningsmål i överinstanserna, förefinnas benä-
genhet att låta sin föredragning i nämnden gå till kronans favör.
Måhända kan en bättre sakernas ordning icke åvägabringas
med mindre hela systemet för handhavandet av den direkta beskattningen i underinstanserna omlägges. Frågan är svår och invecklad, och det är av vikt, att statsmakterna ägna omsorg åt att
söka åvägabringa en tillfredsställande lösning. För att en sådan
lösning skall kunna anses nådd fordras icke blott att i underinstanserna finnas representerade författningskunskap och kännedom
om det material, varpå författningarna skola tillämpas, utan även
att de, som där skola besluta, ställts fria och obundna av de intressen, som skola mot varandra vägas.
42

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner