Print Friendly

Berlins betydelse

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BERLINS BETYDELSE
NÄR DE ALLIERADE före krigsslutet
enade sig om Tysklands delning,
kom de också överens om att gemensamt ockupera rikshuvudstaden Berlin. Uppdelningen i en rysk,
en fransk, en engelsk och en amerikansk sektor förverkligades också
mycket riktigt. Den drivande kraften bakom detta beslut var på den
västliga sidan president Roosevelt.
Man behöver knappast påpeka att
anordningen ursprungligen krävdes
av Stalin, och i väsentlig utsträckning givetvis tillmötesgick de ryska
intentionerna. För att förstå varför
västmakterna till den grad fogade
sig i dessa måste man sätta sig in i
Roosevelts föreställningsvärld. Den
amerikanske presidenten inbillade
sig, att sedan axelmakterna besegrats skulle i framtiden alla allvarligare motsättningar mellan länder
och folk kunna undvikas. Han utgick från att den ryska regeringen
var fredsälskande, och att den liksom det amerikanska folket avvisade tanken på vidare maktexpansion. Tankegången var självfallet
nästan otroligt naiv, men det är
nödvändigt att känna till den som
bakgrund för det fatala missgreppet att acceptera Berlins uppdelning.
26- 6u64o76 Svensk Tidskrift H. 8 I96I
Av HELMUT KIRSTEN
Amerikanernas tro på att man
kunde leva tillsammans med ryssarna i en fredlig koexistens skakades snart av den brutala erfarenheten. En milsten i denna utveckling
var Berlinblockaden 1948. Kritiklösa människor påstår ofta att den
ryska politiken och diplomatien är
så förundransvärt skickliga, att
Moskva aldrig begår misstag. Så är
dessbättre ingalunda fallet – Berlinblockaden var utan tvivel ett
utomordentligt allvarligt felgrepp,
ur rysk synpunkt sett.
Effekten av blockaden blev nämligen att allvarligt rubba västmakternas föreställningar om möjligheten av en fredlig samlevnad med
kommunismen. Man såg sig ställd
inför nödvändigheten att genom
luften försörja mer än 2 millioner
västberlinare – och dessutom den
egna ockupationspersonalen. Luftbron till Berlin innebar i själva verket en häpnadsväckande prestation.
Resultatet lät inte länge vänta på
sig – den ryska blockaden bröt
samman. Man måste härvid ta hänsyn till att östblocket vid denna tidpunkt var militärt betydligt svagare
än västblocket. Sovjetunionen förfogade ännu inte över praktiskt användbara kärnvapen.
368
Luftbroepisodens väsentliga betydelse låg däruti att västsidan för
första gången klart visade att den
icke var villig att acceptera en
ockupation av någon del av den fria
världen. För alla fria folk blev luftbron en symbol för hoppet om att
västmakterna inte skulle komma
att tolerera kommunistiska terroroch undertryckningsförsök mot nå-
got av de länder, som ännu lyckats
bevara sin frihet. Detta har varit
en väsentlig faktor i det kalla kriget
under följande år. Varje gång
Sovjetunionen försökt att direkt
eller indirekt öva påtryckningar på
andra folk har dessa erinrat sig
luftbron som en garanti för att västsidan var beredd att motsätta sig
sådana försök, något som varit av
avgörande betydelse för de hotades
egen motståndsvilja. Försök i denna
riktning har förekommit i stort antal. Det räcker att erinra om Korea,
Indokina, Formosa och Libanon.
Vad som skiljer Berlin från dessa
andra skådeplatser för det kalla
kriget är just det faktum att det
var i Berlin som västmakterna för
första gången effektivt bevisade att
de verkligen är beredda att ingripa
om detta blir nödvändigt. Berlin är
i och för sig endast ett frontavsnitt
bland många i det kalla kriget.
Detta måste man alltid hålla för
ögonen för att kunna få en riktig
uppfattning av händelseförloppet.
östblocket befinner sig på offensiven i det kalla kriget, västsidan är
tvungen att försöka upprätthålla
status quo. Detta förhållande är
självklart om man erinrar sig att
kommunismens fundamentala och
oeftergivliga mål fortfarande är
världsrevolutionen – något som
västmakterna allt för lätt tycks
glömma bort. Det är denna strävan
som är förutsättningen för den
kommunistiska ledningens ständiga
försök till maktexpansion. Västsidan däremot är i princip övertygad om att alla folk bör få styra sig
själva enligt sina egna grundsatser
och lagar, och har ingen avsikt att
med våld utvidga sin maktsfär.
Kommunismen är väl medveten
om detta förhållande och utnyttjar
det till det yttersta för sina syften.
Kommunismen utgår vidare från
att västmakterna, genom strävandena efter en allt högre levnadsstandard, har blivit dekadenta och
kraftlösa, att ingenting för människorna i den icke-kommunistiska
världen kan te sig viktigare än att
till varje pris förhindra ett nytt
krig – och att man därför är beredd till vilka eftergifter som helst
för att bevara freden. östblockets
taktik består därför i att undan för
undan arrangera »kriser» på de
olika punkter där öst- och västsidans intressen kolliderar – i förhoppning om att väst av nyss antydda bevekelsegrunder skall bli
tvunget att ge vika. Den kommunistiska ledningen litar på att i ett
dylikt krisläge ha de starkare nerverna – och att den har ojämförligt mycket lättare än motståndaren
att hålla utvecklingen under kontroll. Självklart är att östblocket
inte önskar något storkrig – även
i Moskva har man klart för sig att
de moderna massförstörelsevapnen
inte skulle kvarlämna vare sig segrare eller besegrade på valplatsen,
utan att en allomfattande förintelse
skulle bli det enda resultatet. Kommunisterna är emellertid övertygade om att ett sådant krig inte
kommer att visa sig nödvändigt.
Chrustjov – vilken som bekant
tycker om att uttrycka sig i liknelser – har i detta sammanhang försäkrat att Sovjetunionen kan hålla
ut längst – »därför att det är vi
som har vinden med oss».
Som ovan sagts är Berlin, och
därmed Tyskland, endast en del av
det kalla krigets front, men en vä-
sentlig. Detta beror på att ryssarna
har en mycket hög uppskattning av
Tysklands potential, ekonomiskt
och militärt. Det kommunistiska
tänkandet på denna punkt påverkas
starkt av Lenins berömda formel
»den som behärskar Tyskland behärskar världen». Även om man
måste betvivla att denna tanke fortfarande är sakligt giltig, får man
icke underskatta betydelsen av att
det ryska folket alltfort i hög grad
påverkas av dylika leninistiska
kärnsatser. För att förstå kommunisternas strävanden att vinna terräng just i Tyskland måste man
hålla i minnet att en framgång på
detta avsnitt skulle innebära en
väsentlig förskjutning av jämviktsläget till rysk favör, inte så mycket
därför att Tyskland i sig själv
skulle vara en så betydande makt- 369
faktor som därigenom att vinsten
skulle bli så att säga dubbel – en
vikt skulle flyttas över från den ena
vågskålen till den andra. Den första
väsentliga framgången i försöken
att erövra Tyskland var just
överenskommelsen med de allierade
1945, varigenom östtyskland utlämnades åt kommunisterna.
Den fria delen av Berlin återstår
ännu som en bastion för den fria
världen på kommunismens område.
Vari ligger då Berlins betydelse?
staden saknar självfallet militärt
värde – en äldre tids strategiska
värdering av framskjutna stödjepunkter saknar varje aktualitet.
Själva det faktum att människor
kan röra sig utom räckhåll för den
kommunistiska terrorn på en liten
ö i det röda havet gör emellertid ett
för de makthavande utomordentligt besvärande intryck på människorna i de länder som tvingas
leva under förtrycket. Det fria Berlins existens måste nödvändigt kännas som en påle i köttet på de
ryska satraper som kallar sig »den
östtyska regeringen». Men inte endast för Ulbricht och hans hejdukar
utan också för den ryska regeringen
måste Berlin vara en förargelseklippa. östblocket har också sedan
länge upprepade gånger tillkännagivit sin avsikt att likvidera denna
situation. Att uppnå ett resultat på
denna punkt är särskilt angeläget
för kommunismen just därför att
Berlin är den punkt där den fria
världens motståndsvilja första
gången i handling demonstrerades.
··:.
370
Man får akta sig för att underskatta
det intryck en rysk erövring av Berlin skulle göra på folken i Asien,
Afrika och Sydamerika. Förtroendet till västmakterna skulle i grunden skakas.
Man har rimligen skäl att antaga
att de östtyska kommunisterna
länge bönfallit Moskva om att driva
fram en »lösning» av Berlinfrågan.
Ulbricht och hans kamrater står inför en utomordentligt besvärlig
situation. Inte endast så att en
ytterligt ringa del av den östtyska
befolkningen sätter tro till deras
politiska paroller, också den ekonomiska situationen i östtyskland inger ledningen allvarliga bekymmer.
En prestigestärkande framgång mot
Berlin – och ett likviderande av
»kapitalismens skyltfönster» mitt
ibland det socialistiska armodet
vore därför för Ulbricht i hög grad
önskvärt.
Hittills har ryssarna i sina sammanstötningar med västmakterna
alltid använt den metoden att till
att börja med icke framträda direkt
utan istället utnyttja framskjutna
bulvaner. I Berlin har detta system
icke i samma utsträckning kunnat
praktiseras. De sovjetryska och de
västliga intressena stöter här omedelbart mot varandra. Chrustjovs
förklaringar att han avser att avsluta ett separat fredsfördrag med
östzonen är därför endast alltför
lättbegripliga. När ett sådant fredsfördrag är ett faktum kommer den
ryska regeringen att i största utsträckning kunna skjuta sina östtyska hantlangare framför sig.
I själva verket har Moskva redan
flera gånger försökt använda denna
taktik. Särskilt påfallande är detta
när det gäller den nyligen genomförda avspärrningen av sektorsgränsen i Berlin. Chrustjov lät vid
detta tillfälle meddela, att han för
sin del inte tänkte vidtaga någon
åtgärd som vore ägnad att skärpa
läget!
Hur har avspärrningen av sektorsgränsen egentligen kommit till
stånd? Sedan länge har en kontrovers om Berlin varit väntad, och
denna åtgärd måste uppfattas som
ett första steg för att framkalla just
en skärpning av situationen. Det är
givetvis mycket möjligt att avspärrningen påskyndades av den enorma
ökningen av flyktingströmmen under sommaren. För den östtyska
regeringen som redan dessförutan
har att kämpa med stora ekonomiska svårigheter, måste givetvis
avtappningen av stora grupper av
befolkningen, framförallt de mest
kvalificerade, te sig nära nog katastrofal och ägnad att framdriva
desperata motåtgärder.
Avspärrningen måste emellertid
endast uppfattas som inledningen
till en verklig Berlinkris. Ytterligare mått och steg från östblockets
sida är att vänta. Det finns många
möjligheter att välja. Man måste
t. ex. räkna med att ryssarna kommer att försöka hindra Västberlins
försörjning – kanske kommer
man att gå så långt att tillfartsvä-
garna från Västtyskland återigen
spärras – denna gäng formellt av
östtyska myndigheter. Man måste
också uppmärksamma möjligheten
att de östtyska makthavarna låter
kommunistiska element i större
eller mindre antal ta sig in i Västberlin för att åstadkomma förvirring, oro och sabotage.
Om en ny Berlinblockad verkligen kommer till stånd lär det
dessvärre inte vara lika lätt som
förra gången att genomföra en luftbrooperation. östsidan har redan
meddelat att den betraktar också
luftrummet över östzonen som sitt
höghetsområde och därför är beredd att spärra också flygtrafiken.
Trots detta har västmakterna flera
möjligheter att hävda sin ställning.
De omfattar- om man håller sig
endast till civila åtgärder, och så
längt det överhuvud går kan västsidan självfallet inte tänka på några
militära mått och steg- allt ifrån
inskränkningar i enskilda personers möjlighet att resa in frän östsidan ända till ett totalt embargo
på allt handelsutbyte med östblocket. En sådan handelsblockad
skulle i själva verket medföra allvarliga följder för kommunistländerna och det kan ifrågasättas om
Moskva i så fall skulle anse att insatsen vid Berlin vore lönsam nog.
En sak är dock av alldeles avgö-
rande betydelse i denna situation
– att västmakterna är eniga om
sina motåtgärder. Det finns gott om
folk som förfäktar den kända tanken att »det lönar sig inte att dö
för Berlin». För dem som säger så
371
måste man så starkt som möjligt
framhålla, att inte heller ryssarna
har lust att dö för Berlin, och att
en eftergift i Berlinfrågan ingalunda skulle medföra det lyckosamma resultatet dessa utopister
tror. De ryska kraven skulle ingalunda vara tillfredsställda med så
litet, kommunisterna skulle ingalunda upphöra med sin utpressningspolitik mot den fria världen.
Inom kort skulle det gamla spelet
börja på nytt – på någon annan
lämpligt vald punkt. Resultatet
skulle för västmakterna endast
vara förluster av en viktig ställning- och ett i grund skakat förtroende. Det är inte länge sedan vi
upplevde en liknande situation, när
Hitler 1938 i Miinchen förklarade
att om man bara ville acceptera
den ockupation han nyss genomfört, så skulle hans anspråk vara
definitivt tillgodosedda. Storbritanniens och Frankrikes regeringar beviljade denna koncession – i hopp
om att därigenom rädda mänskligheten från ett krig. Resultatet
minns vi endast alltför väl. Man
undgick inte kriget, men man gav
Hitler tid att ytterligare utvidga sitt
maktområde, för att kunna förbereda kriget så mycket effektivare.
Hitler drog av Miinchenkapitulationen den slutsatsen att Storbritannien och Frankrike inte skulle vara
beredda att ens i yttersta nödfall
gå till krig. Det var därför han vä-
gade angripa Polen.
situationen i dag liknar på det
närmaste den som förelåg vid tiden
372
för Miinchenkonferensen. Allt beror
nu på om det lyckas västmakterna
att övertyga Chrustjov om att de
under inga förhållanden är beredda
att acceptera en ockupation av
Västberlin eller en inskränkning av
de allierades rättigheter i staden,
utan i nödfall både kan och vill tillgripa alla medel för att förhindra
en sådan utveckling – även kärnvapen. Om detta lyckas, och om
västsidan bevarar fasthet och solidaritet, då kommer visserligen Berlinfrågan under de närmaste veckorna och månaderna att innebära
en utomordentligt svår nervanspänning – men till slut kommer den
fria världen då att lyckas avvisa de
kommunistiska framstötarna.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner