Print Friendly

Benesj, demokratien och freden

Av Redaktionen | 31 december 1938


1938


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BENESJ,
DEMOKRATIEN OCH FREDEN
TJECKOSLOVAKIETS amputering betydde även Benesjs avträdande från den politiska skådebanan, åtminstone för överskådlig tid. Det nya Tjeckoslovakiets förvånande snabba orientering
mot Tyskland krävde uppenbarligen offret av den man, vilken den
tyska propagandan och Hitler själv utpekat som den, den där
stode i vägen för ett samförstånd. Så sent som i våras firades
Benesjs 54:årsdag landet runt med parader och en ståt, som väl
eljest brukas blott vid större bemärkelsedagar. Såsom jordisk
ställföreträdare för sin andlige och politiske lärofader presidentenbefriaren Masaryk, vilkens död kom jämnt ett år före landets
styckning, förkroppsligade Benesj som ingen annan sitt land. Men
ingen kunde då föreställa sig att han redan några månader senare skulle tvingas bort såsom Schuschnigg eller få dela Briinings
öde att bli en celeber föreläsare i Amerika.
För sin diplomatiska insats vid den tid, då Tjeckoslovakiet tillkämpade sig sin frihet, kommer Benesj att förbli en av sitt lands
heroer, även om tyskarna aldrig kunna glömma tjeckernas landsförräderi mot österrike-Ungern och andel i centralmakternas
förödmjukelser. Hans verksamhet som sitt lands utrikesminister,
folkförbundspolitiker och slutligen president måste däremot bli
högeligen omtvistad, vilken måttstock som än anlägges. Stormakternas diktat i Miinchen, och dess framtida perspektiv för små-
staterna, grannarnas påpasslighet att hugga för sig och intigheten av västmakternas utfästelser ha likväl väckt en sympati
för tjeckerna, som bl. a. format sig till hyllningar för Benesj och
apoteosering av hans politik. Även från vårt land, där organiserade partitaganden för eller mot utländska företeelser och personligheter aldrig felas, har en adress tillställts Benesj, undertecknad bl. a. av åtskilliga av de personer, som ej skulle kunna
saknas under allehanda adresser, och dessutom av ärkebiskopen.
Hyllningsadressen lyder i all sin korthet:
535

Benesj, demokratien och freden
»Under den olyckstid som edert land genomgått finns det här i
Sverige, som väl överallt i världen, många som följt eder strid för
landet och för freden och vilka önska ge uttryck åt sin tacksamhet
och sin beundran. Eder store landsman och vän, Tomas Masaryk, karakteriserade på sin tid demokratin såsom en konsekvens av vår tids
humanistiska moral. ‘Men’ – säger han – ‘demokratin är icke fullbordad, den aktuella situationen är en kris som blir ett kännbart lidande för många.’ Ord som kasta en blixtbelysning på det pris
Tjeckoslovakien måst betala. Ni har i en av de mest fruktansvärda
kriser demokratin haft att utstå – i mod och resignation – handlat
som en sann demokrat.»
I sin återhållsamma ton kan adressen knappast räknas till de
neutrala meningsyttringar, som äro oneutrala. Men den föranleder ändock några reflexioner.
Problemet Benesj kan ej avkortas till att blott och bart gälla
Tjeckoslovakiets hållning under Europas »svarta veckor» – alldeles oavsett, att adressens många undertecknare näppeligen torde
sitta inne med djupare kunskaper om huruvida Benesj i kabinettets inre överläggningar företrädde motståndets eller fredens
politik. Vad som inträffade i september iir icke någon isolerad,
orsakslös företeelse. Attackerna mot ‘l’jeckoslovakiet ha sitt givna
kausalsammanhang, med Benesj i dess centrum. Men kan det
vara möjligt att hylla Benesjs (antagna) fredliga septemberpolitik utan att samtidigt ta ståndpunkt till hans tidigare insatser
vid behandlingen av de nationalitetsfrågor, vilka nu akut tillspetsades och löstes på ett i historien nästan exempellöst sätt?
Det synes, som om detta allra minst vore möjligt för dem, som i
sin adress apostrofera Masaryks demokratiska ideal och överhuvud taget vilja göra kantsågningen av Tjeckoslovakiet till »en
av de mest fruktansvärda kriser demokratien haft att utstå».
I intet annat land ha de ledande statsmännen så som i Tjeckoslovakiet sökt utgrunda och begrunda demokratiens väsen. Tre
av de ledande männen, Masaryk, Benesj och Hodza, ha inte för
intet varit professorer. Masaryks statsfilosofi uttolkade Benesj
officiellt, när han i fjol höll talet vid Masaryks bår – ett egenartat tal i all dess ståtlighet, ty det var snarare en känslofull filosofisk föreläsning än en övlig avskedshälsning. Vältaligt skildrade statspresidenten, hur hans företrädare och faderlige vän i
sitt tänkande byggde vidare på upplysningstidens och franska
revolutionens läror, hur han övervunnit romantiken och liberalismen samt bekämpat dekadentism, estetism och titanism, hur
536
Benesj, demokratien och freden
han slutligen brottades med demokratiens auktoritetsproblem i
ovisshet om huruvida människorna, umbärande av monarkiens,
aristokratiens och kyrkans auktoritet, kunde undgå den moraliska,
politiska och sociala anarkien. Masaryk hade skapat »den humanitära demokratien som kulturellt, socialt och politiskt system».
Den var ej en teoretisk spekulation utan en produkt av den historiskt-filosofiska utvecklingen, som visserligen tillfälligheter skulle
kunna rubba eller som andra system momentant skulle kunna
skjuta åsido men som slutligen skulle finnas där »in ihrer ganzen
Fiille». Och Benesj citerade några av de vackraste ord, varmed
Masaryk klätt sin demokratiska lidelse: »Det djupaste argumentet
för demokratien är tron på människan, på hennes värde, andlighet och odödliga själ.. . Etiskt är demokratien motiverad som
förverkligandet av kärleken till nästan… Den sanna, på kärleken till och aktningen för nästan och alla mänskor grundade
demokratien är förverkligandet av Gudsordningen på jorden.» –
»Ni veta, hur han (Masaryk) hela sitt liv kämpade för utjämning
mellan känsla och förstånd och hur han vände sig mot alla
nationella lidelser och känslor, ty han förankrade aldrig liv och
värld på lidelse, känsla och instinkt, såsom så många andra efterkrigsårens politiska och sociala system göra.» Ånnu vid 87 år
skulle Masaryk, framhöll Benesj, ha lugnt, fast, platoniskt och i
kristendomens anda besvarat alla det sargade Europas frågor
med formeln: Jesus, icke Cresar.
Masaryks filosofi var statsfilosofi även i den meningen, att den
omfattades i alla de ledande tjeckiska kretsarna. Men hade den
sin fulla motsvarighet i verkligheten~ Hade den tjeckiska politiken det djupa etiska patos och blida försonliga innehåll, som
Masaryks skrifter och Benesjs utläggningar därav ge sken av~
Man kan dra av mycket av vad den tyska, ungerska eller polska
propagandan utbasunerat som förtryck, men kvar står det, att
det icke var Jesu utan fastmer Cresars anda, som talade, när de
tjeckiska trupperna 1918/19 ockuperade de omstridda minoriteternas gebit mot dessas vilja, lika litet som det kunde vara kärleken
till nästan, som dikterade löftesbrotten och nålstygnspolitiken
mot minoriteterna. Ej ens Masaryk eller Benesj hade i sin politik
mot de olika stammarna i statens utkanter och vid hävdandet av
tjeckernas superoritet kunnat frigöra sig från den primitivism
och våldspolitik, som andra styrelsesätt än demokratien understundom utmärkt sig för. Det fanns av ädelmod mot de beseg- 537
Benesj, demokratien och freden
rade intet mera i den tjeckiska politiken än hos andra segermakter; snarare har Tjeckoslovakiet ivrigast av alla arbetat för att
konservera de livsodugligaste ingredienserna i Versaillesfreden.
I stället för att i tid federalistiskt bygga upp den nya staten på
likaberättigandets grund och därmed ge världen ett föredöme i
»humanitär demokrati», iscensattes den för minoriteterna stö-
tande språk- och skyltpolitiken och spärrades vägen för andra än
tjecker eller slovaker till statstjänst o. s. v. När sudettyskarna
efter 1933 i valet mellan den tjeckoslovakiska demokratien och
den tyska diktaturen föredrogo diktaturen – före 1933 torde tvekan om »Anschluss» till Tyskland ha varit än mindre -berodde
detta förvisso icke på någon motvilja mot kristna principer utan
på ovilja mot tillämpningen av dessa eller deras användning som
maktpolitikens förklädnad.
Om adressens undertecknare vilja få kunskap om rätta förhållandena, kunde de lämpligen studera lord Runcimans nu publicerade rapport till den engelska regeringen, vilken rapport åtminstone när detta skrives ej synes ha rönt något intresse i Sverige.
Den engelske förlikningsmannen konstaterar därvid visserligen,
att brytningen i Tjeckoslovakiet var att tillskriva Henleinpartiet.
Men han förklarar omedelbart, att man måste ha sympati för
sudettyskarnas sak. Det är hårt att regeras av främlingar, fortsätter han, och tjeckerna ha i förhållandet till sudettyskarna visat »taktlöshet, brist på förståelse, intolerans och discriminatiom.
Härav drevos sudeterna i riktning mot revolt, helst som tjeckerna
givit dem många löften men litet eller intet i handling. I ljuset
av detta auktoritativa uttalande borde det vara ganska malplacerat att – om man tänker något tillbaka – ge den tjeckiska
politikens ledare Benesj mönsterepitetet »sann demokrat».
Ingen underkänner Benesjs stora begåvning, sjudande patriotism och personliga integritet. Men om någonsin ett läge varit
självförvållat, är det Tjeckoslovakiets. Sanningen är, att Benesj
– hur ideellt fredsvänlig han än varit – genom sin gamla och
sega politik höll på att föra Europa till katastrofens rand. Han
hade funtat sin politik på inringning av Tyskland och Ungern,
liksom på motstånd mot Habsburgarnas återkomst till Österrike.
Hans politik förutsatte de tre nämnda ländernas svaghet, och han
arbetade just för att hålla dem nere. När Österrike utplånats och
de bägge andra staterna rest sig ur sin vanmakt, var Benesjs spel
förlorat. Endast en politik mot minoriteterna, fylld av den verk- 538
Benesj, demokratien och freden
ligt humanitära demokratiens anda, och därigenom attraherande
de olika folkslagen, skulle ha kunnat rädda statens obeskurna fortbestånd. Men den tjeckiska politiken led av alltför stor diskrepans
mellan lära och liv. Det är otänkbart, att tjeckernas strävhet mot
minoriteterna och vae-victis-politik mot grannarna kunnat harmoniera med de humanitära ideal, som den svenska adressens undertecknare eljest föra till torgs. Det verkar därför nästan ironi, när
man i den svenska adressen citerar Masaryks fras, att »demokratien icke är fullbordad». Hur starkt den tjeckiska minoritetspolitiken undergrävt landets territoriella status gav lord Halifax en
föreställning om i sitt tal i Edinburgh: »Vi kunde ha inlåtit oss
på ett allmänt krig, i vilket Tjeckoslovakien – liksom övriga deltagare skulle ha lidit stora förluster – men vid dess slut skulle
ingen ha uppdragit landets gränser i den form, som de förklarat
sig ha gått i krig att skydda.» Hur Benesj skulle ha förhållit sig,
ifall Frankrike, England och Ryssland skänkt honom militärt
understöd, vet ingen. I sitt radiotal under Miinchenkonferensen
yttrade han: »Jag har min plan för alla situationer. – Blir det
nödvfindigt att kämpa, skola vi kämpa till vårt sista andetag.»
Denna hans patriotism i ett förtvivlat läge fordrar all respekt.
När han dock undvek att fresta vapenlyckan, förtjänar han
tvivelsutan Europas tacksamhet. Men fanns det i det hopplösa
läget något statsmannamässigt alternativ, försåvitt han ville
rädda sitt land~
Det finns i den finska och tjeckiska inställningen till minoriteterna vissa beröringspunkter i fråga om språkpolitiken och tendenserna till monopolisering av statsämbetena åt majoritetsfolket
Antag att inrikesminster Kekkonen, som tidigare varit regissören
vid förfinskningen, efter långvarig succes skulle till slut på grund
av en yttre nödvändighets tvång bli nödsakad att ge efter och
upphöra att söka nedtrycka den svenska folkminoriteten. Skulle
även han få motta ett hyllningstelegram från Sverige och de
kretsar där, i vilka man eljest av tradition varit så känslig för
övergrepp mot nationaliteter, att man under svensk-norska
unionens tid tog parti för norrmännens sak~ Benesjadressen gör
frågan motiverad.
I adressen vill man göra gällande, att de svarta veckorna innebure en fruktansvärd kris för demokratien. Förvisso, ehuru icke
blott i avseende pä diktaturernas våldsamma förfaringssätt. Den
kris, som gav upphovet till den hotande sammanstötningen i
539
ttr·a
Benesj, demokratien och freden
Europa, hänför sig ytterst till den tjeckiska demokratiens oförmåga att förverkliga sina intentioner och skapa en endräktig
folkstat. Och härvid är man framme vid det centrala i den aktuella svenska diskussionen om demokrati och diktatur. Man underlåter att rigoröst hävda de samhällsetiska krav på demokratierna,
vilkas uppfyllande är demokratiens mål. Parallellerna med debatten kring det spanska inbördeskriget ge sig härvid genast.
Det är objektivt fastslaget, att den spanska demokratien var oförmögen att sörja för något så elementärt som rättsordningens upprätthållande, människornas säkerhet till liv och lem, rättvisa vid
val, trosfrihetens hävdande o. s. v. I stället för att med utgångspunkt härifrån söka bedöma resningen i Spanien, har man genast
låtit sitt omdöme bestämmas uteslutande av begreppet fascism
eller icke. Vi andra, som gärna vilja underskriva Masaryks teser
om demokratiens mening och mål, kunna icke åtnöja oss med
detta blint formaldemokratiska tänkesätt. Folkstyrelsen förtjä-
nar rimligen stöd endast om elen osvikligt efterst6ivar att fylla
sitt föregivna inre mål, el. v. s. att realisera rättvisa, frihet och
säkerhet för medborgarna. Det finnes en notorisk böjelse i en del
kretsar i Sverige att föra diskussionen om demokratien blott i den
formen, att man vänder bort blicken och förfasar sig över diktaturernas metoder. Dessa förtjäna förvisso sin granskning, men
ytterst gagnas dock demokratiens sak bäst av att demokratierna
ej glorifieras utan även de underkastas sträng obsmTation och
kritik. Också Tjeckoslovakiets tjugoåriga historia har något att
lära dem, vilka bekänna sig till folkstyrets principer men efter
undergången av den ena demokratien efter elen andra måst finna
att folkstyret ej är ett axiom utan ett problem. Icke genom att
applådera ett aktsluts ))happy end» utan genom en förelomsfri
prövning av kausaliteten i pjäsen kan diskussionen hos oss om
demokratien undgå sin nuvarande ofruktbara ödslighet och sin
till samhällsetisk indifferens gränsande formalism.
fi40

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner