Print Friendly

Axel Waldemarson; Grupp Bohman (m)

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

AXEL WALDEMARSON:
Grupp Bohman (m)
Redaktör Axel Waltfemarsons tredje och
sista artikel om oppositionen i den
nuvarande riksdagen behandlar
moderaterna. Redan rubriken anger hans
uppskattning av Gösta Bohman. Han
menar att denne mer än andra partiledare håller sin grupp samman, kanske
naturligt mot bakgrunden av den splittring
som rådde då han tillträdde ledarskapet.
M en Waldemarson har mycket positivt att
säga också om gruppens medlemmar.
Enligt hans uppfattning har Allan
H ernelius med sin långa erfarenhet mer
inflytande än någon annan. Han framhåller också hur många goda specialister,
som finns inom gruppen, men han
påminner om hur svårt det varit och är
att rekrytera representanter för
näringslivet.
En riksdagsgrupp utgår inte bara ur ett
val utan även ur den politiska verklighet
det har skapat. Inte minst nuvarande moderata samlingspartiets och dåvarande hö-
gerpartiets riksdagsgrupper har fått göra
bekantskap med den lärosatsen. Vid en
förstärkt riksdagsrepresentation har gruppen haft bättre möjligheter att i sig återspegla ett bredare väljarunderlag. En
framgång i val har förpliktigat att med
ökad styrka i riksdagen kräva gehör för
partiets politik. Efter ett bakslag har det
gällt att med reducerad styrka i kraft av
sakskäl och övertygelse om den politiska
bärkraften förfäkta sin mening. Nu är det
inte bara moderaterna som fått erfara detta: bondeförbundet hade sin hemsökelsetid under den röd-gröna koalitionens år
och folkpartiet främst efter det svåra nederlaget 1958. Socialdemokratiska partiet
är mindre sårbart i motgångens tid. Dess
riksdagsgrupp har alltid så pass många
mandat i varje valkrets att det är lättare
att garantera en allsidig representation.
Moderata Samlingspartiets riksdagsgrupp av 1973 skall därför bedömas med
valnederlagen 1968 och 1970 som bakgrund. Man kan – om man så vill –
dela in gruppens efterkrigshistoria i tre
skeden: åren efter valnederlagen 1948,
1950-talets framgångsår och de inre slitningarnas 1960-tal. Moderaterna skulle
alltså förhoppningsvis nu vara på väg in
i ett fjärde skede, återhämtningens med
starkt förbättrade arbetsmöjligheter.
Vad som i en återblick ter sig märkligast är den arbetskraft, som riksdagsgruppen utvecklade efter att 1948 ha förlorat
17 mandat, och den valhänthet för att
inte säga förvirring, som grep den och partiet efter 1960 års bakslag – en förlust av
6mandat efter fem segerval i följd.
Högerns män
I själva verket drev det besegrade högerpartiet 1948 en offensiv politik. Under
den gamla två-kammarriksdagens tid hade alla riksdagsgrupper en garanterad
kontinuitet som numera saknas. De på åtta år valda första-kammarledamöterna utgjorde ett stabiliserande element. Deras
mandat stod ju inte på omval vart fjärde
år. För dem blev det rätt naturligt att anlägga ett mera långsiktigt politiskt perspektiv. Men de indirekta senatvalen hade
också en annan fördel: nomineringarna
kunde ske friare, utan hänsyn till taktik
och vederbörande kandidats civila ställning. För högerpartiet var det särskilt viktigt. I andra-kammarvalet räknade det
i många kretsar endast med ett mandat
– det reserverades främst för en bondekandidat, stark nog att tävla med och
helst besegra bondeförbundets man.
Så kom det sig alltså att gruppen 1949
i första kammaren hade ledamöter som
professorerna Georg Andren och Nils Herlitz samt framträdande näringslivsrepresentanter som Knut Ewerlöf, Harald Nordensson, Ernst Wehtje och Karl Wistrand.
Med fog kan sägas att svenskt näringsliv
aldrig varit bättre representerat än just då.
Men inte bara detta. Företrädarna vann
inte bara respekt genom sin civila position.
Att de lyckades så väl berodde främst på
att de också var politiker – de förstod
291
det politiska livets villkor, talade det politiska livets språk och anpassade sig till
dess arbetsförhållanden.
Att dagens moderata grupp har färre
sådana representanter beror inte på någon
ovilja och inte bara på det minskade antalet mandat. För den som varit med om
åtskilliga nomineringar är det en bestående erfarenhet hur det under 1960-talet var
hart när omöjligt att få lämpliga företrä-
dare för företagsamheten att ställa sig till
förfogande. Ett av skälen var den s k
Harpsundsandan: näringslivet tyckte sig
ha större möjligheter att nå resultat genom att direkt tala med regeringen än
från riksdagens talarstol. Ett annat- och
även det allvarligt – var det ringa intresse som personer verksamma i näringslivet
då visade arbetet i ett politiskt parti. Härigenom blev de främmande för grundförutsättningen för politisk framgång: att ha
lärt sig metodiken inifrån. Samtidigt avskräcktes många unga förmågor från att
deltaga i det tunga och ofta otacksamma
politiska partiarbetet. De fruktade att deras möjligheter till avancemang i det civila arbetet skulle lida men av ett alltför på-
tagligt politiskt intresse. Många avråddes
t o m från att ägna sig åt politik. I det
fallet band näringslivets företrädare ris åt
egen rygg. När så småningom företagsamhetens villkor alltmer sattes under debatt,
fanns det inte många som kunde ta en
framgångsrik debatt med den nya vänsterns företrädare.
När man idag jämför den nu verkande
moderata riksdagsgruppen med tidigare
måste man erinra sig denna bakgrund.
292
Ledarna
Sedan 1948 har högerpartiet haft fem partiledare: Domö, Hjalmarson, Heckscher,
Holmberg och Bohman. Hur har de fungerat som riksdagsgruppens ledare?
Domö var efter 1948 års val på väg ut;
det sätt på vilket han 1949 lämnade över
till Hjalmarson kunde gott ha fått stå som
mönster för senare skiften. Som gruppledare hade Hjalmarson föga sinne för formaliteter. Hans närmaste rådgivare var
Gunnar Svärd och Martin Skoglund. Med
den dristigare högerpolitik som följde var
det naturligt att en och annan riksdagsledamot fruktade att partiet spände bågen
för högt. Efter varje val måste emellertid
tvivlarna erkänna att de tagit fel. Riksdagsarbetets effektivitet stärktes av det resursrika riksdagskansli som stod till förfogande; inget parti utanför kanslihuset torde förr eller senare ha haft en så kvalificerad apparat att falla tillbaka på. Men
även en sådan kan stå sig slätt när det
gäller ett viktigt politiskt avgörande.
Det blev riksdagsgruppen som avgjorde
att striden mot ATP skulle fortsättas. Elis
Håstad menade att ett parti hade att intill en viss gräns hävda sin uppfattning
men att därefter ge upp och acceptera fattat beslut. Men var gick denna gräns? I
två val ATP-året 1958 hade högerpartiet
vunnit valframgångar. Kunde det svika
väljarna? Avgörande blev ett meddelande
från Svärd att bondeförbundet skulle fortsätta kampen. Den gamla fixeringen till
detta partis agerande fanns kvar. För den
som följde den avgörande debatten i riksdagsgruppen var det inte svårt att se hur
skälen för och mot föreföll lika starka.
Det ena beslutet hade varit lika illa som
det andra. Partiet hade hamnat i en återvändsgränd. Linjerna i gruppen följde i
stort de som under 1960-talet medförde
uppdelningen i mörkblå och ljusblå, ofta
en motsättning mera personlig än politisk.
Gunnar Heckscher och Yngve Holmberg ärvde alltså en splittrad riksdagsgrupp. Ingen av dem hade någon gång hela gruppens förtroende. De personliga
motsättningarna underlättade självfallet
inte riksdagsgruppens arbete. Påfrestningarna blev starkast efter valnederlagen
1968 och 1970. Det märkliga är att långt
ifrån alla i riksdagsgruppen kände de
stämningar som rådde ute i partileden och
bland sympatisörerna. Med den öppna
striden om ordförandeskapet och Gösta
Bohmans seger på extrastämman 1970 avslutades ett skede – praktiskt taget ett
helt decennium – av svaghet och inre
splittring i partiet. Samtidigt hade det på-
gående programarbetet mognat ut i krav
som väl stämde överens med ett nytt politiskt läges villkor.
Personstridernas tid var förbi, möjligheterna till en politisk offensiv hade äntligen
öppnats.
Gösta Bohman
När Gösta Bohman efter ordförandevalet
för första gången mötte sin riksdagsgrupp,
fanns i denna flera som röstat för Holmberg. Denne hade flertalet av de landsortstidningar, som sympatiserar med moderaterna, för sig; i en tidning hette det
att Bohman talade överklassens språk! Det
dröjde emellertid inte länge förrän Bohman hade en enhällig grupp bakom sig.
De som hade röstat mot honom hör nu till
dem som högljuddast betygar hur lyckat
partiledarskiftet blev.
Bohman utövar en målmedveten ledning i grupparbetet. Det är inte heller särskilt svårt att fastställa tidpunkten för hans
slutliga genombrott: de tre icke-socialistiska partiledarnas gemensamma presskonferens i november 1971. Många har helt enkelt inte insett vad samlingen kring ett
sysselsättningspolitiskt program betydde för
moderaterna. Under hela 1960-talet hade
partiet mer eller mindre isolerats, alldeles
särskilt inför 1968 års val. De ständiga diskussionerna om det skulle få delta i en borgerlig trepartiregering eller ej och anklagelserna att högerpolitiken förhindrade eller i varje fall försvårade ett regimskifte
hade tärt hårt på förtroendet. Många i
och för sig trogna moderater hade rent av
påverkats att lägga sin röst på ett annat
parti.
Den frammarsch moderaterna i dag
hoppas på har som grundförutsättning
slutet, som trepartimanifestationen innebar, på den politiska ökenvandringen.
Bohman, som inför partiledarskiftet tillvitades svårigheter att samarbeta med både
de egna och de två andra oppositionspartierna, hade lyckats med vad ingen ordfö-
rande i partiet gjort före honom: en uppgörelse med centerpartiet. Det är uppenbart att Bohmans personliga egenskaper
och politiska skicklighet hade avgörande
betydelse.
Det är alltså inte för mycket sagt, att
293
Bohman utövar en stark personlig ledning
av riksdagsgruppen. Han har varit på det
klara med de gränser, som det borgerliga
samarbetet sätter för en profilering av
partiets politik, men utnyttjar också de
möjligheter som finns inom dessa. Det
fanns de som fruktade att Bohman skulle
få svårigheter med regeringens anklagelser
för bristande neutralitetspolitisk tilltro.
Men Bohman har t o m lyckats vända det
hela så att moderaterna i stället kan angripa regeringen Palme för att inte uppträda så balanserat och neutralt som en
alliansfri utrikespolitik kräver. Även centerpartister lät brevledes höra av sig i erkännsamma ordalag om Bohmans agerande ifråga om Vietnamappellen.
Bohman är sannolikt den gruppledare
som arbetar mest självständigt i den meningen att han är något av sin egen utredningsman. Det gäller inte minst de markpolitiska frågorna som han är specialist på.
Den lidelse med vilken han driver rätten
att äga sitt hem eller fritidshus har sin förankring i hans djupa tro på människornas
behov av en grundtrygghet.
De övriga
Vem står närmast Bohman i riksdagsgruppen? Det är inget tvivel om att Allan Hernelius har en utomordentligt stark ställning och att hans ord väger mycket tungt
i utrikespolitiska och konstitutionella frå-
gor. Han är den kanske mest framträdande ledamoten i riksdagsgruppen näst efter
Bohman. Hernelius representerar också
tillsammans med några andra kontinuiteten. Bohmans två närmaste män i parti- 294
presidiet, Staffan Burenstam Linder och
Eric Krönmark, tillhör en ny generation.
Få riksdagsledamöter arbetar så metodiskt
som Burenstam Linder. Det har inte minst
den socialdemokratiska näringspolitikens
försvarare fått erfara. Det är naturligt att
bevakningen av de ekonomiska frågorna
faller på hans lott. Eric Krönmark var för
många något av ett oskrivet blad när han
utsågs till andre vice ordförande. En del
tog det närmast som ett uttryck för att det
alltid skall vara en lantman bland de tre
i moderaternas topp. Nu är det ingen hemlighet att inte minst Bohman alltmer kommit att uppskatta Krönmarks arbete både
i parti och riksdag.
Av veteranerna ägnar sig talman Ivar
Virgin åt de försvarspolitiska frågorna.
Tage Magnusson – också en av veteranerna – har många år bakom sig i bevillningsutskottet. Till de äldre i gruppen hör
också Carl Göran Regnell, vice ordförande i näringsutskottet – den moderata
gruppen saknar verkligen inte näringspolitiskt kunniga ledamöter! Blenda Ljungberg i Uppsala sitter sin sista riksdag. Typiskt är att riksdagsledamöter som Per Petersson i Gäddvik- förvarsutskottets ordförande – och C W Lothigius i Örserum
– trafikutskottet – kan känna sig som
tillhörande de äldre i gruppen. En i små-
företagarkretsar välkänd person är bruksdisponenten Erik Hovhammar från Lindshammar i Kronobergs län med fyra riksdagar bakom sig, också han ledamot av
näringsutskottet.
Till våra främsta och mest kända kvinnliga politiker hör Astrid Kristensson, justitieutskottets ordförande. Den oräddhet
med vilken hon talat för ”lag och ordning” innan dessa blev politiska modeord
har imponerat. Trots riksdagsgruppens begränsade numerär har den på rättstrygghetens område vunnit sin största parlamentariska framgång under senare år.
Riksdagsman Bertil Lidgard, för att nämna ett ytterligare namn från stockholmsbänken, sysslar inte bara med Europafrå-
gor i Strasbourg utan gör också en god
insats i lagutskottet.
För att återgå till partiets kvinnarepresentation arbetar Ingrid Sundberg i Bjuv
inte bara i utbildningsutskottet utan sysslar även som suppleant i utskottet med
jordbrukspolitiska frågor. Men det är
främst i den familjepolitiska debatten som
hon blivit ett känt riksdagsnamn. Kvinnoförbundets ordförande, Britt Mogård, tillhör de ambitiösa gruppmedlemmar som
man kan vänta sig goda insatser av. Hon
är nu placerad i kulturutskottet men har
givetvis som kvinnoförbundets ordförande
intressen över hela det politiska fältet.
Tre ledamöter har en alldeles särskild
profil: Tore Nilsson i Vännäs, Filip Fridalfsson i Stockholm och Allan Åkerlind
i Rimbo. Den förstnämnde är predikant i
Fosterlandsstiftelsen och de två senare
pingstvänner. Fosterlandsstiftelsens folk
har väl alltid stått moderaterna nära, medan inslaget av pingstvänner är ganska
nytt. De tre har en bred folklig anknytning och framträder ofta som småfolkets
talesmän i riksdagsgruppen. Nilsson i
Vännäs var för övrigt den förste i riksdagen – tidigare än Nancy Eriksson!-
som slog larm om Vindelälven. En i hög
grad egen profil håller västmanlänningen
Tage Adolfsson på att förskaffa sig. Det
började som bekant med hans uttalande
om antalet vänsterextremister i Sveriges
Radio. Efter detta har han spätt på kritiken med åtskilliga tillspetsade uttalanden. Många i gruppen tycker att de ofta
är alltför utmanande. Bohman har också
låtit Adolfsson förstå vad han tycker om
dem. Ingen kan emellertid bestrida att
Adolfsson fått betydligt mera publicitet än
flertalet riksdagsmän. Valutgången i Västmanland avvaktas icke utan intresse!
Av de unga ledamöterna knyts förhoppningar särskilt till Anders Wijkman. Han
är en arbetsam politiker som med naturlig
lätthet får kontakt med människor i skilda
samhällsgrupper. För att komma från studentpolitikernas led har han ovanligt
snabbt anpassat sig till vardagspolitikens
mindre spektakulära värld. Icke utan
framgång utmanade han finansminister
Sträng om de ekonorrliska konsekvenserna
av tvångsutflyttningen av statliga institutioner och ämbetsverk från Stockholm.
Med Anders Björck förhåller det sig som
Per Ahlmark: han betraktas nu som en
vanlig riksdagsman i stället för att väcka uppseende för sin ungdom. Nu sitter
295
han i det kanske inte alltid så fascinerande
socialförsäkringsutskottet. Eftersom Björck
tillhör de skrivande riksdagsledamöterna
har han kunnat kompensera detta med
publicistisk verksamhet. I denna bereder
han tacknämligt utrymme för försvars- och
säkerhetspolitik. Inte ens UD har undgått
hans kritiska penna.
Att åtskilliga av gruppens ledamöter inte nämns vid namn beror ingalunda på att
de står de här nämnda efter. Alla beklagar
att Paul Brundin efter förflyttningen från
Göteborg till Stockholm inte ser ut att
komma tillbaka till enkammaren. Han har
tillhört gruppens mera dugande ledamö-
ter. Till de nya i gruppen som visat lovande anlag hör Håkan Winberg från Sundsvall – och så får det vara nog med
namn.
Vad den moderata riksdagsgruppen kan
tillönskas är en ökad bredd, en representation från väljarmässigt små men ändå
betydelsefulla grupper som genom erfarenheter och kunskaper på sina speciella
områden kan öka slagkraften. Vid en framgång den 16 september får man se om
länsförbunden vid sina nomineringar varit förtänksamma nog att ta hänsyn till
detta.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner