Print Friendly

Åttonde gången gillt?

Av Anders Johnson | 20 augusti 2010

Samtliga sju föregångare till statsminister Reinfeldt var tvungna att avgå efter sin första mandatperiod – ingen borgerlig statsminister har överlevt ett riksdagsval. Men i höst har Alliansregeringen goda möjligheter att bryta de borgerliga regeringarnas förbannelse. Anders Johnson berättar varför.

När Fredrik Reinfeldt nu möter väljarna den 19 september är han den åttonde borgerlige statsministern som gör detta sedan parlamentarismens genombrott i Sverige 1917. Samtliga sju föregångare var tvungna att avgå efter valet: högermannen Ernst Trygger 1924, de frisinnade C.G. Ekman och Felix Hamrin 1928 respektive 1932, bondeförbundaren Axel Pehrsson i Bramstorp 1936, folkpartisten Ola Ullsten 1979, centerpartisten Torbjörn Fälldin 1982 och moderaten Carl Bildt 1994.

Bramstorp och Ullsten kom visserligen tillbaka som statsråd i andra regeringar efter valet och Ekman efterträddes av en annan borgerlig regering, Arvid Lindmans andra högerministär. Men faktum kvarstår: ingen borgerlig statsminister har överlevt ett riksdagsval.

Och borgerliga koalitionsregeringar brukar dessutom falla sönder på grund av inre splittring. Detta gällde för Ekmans första ministär 1926-28 där liberalerna i Stockholm sparkade sin partiledare, utrikesminister Eliel Löfgren, från riksdagslistan för att de inte gillade koalitionen med de frisinnade. Fälldin I sprack på kärnkraften och Fälldin II på inkomstskatten. Regeringen Bildt klarade sig formellt fram till valet men sprack i praktiken när centerledaren Olof Johansson kort före valet 1994 avgick på Öresundsbro-frågan.

Alliansregeringen har goda möjligheter att bryta de borgerliga regeringarnas förbannelse. Även om viss ministerturbulens har förekommit, så har de fyra partierna hållit väl samman. Opinionsläget en månad före valet bådar gott. En seger för Alliansregeringen den 19 september skulle konfirmera ett epokskifte i svensk politik. Vad som nu håller på att hända, och som delvis redan har skett, är att den politiska karta som har gällt i över 50 år nu ritas om. Och detta av flera skäl:

1.Redan i valrörelsen 2006 förvandlades frågan om ett tydligt regeringsalternativ från ett socialdemokratiskt trumfkort till ett argument för Alliansen.

2.Samtidigt erövrade Alliansen socialdemokratins paradfråga, nämligen sysselsättningen.

3.Under mandatperioden har Socialdemokraterna, under delvis tumultartade former, övergivit sin inställning att partiet söker mandat att regera ensamt.

4.Liksom under de borgerliga regeringsperioderna 1976-82 och 1991-94 drabbades Sverige av en djup ekonomisk kris. Men denna gång kom krisen, till skillnad från tidigare, att stärka regeringen i opinionen. Regeringen har lyckats sätta bilden att krisen hade internationella orsaker och att regeringen har lyckats att hantera krisen bättre än många andra regeringar och än vad de rödgröna skulle ha kunnat göra i regeringsställning. Alliansen har erövrat positionen som det mest regeringsdugliga alternativet i opinionens ögon.

5.I flera opinionsmätningar har Moderaterna fått starkare stöd än Socialdemokraterna. Även om detta inte skulle bli fallet i valet – Moderaterna brukar backa i valrörelser – så talar det mesta för att Moderaterna och Socialdemokraterna blir ungefär lika stora.

6.Mycket talar också för att Socialdemokraterna gör ett katastrofval i Stockholmsregionen, precis som var fallet i valet till Europaparlamentet 2009. Löftet om en butler i tunnelbanan lär inte kunna förhindra detta. Stockholmsväljarna är ”early movers” och trenderna i denna region brukar sprida sig. Dessutom har opinionsläget i huvudstadsregionen betydelse för ett lands politiska kultur och för hur den speglas i medierna.

Om regeringen sitter kvar efter valet och vi får ytterligare fyra år av Alliansstyre kommer Sverige definitivt ha lämnat den socialdemokratiska hegemonin. (Jag går i denna artikel inte in på de särskilda problem som uppstår om Sverigedemokraterna blir vågmästare. Men även dessa ska en Alliansregering kunna hantera.) De viktiga strukturreformer som Alliansregeringen har sjösatt 2006-2010 kommer att ha konsoliderats 2014. Ännu är det möjligt för de rödgröna att stoppa eller återställa viktiga delar av reformverket.

Ytterligare en period av Alliansregering kommer också att ha effekt på agerandet inom myndigheter och intresseorganisationer. Där finns säkert ett antal personer som hittills har gjort sitt bästa för att bromsa eller motverka Alliansregeringens reformer i tron att Socialdemokraterna snart kommer tillbaka till makten och återställer ordningen. Men 2010 har väljarna en möjlighet att visa var skåpet ska stå.

Kanske kommer man rent av att inom LO inse att det bästa sättet att påverka politiken inte är i form av ett bihang till Socialdemokraterna – särskilt som det partiet troligen inte får en majoritet av LO-väljarnas röster i årets val. I Danmark, där Socialdemokraterna länge har varit utestängda från makten, har LO redan klippt banden med Socialdemokraterna.

Ännu ett valnederlag för Socialdemokraterna (och en valkatastrof i Stockholm) kommer också att leda till intressanta processer inom detta parti. Blir det partiledarskifte? Tar förnyelsearbetet fart på allvar? Och vilken väg väljer Miljöpartiet? Kommer den rödgröna alliansen att överleva?

Tillkomsten av Allians för Sverige är ett lysande exempel på politiskt entreprenörskap. Den processen får inte vara avslutad. Nuvarande samarbetsform med partier som nära samverkar men ändå förväntas ha ett helt självständigt inre liv är inte långsiktigt hållbar. Dessutom innebär de inbördes styrkeförhållandet med ett totalt dominerande parti och tre som lever relativt nära 4-procentsspärren ett latent hot mot hela Alliansbygget.

Alliansens inre liv skulle vitaliseras om partimedlemmarna fick större möjligheter att direkt agera i Allianssammanhang och inte bara i de ”mellanstationer” som respektive partier nu håller på att omformas till. Dessutom finns det många människor utanför partierna som känner mer för Alliansen än för något enskilt parti.

Det finns naturligtvis en rad hinder som måste övervinnas för att kunna skapa nya politiska strukturer. En del känner sin egen position hotad – allt entreprenörskap hotar det bestående. Många partimedlemmar har präglats av decenniers demonisering av andra partiers förment förskräckliga drag.

Men låt oss göra ett tankeexperiment. Om vi för tio år sedan hade valt ut ett antal centrala frågor, som arbetsrätt, värnskatt, disciplin i skolan, kärnkraft, försvar och integrationspolitik, och låtit ett antal övertygade centerpartister, folkpartister, kristdemokrater och moderater ange vad de tyckte – då skulle dessa personer, om de fortfarande tyckte lika dant – i de flesta fall nog sympatisera med något annat borgerligt parti än för tio år sedan.

De borgerliga partierna har under det senaste decenniet i stor utsträckning bytt positioner med varandra. Vem har intresse av att heligförklara den partistruktur som etablerades i ett politiskt skede som nu är passerat?

Anders Johnson är skriftställare och tidigare riksdagsledamot (FP).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner