Print Friendly

Att nå dem som kan göra skillnad

Av Anders Röttorp | 6 september 2013

lontagarfond_stor

Vi fortsätter att pussla ihop historieskrivningen kring löntagarfonderna. Anders Röttorp, tidigare verksam i Svenska Arbetsgivareföreningen och ”sakhandläggare av löntagarfondsfrågan”, ger här sin bild av hur opinionen vändes. Texten har tidigare publicerats i en vänbok till Janerik Larsson, Med öppet visir (Ekerlids 2009).

Janerik Larssons obändiga kreativitet har alltid varit en enorm tillgång för SAF, Svenskt Näringsliv och för näringslivet. Han kan från grunden den politiska sfären och dess kultur och arbetssätt. Det har haft och har en stor betydelse för många olika intressefrågors utveckling. Men allra viktigast blev han i den existentiella kamp som löntagarfondsstriden utgjorde.

Kärnan i alla de olika löntagarfondsförslagen hos LO/SAP var att företagen i Sverige till statligt eller fackligt styrda fonder (löntagarfonderna) skulle betala en särskild skatt på vinst eller lönesumma. Dessa skulle använda pengarna för att successivt överta ägandet till företagen. Den tekniska utformningen och takten i transformeringen av företagsägandet varierade i de olika tekniska utformningarna. Alla hade de gemensamt att förr eller senare skulle företagen i Sverige socialiseras. Dessutom på det finurliga sättet att företagen själva fick betala omvandlingen. LO skisserade i sin stora LO80-utredning hur man skulle organisera sin förhandlingsverksamhet m m, när man i framtiden var den dominerande ägaren i företagen.

SAF hade tillsammans med Industriförbundet och med Nils Henrik Schager som huvudsekreterare gjort en utredning om ägarspridning m m i Sverige, Waldenströmsrapporten. Nils Henrik var också den som på deltid var ansvarig handläggare för löntagarfondsfrågan på SAF. I debatten mot 70-talets slut kallades sådana förslag om ägarspridning både av folkpartiet och av näringslivet också för löntagarfonder. Den verbala kopplingen gjorde privat ägarspridning och socialisering till samma fråga, fast det var varandras absoluta motsatser. Frågan hanterades i huvudsak som en teknisk expertfråga och inte som den grundläggande existentiella fråga det egentligen var.

Näringslivets insats i den statliga utredningen sköttes av Industriförbundets representant Erland Waldenström. En mycket tålmodig, sakligt kompetent och seriös person som trodde att alla i hans omgivning var lika hederliga och rättframma som han själv. Det var en grov felbedömning.

Allan Larsson tillträdde som en aktiv och drivande ordförande i den statliga löntagarfonds- utredningen. I utredningen arbetade LO/SAP med ett gemensamt förslag som därmed stöddes av tre ledamöter. Näringslivets kommande förslag förväntades stödjas av två ledamöter. De övriga ledamöterna hade inga gemensamma förslag. De förslag som stöddes av minst två ledamöter skulle komma på förslagsplats i utredningen, övriga skulle inte tas med. Problemformuleringen var om det var arbetarrörelsens eller näringslivets förslag till löntagarfonder som skulle införas. Tanken att man inte behövde införa något av dem fanns inte ens på dagordningen.

Vid den här känsliga tidpunkten steg Hans Werthén in i utredningen som SAFs ledamot. Han började med att i en debattartikel, utan att kontakta SAF, starta en egen ny löntagarfondslinje. Det blev en direkt konflikt med SAFs ledning. Nu var Hans Werthén inte vem som helst, så hans soloinsats resulterade i att den lojale och kunnige N H Schager helt utan sakskäl fick lämna löntagarfondsfrågan.

Det var här som jag fick överta spillrorna och hux flux blev jag i hög grad mot min egen vilja ”sakhandläggare av löntagarfondsfrågan”. Läget var ytterst prekärt och jag stod rätt ensam. Min ledamot i kommittén försökte som den affärsman han alltid var, vid sittande sammanträde göra en affär med Kjell-Olof Feldt över bordet. Han såg en öppning för löntagarfonderna om de kunde kombineras med stora investeringsbidrag för vitvaror i alla dåligt utrustade svenska sommarstugor. Det skulle vara mumma för hans Electrolux.

När han senare insåg att det statliga svenska utredningsväsendet inte riktigt klarade av den typen av ”kreativa affärer” slutade han helt enkelt att komma på sammanträdena. Han kontaktade aldrig någonsin SAFs kansli i frågan. Det var jag som fick jobba ihop med Industriförbundets ledamot Erland Waldenström som fortvarande var näringslivets seriöse ledamot i utredningen.

I detta katastrofala läge hittade jag och Janerik Larsson varandra. Janerik, som då var chefredaktör för SAF-tidningen, förstod omedelbart allvaret i det politiska och taktiska läget samt frågans existentiella natur. Janeriks insats var helt avgörande för att löntagarfondshotet kunde avvärjas och vändas till en idémässigt långlivad framgång. Jag fick en oumbärlig fantastisk bundsförvant med långt mycket större kunskap, förmåga, nätverk och kreativ förmåga än jag kunde drömma om ? och en vän för livet.

LO/SAP satsade på en snabb offensiv i utredningen. Vad som var sant och relevant var inte längre någon avgörande fråga. Det fuskades med vetenskap och sanning i texterna. Det gick så långt att utredningens seriöse huvudsekreterare Bernt Öhman, av etiska skäl, blev tvungen att sjukskriva sig. Nyspråket frodades.

De övriga ledamöterna var inte särskilt aktiva. Moderaternas Lars Tobisson var klart emot men deltog inte aktivt vare sig i utredningen eller i opinionsbildningen. Folkpartiet hade tidigare politiskt profilerat sig som förespråkare av löntagarfonder, av privat ägarspridningsmodell. Ledamöterna avlöste varandra och det blev ingen tydlig politisk linje mot LO/SAPs löntagarfonder förrän Bert Levin som ny ledamot insåg lägets allvar och rätade upp partiets linje. Den organisation som i det här läget var mest aktiv på motståndarsidan var Aktiespararna där civilekonomen Leif Widén var ledande opinionsbildare. Internt i Näringslivet var huvudmännen inte särskilt engagerade. Curt Nicolin var ensam om att se vidden av frågan.

De vanliga motsättningarna mellan näringslivets olika organisationer spelade också in och det fanns föga av genuin samverkan eller samsyn. Det fanns en intern kommitté som skulle sköta frågan med fem representanter från vardera SAF, Industriförbundet och SHIO. Den hade inte gjort mycket väsen av sig även om den var befolkad med högt uppsatta personer. Läget var internt och externt rätt hopplöst. Janerik begrep att det inte skulle gå att komma ur Allan Larssons taktiska fälla med mindre än att näringslivets interna kommitté skulle bestämma sig för det. Den måste enas och engagerat starta en offensiv mot löntagarfonderna i stället för att halvhjärtat försöka vinna opinionen för att deras ”löntagarfonder” var en bättre teknisk konstruktion än arbetarrörelsens.

Ett historiskt kvällsmöte med kommittén på Industriförbundet gav en ny hoppfullare startpunkt. Man enades om att ”avstå” från modellplats i utredningen och att påbörja det långa och tunga jobbet att avvärja löntagarfondshotet. Flertalet av ledamöterna hade direkt eller indirekt kommit till denna insikt genom insatser av Janerik, som skribent, redaktör och nätverkare med en outsinlig energi och uppfinningsrikedom. Den interna grunden var lagd. Sedan följde några år med mycket engagerat arbete där Janerik under hela tiden förblev en av de avgörande personerna för att baxa i gång allt det som sedan hände.

Den första 4 oktober-demonstrationen 1983 var en milstolpe. Ett kaos där de aldrig sinande tågen av deltagare kom fram till målet i några fall först när den formella demonstrationen var över.

Även vid denna tid var fortfarande SAF-förbundens direktörer rätt distanserade från löntagarfondsmotståndet. En av de ledande SAF-direktörerna såg fortfarande då det hela som en prolog till ett kommande kollektivavtal om införande av löntagarfonder i Sverige! Å andra sidan började jag på SAF få en del samtal från olika klubbar inom LOs industriförbund som ville ha argument från mig mot löntagarfonder. De tyckte SAF-tidningen var mer intressant än LO-tidningen i fondfrågan.

Den otålige Janerik slösade ingen tid på personer som av mentala eller andra skäl inte kunde nås. Han la i stället ner en oerhörd massa energi och uppfinningsrikedom på att nå individer i alla olika grupperingar som kunde göra skillnad. Därför är han enligt min mening den som mer än någon annan vann slaget om löntagarfonderna för företagen, medarbetarna och Sverige. Både Sture Eskilsson och Curt Nicolin, som båda var giganter i det arbetet, får ursäkta. Utan Janeriks självuppoffrande och mycket kloka kunniga agerande hade det inte gått. Sällan har så många haft en enskild person att tacka för så mycket; i ett avgörande skede när det existentiella hotet var överhängande. För att nu göra en parafras på Churchill från ett annat kritiskt läge.

Innan Anders Röttorp övergick till verksamhet som egen företagare och känd vinskribent stod han i många år på Svenska Arbetsgivare­föreningens barrikader.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner