Print Friendly

Att ha eller att inte ha en regering

Av Vladimir Lukic | 2 juni 2017

Det bankar på parlamentets portar. En ilsken samling demonstranter stormar byggnaden, och oppositionens ledare blir misshandlad mitt i plenum. När uppståndelsen lagt sig fattar den nyvalde talmannen, Talat Xhaferi, ordförandeklubban. Två veckor senare, den 17 maj 2017, bildar oppositionen regering i Skopje, Makedonien. Vladimir Lukic skriver om ett land där det kokar under ytan.

Ledaren för oppositionspartiet SDSM, Zoran Zaev, har i flera år lett en omfattande kampanj mot sittande premiärminister, Nikola Gruevski. Kampanjen kretsade från början kring den korruption som omgivit regeringen Gruevskis överdådiga byggnadsprojekt de senaste 10 åren, men kom även att beröra anklagelser om att ha avlyssnat tiotusentals politiska motståndare.

Zaevs retorik fick gehör från gräsrötterna, och massiva protester tvingade fram Gruevskis avgång i januari 2016. Nyval utlovades, och lugnet såg ut att lägga sig. Redan i april samma år avbröt dock president Gjorge Ivanov förundersökningen om övervakningsanklagelserna, och Zaev mobiliserade omedelbart. Tre månader senare stod även Ivanov anklagad, och nyvalet sattes till 11 december. Den arga folkmassan hade fått utdelning.

Efter valet stod Gruevskis parti VMRO-DPMNE, med ett namn värdigt ett kommunistiskt bokstavkombinationsparti, än en gång som vinnare. Deras 39 % av rösterna utmanades dock av Zaev, vars 37 % gav honom gott om utrymme att obstruera all regeringsbildning. VMRO-DPMNE:s koalition på 22 partier behövde drygas ut, och här kom parlamentets tredje största parti in i bilden.

Partiet för Demokratisk Integration, BUI på albanska, är ett etniskt albanskt parti och parlamentets tredje största. Det formades ur askan av den militanta separatistgruppen NLA, och har sedan bildandet 2001 haft ett mycket högt stöd bland landets albanska minoritet. Även om alla regeringar sedan landet blev självständigt har regerat med stöd från olika albanska partier, har BUI under 2000-talet i stort sett ensamt haft denna position genom sitt stöd till VMRO-DPMNE.

Att regera tillsammans med albanska partier har varit lite av en stötesten för den makedonska nationalism som utgör grunden för den regeringsbärande makten. Under de mer eller mindre väpnade konflikter som blossat upp i landet med jämna mellanrum har BUI således ofta utgjort fokus i debatten. Detta har aldrig blivit så tydligt som vid valet av Xhaferi som talman.

Talat Xhaferi var involverad i NLA under stridigheterna i Kumanovo, men fick 2001 amnesti genom Ohridavtalet. 2013 utnämndes han till försvarsminister som andre etniske alban i rad, något som av BUI setts som en källa till enighet och samarbete men som av många makedonier setts med stor misstanke. Hur stor Xhaferis del i Kumanovoprotesterna 2001 var är mycket oklart, och merparten av informationen som finns att tillgå om honom är författad långt i efterhand av högst tvivelaktiga källor.

Protesterna mot Xhaferi är därmed troligtvis snararev kopplade till underliggande spänningar än till hans politiska gärning. Landets albanska minoritet bebor främst nordvästra Makedonien, och de har under lång tid byggt sin identitet dels i förhållande till det makedonska styret i Skopje, dels till det albandominerade Kosovo. När så kriget i Kosovo tog slut spillde en del av detta över gränsen i form av det paramilitära NLA. Denna systerorganisation till KLA var kärnan i de våldsamma konflikter som blossade upp, och som 2001 kulminerade i Ohridavtalet. Avtalet garanterade utökade minoritetsrättigheter för albaner, och såg även startskottet för en omfattande demokratisk kraftsamling från den albanska fjärdedelen av Makedoniens befolkning.

Bland många makedonier ligger dock oron kvar och gror under ytan. De drygt 15 år som gått sedan de värsta konflikterna lugnat sig har inte varit helt fredliga, och de främsta galjonsfigurerna på båda sidor har inte ändrats nämnvärt. Ali Mehmeti, som idag är partiledare för BUI, var även ledare för NLA under konflikterna i Kumanovo. Många makedonier ser det som ett bevis på att partiet blott är albanska gerillakrigare som lagt ner vapnen och tagit på sig mörk kostym. Under den kampanj som Zaev fört mot sin motståndare Gruevski har därför BUI, Mehmeti och Xhaferi varit mycket vanliga slagträn. När så Zaev den 27 april 2017 röstade för Xhaferi som talman vaknade den arga folkmassa han dittills förlitat sig på, och vände sig mot honom. De stormade parlamentshuset direkt efter att valet var avgjort och misshandlade ett flertal politiker och journalister.

De senaste veckornas händelser har varit omtumlande, och sett flera snabba skiften i såväl maktens korridorer som ute på gatorna. Även om Makedonien, under sin drygt 25-åriga självständighet, undgått större makropolitiska kriser har de likväl flera djupa sår att sy ihop internt. Denna process är något vi i resten av Europa gör bäst i att följa, för innan dess kan de inte göra verklighet av sin dröm att gå med i EU.

Vladimir Lukic är Atenare och ordförande för (L) i Bjuvs kommun

Fakta:

VMRO-DPMNE: Liberalkonservativt, EU-vänligt parti med nationalistiska rötter.
Ledare: Nikola Gruevski, f.d. premiärminister

Gjorge Ivanov: Makedoniens president, sitter för VMRO-DPMNE

SDSM: Socialdemokratiskt parti, ledare för oppositionen.
Ledare: Zoran Zaev

BUI: Albanskt nationalistiskt parti, tredje störst i parlamentet
Ledare: Ali Mehmeti

Talat Xhaferi: Parlamentets talman, sitter för BUI

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner