Print Friendly

Att återvända till Europa

Av Peter Wärring | 26 juni 2009

Sverige har en ambivalent hållning till Europasamarbetet. Men vi måste lösa de problem vi står inför tillsammans. Det skriver Peter Wärring, politisk sekreterare (M).

”Nu växer det ihop som hör ihop”, sade Tysklands förre förbundskansler Willy Brandt med tårarna rinnande ned för kinderna när hans land återförenades i oktober 1990 efter att ha varit åtskilt i mer än fyra decennium. Anders Fogh Rasmussen, dansk statsminister 2001-2009, spann vidare på Brandts ord och menade vid EU:s östutvidgning våren 2004, som han som dåvarande EU-ordförande varit med och förhandlat fram, att vårt nya Europa hade fötts. Våra vänner i Öst har återvänt till oss.

När Berlinmuren föll satte det punkt för fyrtio år av ett delat Europa. Uppdelningen mellan de europeiska folken och mellan friheten i väst och förtrycket i öst finns här inte mer. Den historiska utvidgningen för blott fem år sedan, där åtta länder ifrån Central – och Östeuropa (plus Malta och Cypern) välkomnades till den europeiska gemenskapen bröt definitivt med realsocialismen som numera tillhör historiens skräphög. Tänk, så fort det har gått. Förmodligen hade ingen människa som upplevde det ungerska upproret 1956 eller Pragvåren 1968 kunnat föreställa sig att det mäktiga Sovjetimperiet skulle falla. Åtminstone inte under deras livstid.

Nu formas ett nytt Europa. Fogh Rasmussens ord om Europa fick genom utvidgningen en större innebörd. Gränserna suddas ut. Bortom Östersjön finns i dag ett Baltikum med ett sprudlande liv som ingen trodde var möjligt på 1980-talet. Prag har blivit ett favoritresmål för miljoner turister.

Sverige har emellertid alltid haft en väldigt ambivalent hållning gentemot det europeiska i allmänhet och det europeiska samarbetet i synnerhet. Trots att vi själva är européer har det verkligt europeiska tänkandet gått oss förbi. En svensk poet har satt fingret på hur majoriteten av svenskarna resonerar; ”När svensken längtar efter någonting är det barndomshemmet med bryggan vid vattnet och skogen som lockar, inte Europas caféer.”

För oss svenskar har det egentligen aldrig funnits någon tydlig europeisk gemenskap. På ett sätt är det naturligt. Inga krig på 200 år. Inga revolutioner. Ingen ekonomisk härdsmälta att fly ifrån. Här betecknas EU sällan som ett fredsprojekt utan någonting främmande långt borta i Bryssel. Förändringar har dock skett sedan Sverige blev medlemmar 1995. I dag är stödet för Europasamarbetet större än någonsin tidigare i Sverige och vi har likt våra vänner österifrån på allvar återvänt till Europa.

Det har genom vårt Europasamarbete blivit oändliga möjligheter för människor att resa, studera och arbeta i vårt nya Europa – ifrån Kiruna i norr till Nicosia i söder. Efter festligheterna och den sprudlande optimismen brukar dock vardagen tränga sig på. EU är inget undantag. De problem som Europa står inför skall vi dock lösa tillsammans. Ensam är inte stark. Den som tror att Europa och EU kommer att innebära himmelriket på jorden har dock fel. Det finns inte och kommer aldrig att finnas ett himmelrike på jorden. Men när jag ser på EU:s flagga med dess tolv stjärnor blir jag påmind om vad vi kan uträtta om vi bara vågar sträcka oss upp efter stjärnorna.

Peter Wärring arbetar som politisk sekreterare på moderaternas riksdagskansli. Tidigare ledarskribent på Gotlands Allehanda.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner