Print Friendly

Återkommande utbildning – ett hugskott

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNNAR WALLMARK:
o
Aterkommande utbildning
ett hugskott
Det förslag om »återkommande utbildning» som U 68 lade fram i debattskriften »Högre utbildning – funktion
och struktur», granskas kritiskt av riksdagsman Gunnar Wallmark. Även om
U 68:s skiss är vag och konturlös
innebär den vittgående konsekvenser
för den egentliga ungdomsutbildningen
både vid universitet och högskolor och på
det gymnasiala stadiet. I själva verket
torde nämligen utredningens huvudlinje
vara att successivt införa arbetsplikt under
gissningsvis 1-3 år som villkor för inträde
till eftergymnasiala studier. Ett sådant
förslag är meningslöst, anser artikelförfattaren. Det finns ingen anledning att
ställa ungdomsutbildningen i motsats
till vuxenutbildningen. Dessutom ligger
det varken i samhällets eller den enskildes
intresse att utbildningen fördröjs på
detta sätt. Bäst för alla parter är istället
att ungdomarna så fort som möjligt får
genomgå sin utbildning för att därefter
kunna göra en kvalificerad yrkesinsats.
Grunden till den delvis inflammerade och
ibland snedvridna debatten om den högre
utbildningen under senare delen av 1960-
talet lades år 1965. Då beslöt nämligen
riksdagen att det totala antalet studerande
vid universitet och högskolor med hänsyn
till samhällets resurser inte fick överstiga
87 000 i början av 1970-talet (1972), att
fasta studiegångar skulle införas vid bl a
de filosofiska fakulteterna och att vissa
utspärrningsregler skulle tillämpas för de
studerande som inte kunde följa normalstudiegången.
Högerpartiet anförde i sin partimotion
med anledning av propositionen att de
föreslagna kvantitetsramarna med största
sannolikhet inte skulle kunna hållas, att
fasta studiegångar skulle kunna införas
som en rekommendation till de studerande
men inte vara obligatoriska, att utspärrning inte skulle äga rum och att de föreslagna åtgärderna varken var tillräckliga
eller lämpliga för att åstadkomma en balanserad utveckling på det högre undervisningsområdet.
Det visade sig också att regeringen
ganska ordentligt missbedömt tendenserna, såväl ifråga om det totala antalet studerande som deras fördelning på olika
utbildningslinjer. Redan hösten 1969 uppskattades totalantalet till över 120 000,
d v s 40 procent fler än i den beräknade
maximiramen för 1972.
U68
Först 1968 -efter påstötningar, inte minst
från högerpartiet – tillsatte regeringen en
ny utbildningsutredning (U 68), vilken remarkahelt nog fick en icke-parlamentarisk
sammansättning. Den fick som huvuduppgift att finna vägar till en balanserad
utveckling på det eftergymnasiala områ-
det, varvid de fria fakulteternas dimensionering särskilt måste uppmärksammas.
Förutom att dra upp riktlinjer för det
högre utbildningsväsendets expansion efter 1972 skulle utredningen också särskilt
granska de dagsaktuella problemen och
föreslå åtgärder för att komma till rätta
med den konstaterade snedvridningen.
U 68 har levererat två debattskrifter:
»Mål för högre utbildning» och »Högre
utbildning – funktion och struktur». Den
första går jag inte närmare in på. Jag
konstaterar bara att när företrädarna för
dc borgerliga partierna inom den parlamentariskt sammansatta referensgruppen
till U 68 framförde tvivel på promemorians lämplighet som debattunderlag hade de fullkomligt rätt. Promemorian var
oanvändbar som utgångspunkt för en seriös diskussion om den högre utbildningens
målsättning.
»Högre utbildning- funktion och struktur» har en annan uppläggning, varför
den förtjänar en del kommentarer och reflexioner. Det första kapitlet redovisar den
starka tillströmningen till universitetens
fria fakulteter och de problem detta medför. Det andra behandlar styrmekanismerna i samband med utbildning och konsekvenserna av olika sorters spärrar. I det
tredje skisseras en organisatorisk samordning av ungdoms- och vuxenutbildning
inom ett system för återkommande utbildning, detta mot bakgrund av begränsade
37
resurser och ett behov av resursavvägning
mellan ungdomsutbildning och vuxenutbildning.
»Återkommande utbildning»
Utredningen använder termen »återkommande utbildning» som en sammanfattande beteckning på utbildningen under
ett helt liv. Den gör emellertid omedelbart begränsningen att den endast avser
utbildning organiserad eller stödd av samhället! Samma inskränkning har gjorts av
andra statliga utredningar och av statsråd i offentliga anföranden eller propositioner som berört vuxenutbildningen. Detta är ett avgörande misstag. Det är omöjligt att få ett helhetsgrepp på fort- och vidareutbildningens problem om man inte
tar hänsyn till att den överväldigande delen av de berörda individerna förvärvsarbetar. Enda möjligheten att genomföra
ett »life-long-learning»-system på ett församhälle, näringsliv och den enskilde
praktiskt, ekonomiskt och meningsfullt
sätt är en gemensamhetsplanering mellan
statsmakter, arbetstagare och arbetsgivare
– statliga liksom enskilda.
Begränsningen i uppläggningen gör därför att förslaget inte kan uppfattas som
realistiskt när det gäller de vuxnas utbildning och vidareutbildning.
Även om skissen i promemorian är vag
och konturlös kan man emellertid konstatera att den innebär vittgående konsekvenser för den egentliga ungdomsutbildningen både vid universitet och högskolor samt det gymnasiala stadiet. Utredningen har skisserat fem alternativ för
38
återkommande utbildning till universitetsoch högskolenivå. Gemensamt för alla är
att ingen studerande skall kunna gå direkt
från den gymnasiala skolan till universitet eller högskola och där fullborda sin utbildning. Längre perioder av praktiskt arbete skall sprängas in, antingen omedelbart före tillträdet till den högre utbildningsanstalten, som deltidsarbete parallellt med utbildningen eller som mellanstick i utbildningen.
Om också utredningen anser att samtliga fem alternativ bör prövas, sägs dock
klart att om man skall kunna uppnå den
önskade resursfördelningen mellan ungdoms- och vuxenutbildning måste rätten
att ornedeJbart efter gymnasiestudierna
fortsätta vid universitet eller högskolor begränsas. I själva verket torde utredningens huvudlinje vara att successivt införa
arbetsplikt under gissningsvis 1-3 år som
villkor för inträde till högre studier. Därmed har givetvis utredningen på ett effektivt sätt klarat de kvantitativa problemen. Den försöker också underbygga dessa tankegångar med olika motiveringar,
såsom att de gagnar jämlikheten m m.
En så drastisk förändring av reglerna
för tillträde till högre utbildning får naturligtvis konsekvenser för den gymnasiala
skolan. Detta inser utredningen och förordar därför att hela det gymnasiala stadiet görs yrkesförberedande.
En skrivhordskonstruktion
Denna skiss är en skrivbordskonstruktion,
och detta är utredningen medveten om.
Några diskussioner eller analyser, t ex av
arbetsgivarnas möjligheter att ta emot
ungdomar med gymnasial utbildning och
senare låta dem delta i högre utbildning
på heltid eller deltid, har inte gjorts. Till
yttermera visso berör utredningen åtskilliga andra problem i sammanhanget med
mycket lätt hand. Att de här ideerna inte
bara är lösa hugskott framgår ganska klart
också av uttalanden från ansvariga statsråd och av myndigheters agerande vid
olika tillfällen.
Den första frågan man måste ställa
är om den stora anst~rnmingen till högre
utbildning är positiv från samhällets synpunkt. Vårt näringsliv genomgår en snabb
strukturförändring. Med hänsyn till landets ringa befolkning, höga löner och därmed åtföljande kostnadsläge är det nödvändigt att omställningen till allt intelligensintensivare produktion på alla sätt
främjas. Den avgjort viktigaste faktorn i
detta sammanhang är den välutbildade
arbetskraften. Under förutsättning att utbildningen är yrkesförberedande för breda
sektorer inom arbetslivet finns all anledning att ur samhällsekonomisk synvinkel
snarare främja än hejda tillströmningen
till högre utbildning. Det finns heller inga.
samhällsekonomiska skäl att ställa ungdomsutbildningen mot vuxenutbildningen.
Däremot kan givetvis dessa vägas mot
andra samhällsreformer. Eftersom sådana
betingas av samhällets resurser, och deras
tillväxt i avgörande grad beror av utbildningsexpansionen – inklusive forskningen – är det direkt felaktigt att här sätta in
några konstlade bromsar.
Den andra frågan är hur de enskilda
individerna ser på dessa problem. Den
överväldigande gruppen ungdornar som
söker sig till högre utbildning torde ha
som målsättning att genomgå en kvalificerad, yrkesförberedande skolning som
möjliggör för dem att snarast gå ut i arbetslivet. Något intresse av att fördröja
sitt utträde på arbetsmarknaden med några års arbete på för dem ofta ointressanta
sysselsättningar har de knappast. Den omstrukturering av näringslivet som jag berört tidigare innebär ju en relativt snabb
minskning av enklare rutinbetonade arbetsuppgifter och en förmodligen ännu
snabbare ökning till mer kvalificerade sysselsättningar. Inte heller från de enskilda
individernas synpunkt finns alltså några
skäl som talar för en återkommande utbildning i U 68:s tappning.
Ur arbetslivets synvinkel torde slutsatserna bli enahanda. Det blir säkert utomordentligt svårt att få arbetsgivarna att
placera huvuddelen av dem som lämnar
den gymnasiala skolan på meningsfulla
arbetsuppgifter. Dc vet ju att de efter ett,
två eller tre år – beroende på när ungdornarna samlat tillräckligt med arbetspoäng för att kornrna in på en spärrad utbildning – blir av med dem igen. De misslyckade försöken att organisera en meningsfull praktik under nio månader för
den i detta sammanhang ringa grupp som
39
fackskoleingenjörerna utgör, talar sitt tydliga språk. Det hårda internationella konkurrensklimatet borde i själva verket krä-
va att ungdomarna får genomgå sin ungdomsutbildning så fort som möjligt och i
ett sammanhang för att därefter kunna
göra en kvalificerad insats i näringslivet.
En helt annan fråga är hur man på ett
riktigt sätt för den enskilde arbetstagaren
och näringslivet i sin helhet skall organisera en kontinuerlig fort- och vidareutbildning. Det spörsmålet löses dock inte vid
ett skrivbord i kanslihuset.
Praktik värdefullt
Dessa synpunkter innebär inte att jag
anser praktik vara någonting mindre värdefullt. Förslaget om borttagande av ett
halvt års praktik i socionomutbildningen
är sålunda ett steg tillbaka. Jag anser också att praktik inom ett kommande yrkesområde borde ge tilläggspoäng vid konkurrens till spärrad utbildning. sjukskö-
terskeutbildning och sjuksköterskepraktik
borde t o m kunna ge förtur till läkarutbildning, och praktik inom ett kommande
yrkesområde ger givetvis sådana erfarenheter att det kan förhindra ett felaktigt
yrkesval. Men detta är någonting helt annat än de förslag U 68 framfört i sin debattskrift.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner