Print Friendly

Åter till ödsligheten

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

o
Ater till ödsligheten
Det kan tyckas vara alldeles likgiltigt, vem
som är huvudredaktör för en sovjetrysk
kulturtidskrift. I varje fall borde det sakna intresse i Sverige, att författaren Alexander Tvardovskij lämnar sin post i Novy
Mir, »Den nya världen». Men förhållandet är ett annat. Bakom hans avgång har
krafter verkat, som influerar på utvecklingen långt utanför de litterära kretsarna i Sovjetunionen. Samma krafter kan
uppträda överallt, där jordmånen för dem
är beredd.
stalintidens litteratur kännetecknades av
s k social realism. Denna innebar att författarna skulle beskriva sovjetsamhällets
verklighet, vilken som bekant alltid var
lycklig och ·sund och framgångsrik, medan de samtidigt bugade för självhärskaren, som var allt det godas källa. Till honom såg alla med tacksamhet upp. När
Stalin var borta, fördömdes personkulten.
Han ersattes av partiet. Uppenbarligen
var det inte lätt att överföra den dyrkan,
som dock många aningslöst ägnat Stalin,
tili ett anonymt kollektiv. Partiets inflytande blev ej vad det självt tänkt sig. För
individualistiska författare var det dessutom lockande att en gång få bryta egna
vägar. Följderna av självständigt tänkande behövde inte längre bli fängelse eller
död.
Ett organ för den nya liberala tendensen i sovjetisk litteratur fann man i Novy
Mir. Där publicerade Alexander Solsjenitsyn »En dag i Ivan Denisovitjs liv».
Författaren är nu bojkottad av den ryska
författarföreningen, och hans verk blir
inte längre tryckta. I Novy Mir skrev
Alexander Siniavskij. Han är dömd till
fem års arbetsläger i Sibirien. Den lilla
ljusning i form av en begynnande andlig
frihet, som de senaste tio eller femton åren
börjat framtona över den sovjetiska litteraturens hårda mark, har sakta men säkert
övergått i skymning. Alexander Tvardovskij hade meddelat, att han i år i sin
tidskrift skulle publicera något så sällsynt
som en efterlämnad skrift av Boris Pasternak, nobelpristagaren som ej fick lov
att taga emot sitt pris. Den skriften kommer man inte att få läsa. Tvardovskij
har anklagats för bristande ideologisk vaksamhet, och han har avsatts.
Ideologisk vaksamhet innebär på kommunistiskt språk ett ängsligt iakttagande
av att man skriver vad det anonyma partiet anser lämpligt. Partiets vilja tolkas
av några rättrogna författare, som befinner sig i den ställningen att de kan avlyssna viskningarna inom Krernls murar.
De vet inom vilka gränser man får röra
sig. Genom deras ideologiska censur passerar det banala och det ordinära oantastat. Självständiga tänkare göre sig ej besvär, än mindre geniala sådana. Så drog
en gång den stalinistiska konservatismen
upp sin hårda linje, och så är denna för
närvarande under återinförande i Sovjetumonen.
Men inte bara där. Det självständiga
tänkandet har också bildat grunden för
vad som kallats det liberala tövädret, utmärkt av en dragning mot individuell och
slutligen också nationell frihet. När utvecklingen gått så långt, sto~pas den med
stridsvagnar. Vad som inträffade i Tjeckoslovakien 1968 har fortsatt med inte mindre upprörande händelser sedan dess. Alexander Dubcek, som då släpades till Moskva för att förödmjukas, har i februari i år
skickats i en säkerligen välbevakad landsflykt som proformaambassadör. I hans
land har redskap för reaktionen trätt till.
Ett av dem, premiärminister Lubomir
Strougal, har yttrat sig om massmedia i
sitt land. De måste medverka till att det
bara skall finnas ett sätt att tänka i landet, har han sagt. »Ingen plats finns för
individuella meningar.»
Man vet av historien, att sådana herrar ej kan .räkna på att regera länge. Revolutionen förtär sina barn: den hänsynslösa maktkampen på kommunistpartiernas
höjder döljs för offentligheten, men resultaten talar. Berija blev skjuten – dräpt
skulle man säga på västerländskt språk,
eftersom varken rannsakning eller dom
förekom i hans fall – medan andra mera
diskret förs undan.
Efter dem blir en förtorkad ödslighet
kvar. Det ligger i sakens natur, att när
alla tvångsvis tänker lika är varje originalitet utesluten. Likatänkandet förläggs
dessutom till en genomsnittsnivå. Det är
säkrast så. Fortfarande kommer det att
finnas folk som skriver, men de stora för- 111

fattamas verk blir otryckta eller konfiskerade. Med litteraturens förfall följer teaterns, musikens, konstens. Man behöver
ej beundra viss modern konst för att trots
allt föredra fri konkurrens mellan skramlande plåtskulpturer, som man kan skrah
ta åt, framför kommenderad »social realism», som först de styrande och snart
den härskande meningen ser på med allvar.
Endast ett steg till, och också forskningen är i farozonen. Stalin hade på sin
tid egna åsikter i genetik, varav följde att
även landets mest kunniga vetenskapsmän, för att överleva, mot bättre vetande tvingades att följa hans anvisningar:
det var en intellektuellt djupt korrumperande situation. Stalins fall är inte unikt.
Mer medelmåttiga diktatorer än han har
trott sig äga kunskaper, endast därför att
de haft makt. En styrd forskning måste
för dem alltid bli ett ideal.
Ett land, där den politiska ledningen
efter sitt behag söker forma eller t o m
undertrycka litteratur, vetenskap och konst,
får sist betala ett pris. Det heter andlig
utarmning. Vi, som lever i enpartiväldets
skugga, bör vara medvetna om vilka riskerna är.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner