Print Friendly

Arvid Fredborg; Portugals nya väg

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ARVID FREDBORG:
Portugals nya väg
Den gamla regimen i Portugal stupade
på missnöjet med inflationen och på att
man inom officerskretsar förstått att kolonialkrigen i de afrikanska besittningarna inte kunde vinnas. Fil dr Arvid
Fredborg framhåller särskilt, att dessa besittningars liksom Portugals eget strategiska läge gjorde att krigen inte heller
fick vinnas. Tre stormakter har intresse
av Portugal, men för närvarande demonstreras det amerikanska minst. Dr
Fredborg går också igenom hur statsvälvningen i Portugal genomfördes och lägger givetvis särskild vikt vid general
Spinalas bok. slutresultatet, eller vad
man kunde veta om framtiden vid artikelns pressläggning i början av september, är, säger han, ännu både oklart och
oroande.
Under mer än trettio år hölls portugiserna i herrans tukt och förmaning av
professor Antonio de Oliveira Salazar.
Han krävde järnhård disciplin av dem.
Han sparade i statsförvaltningen och
upprättade en paternalistisk regim. Salazar ansåg det portugisiska folket omoget
att styra sig självt samt den parlamentariska demokratin olämplig för landet.
Den typ av politisk regim som han skapade var emellertid icke lösningen av
Portugals problem. Den gav för litet möjlighet till politisk aktivitet, till deltagande i landets styrelse. Den försummade
att politiskt uppfostra folket. Den kanske
värsta försyndelsen var att genom en hårdhänt censur göra pressen till något av en
karikatyr. De portugisiska tidningarna
stod länge lägst ned på värdeskalan, överträffade i torftighet och ensidighet endast av vad som producerades i östländerna.
Regimen hade åtskilliga förtjänster,
om man jämför den med tiden 1910-26.
En del av dem torde komma att erkännas
en gång, när utvecklingen kan bedömas
objektivt. Det är ännu svårt. Ty efterhand stelnade Salazars styre mer och mer.
När uppror och utländsk intervention i
de afrikanska provinserna till sist bragte
en av de stora landvinningarna, det fasta
penningvärdet, i fara, var det blott en
tidsfråga innan Portugal skulle komma i
en kris, så mycket mer som Salazar själv
icke kunde vara evigt och under sina
sista år vid makten blev allt orörligare.
Efterträdaren, Marcello Caetano,
gjorde lovvärda ansatser till förnyelse.
372
Men hans rörelsefrihet var starkt begränsad. Han visade sig ur stånd förhindra,
att de alltmer intensifierade militära insatserna i Afrika ledde till en akut inflation, som måste försvaga regimen. Landet hade helt enkelt icke råd med den
krigföring, som det tvingades föra. Det
gick någorlunda i Angola. I Mozambique
kämpade man mot tunga odds, och i
Guinea krävdes en ständig avtappning
av folk och resurser för att hålla status
quo. Dessutom snarast tilltog de politiska
nackdelarna av att fortsätta ett försvar
under ogynnsamrna omständigheter. Tydligast framstod detta, när en internationell kampanj började i fjol med anledning av den så kallade Wiriyarnu-affä-
ren.
De portugisiska trupperna hade att
kämpa mot en fiende, som tillät sig en i
varje fall i europeiska ögon bestialisk
krigföring. Men när det korn ut att exempelvis Frelirno massakrerat hela byar, var
det ingen som fäste sig vid detta – det
var ju så att säga rätt sida, som förde en
legitim kamp för sin frigörelse. Många
stod därför beredda att urskulda.
Att portugiserna då och då förlorade
nerverna är i och för sig icke oförklarligt.
Att övergrepp från truppernas sida förekornmit är sannolikt, så mycket mer som
en stor del av dem under senare år bestått
av svarta rekryter, för vilka en krigföring
a la Frelirno tett sig tämligen naturlig.
Men ansvaret för övergreppen ligger givetvis hos befälet.
Man borde i Lissabon i tid ha dragit
konsekvenserna av att Portugal icke i
längden kunde bära bördorna. Det gjorde
man ej och för detta får man idag bittert
betala. Att säga detta innebär icke att
man ansluter sig till den giftiga och till
stor del oberättigade kritik, som den por·
tugisiska nationen fått tåla under det
sista årtiondet. Man behöver blott tänka
på en broschyr med titeln ”Portugal des
fram- och baksida”, som korn ut i Sverige för några år sedan. En del av kriti·
kerna kunde kanske till sitt försvar anföra, att de icke fick mycket att hålla
sig till från den andra sidan. Det portugisiska upplysningsarbetet och dess vu].
gärare form, propagandan, känneteckna.
des nämligen av låg effektivitet. Dd
torde till icke ringa grad ha berott på et
inkompetent chef, minister Morein
Baptista. Att han fick hållas så länge var
emellertid ett underbetyg åt hela regimen.
Det strategiska läget
Huvudanledningen till att så mycket
pengar satsats i utlandet för att undefllli.
nera regimen i Lissabon är, att Portugi
har en utomordentlig strategisk betydehe.
Det är självklart för internationella iakl
tagare. Man konstaterar likväl ofta all
den strategiska synpunkten ignoreras i ea
land som Sverige. Ibland får man rentar
känslan av att många människor betrd
tar redan konstaterandet av att exempdvis Portugal har strategisk betydelse S<ll
något reaktionärt, något som icke i
rumsrent så att säga i en demokrati.
Vilka makter har nu strategiska intr&
sen att bevaka i Portugal? Låt oss OOfll
med Kina. Dess intresse beror icke på
Macao eller Tirnor utan på Mozambique.
Sedan åtskilliga år gör kineserna en
massiv insats i Afrika, främst genom att
bygga järnvägen ”Tan-Zam”, och trä-
ningen av Frelirnos soldater i Tanzania.
Resultatet har blivit, i varje fall temporärt, att Pekings ord idag väger tungt i
Dar-es-Salaam och Lusaka. Om Mozambique skulle delas eller i sin helhet
komma under Frelirnos regim, är det sannolikt att det kinesiska inflytandet där
bleve starkt.
Sovjetunionens situation är en annan.
Moskva har blott ett begränsat inflytande
i Dar-es-Salaam och Lusaka, ehuru det
som bekant numera är en maktfaktor i Indiska Oceanen. Dess sjömilitära resurser
kan komma att ytterligare stärkas, så
mart Suez-kanalen åter blir befarbar och
medger snabbare ryska förflyttningar. Vad
ryssarna primärt är intresserade av är
andra sidan, Afrikas väst- och sydkust,
Azorema, Madeira och Cabo-Verdeöarna. Vidare är naturligtvis Lissabons
hamn av största betydelse. Sovjet vill ha
ett fotfäste i sydvästra Europa och få
kontroll över den livsviktiga Sydatlanten.
Ryssar, tjecker och andra öststatsmedborgare, som lärt sig tala flytande portugisiska, och portugisiska politiska flyktingar, som utbildats i Moskva och Prag,
är för rysk räkning nu i verksamhet i Portugal.
Den nya regimen i Lissabon har i
varje fall till en början i viss mån spekulerat i att Moskva som tack för diplomatiska förbindelser med Portugal, kommu- 373
nistiskt deltagande i regeringen och en
viss rörelsefrihet för det (Moskva-trogna)
kommunistiska partiet skulle ge regimen
Spinola ett visst indirekt stöd mot det
pro-kinesiska Frelirno i Afrika. Dock
kan man i Lissabon icke ha varit okunnig om att detta var att engagera Belzebub mot djävulen. Även om kommunistema i eget intresse och på order av Moskva förde moderationens talan i Portugal
måste deras infiltration (understödd av
obegränsade penningmedel från utlandet)
vara riskabel – särskilt i de båda områ-
den, som speciellt intresserar Moskva,
Azorema (där Sovjet uppmuntrar en
”självständighetsrörelse”) och CaboVerde-öarna.
Men det finns också andra som är intresserade av Portugal ur strategisk synvinkel. Förenta statema kan knappt annat än med oro se, att en ur dess synvinkel
stabil faktor ersättes av en bastion för
motståndarna. Portugals betydelse visades
senast under kriget i Främre Orienten
(mellanlandningen på Azorerna var av
avgörande betydelse för USA:s vapenhjälp till Israel). Men vad kan USA
göra åt saken i nuvarande situation?
Sannolikt förmår det icke mer än att ge
moraliskt stöd åt de icke-kommunistiska
krafterna i landet, och icke ens detta
märker man ännu så länge.
Även Europa borde med spänd uppmärksamhet följa vad som händer vid
dess egen sydvästkust. Ett europeiskt land,
som länge varit svagt, har kommit under
ryskt inflytande. Det borde inge stark oro
och föranleda motåtgärder, stöd åt icke- ———————-……………
L
374
kommunisterna etc. Man är också både i
London och Paris på det klara med Portugals betydelse. Men dessvärre torde
möjligheterna att göra något konkret åt
saken vara små.
Före statskuppen
I slutet av fjolåret blev oron i Portugal
allt starkare. Krigströttheten växte
Afrika samtidigt som rykten började cirkulera, att unga officerare samlades och
diskuterade. En väsentlig del av bakgrunden var utvecklingen av ekonomin. Ar efter år gick mer än hälften av statsutgifterna till militära ändamål. Det måste få
konsekvenser för escudons köpkraft. Officiellt gick konsumtionspriserna upp under 1969 med 9,2 %. Reellt var försämringen vida större. All indexberäkning
har som bekant element av godtycke. Frestelsen att ”frisera” siffrorna är stor för
alla regimer. Den portugisiska föll för
denna. Om man medräknade skatter, hyror, räntor, tjänster av olika slag etc,
torde escudons värde år 1970 ha sjunkit
med minst 14 %, sedan med 20 % och
1973 (när under andra hälften av året rå-
varu- och drivmedelsprisers stegring
gjorde sitt till) med sannolikt hela 25 %.
Vid tiden för statskuppen hade den explosiva inflationen nått över 30 % per år
räknat.
Det innebar, att landet i högsta grad
levde över sina tillgångar, att regeringen
reellt förlorat all kontroll över den ekonomiska utvecklingen och att stora delar av
de svagaste, industriarbetare och
medelklass. Icke minst viktigt var, att
yngre officerarna genom sina egna
renheter fick en drastisk illustration
de svårigheter, som mötte mer
mindre alla portugiser. I själva
spelade de yngre officeramas
med sina egna löner och
sikter en avgörande roll för ~<U:ur.udJrr~villl
ningens tillkomst, liksom den orrtstän~
heten, att regeringen gynnade rP<,Prunll
cerarna för att råda bot på
Men man förstår att detta icke
betonas idag. Det skulle störa den
iska ”kaptenslegend”, som nu ömt
das.
Landets sociala svårigheter hade
tidigare demonstrerats av att
sentals unga portugiser, mest män,
landet, de flesta fall illegalt, för att ta
bete i utlandet. Ingen kunde se någon
sikt till ett bättre sakernas tillstånd
mindre än att en regimförändring
åstadkommas.
I denna situation kom i februari
en bok som en fana!. Den hade
futuro), och var skriven av en av
främsta militärer, general Antonio
Spinola, mångårig kommendant i
nea och innehavare av Portugals
utmärkelse för tapperhet i fält.
igångsatte vad som tidigare varit
bart, en offentlig
problem.
det portugisiska folket störtades i misär. SpinoJas bok
Bördorna föll på hela folket men tyngst på Portugal upplever idag,
376
beredelserna är mindre sannolikt. Den 25
april kunde han tillkallas och legitimeras
både av Caetano och de unga segrarna.
Bland de sistnämnda befann sig personer, som var politiskt medvetna och engagerade. Ett antal var och är kommunister, ehuru de bemödat sig om och lyckats
dölja detta för sina kolleger. Särskilt
hade kommunisterna lyckats få anhängare
inom marinen. De unga revolterande officerarna var med rätta stolta över att ha
lyckats störta regimen Caetano. De hade
ingenting emot att kollektivt hyllas som
hjältar men var kloka nog att inse, att de
tog avsevärda politiska risker genom att
låta enskilda medlemmar av den revolutionära camarillan framträda utåt. Den
fortsatta anonymiteten var ett av deras
främsta vapen. Alltjämt vet man icke exakt, vem som gjorde vad före kuppen,
liksom, såsom redan sagts, Spillolas verkliga roll.
Den nya regimen
Redan från början var det tydligt, att
kaptenerna visserligen erkänt general de
Spinola som ledare men icke tänkte utan
vidare underordna sig honom. Redan under de första dagarna efter den 25 april
märktes tecken till spänning mellan generalen och revolutionsledarna eller i varje fall de mera radikala av dessa. De bevittnade med misstro presidentens tydliga
försök att få stöd hos allmänheten genom
offentliga framträdanden under senare
delen av juni och under juli månad.
I den dagliga dragkampen bakom kulisserna kunde de unga officerarna framtvinga, att ingen som tjänat den tidigare
regimen skulle komma i fråga för en (e.
dande post i den nya. Med tanke på att
marskalk Carmona gjorde sin statsk~
år 1926 och den autoritära regimen allbl
varat nästan femtio år, betydde detta, al
Spinola saknade kvalificerade medarilt
tare utanför kommunisterna, social»
tema och de vänsterrevolutionära offiararna. De nya härskarna lyckades till oli
med genomföra en sådan nedsvärtning •
allt, som hänt före den 25 april 1974, d
under den nya demokratin stora delar •
landet, alla konservativa och många
mitten, blev politiskt hemlösa. Ty
som icke står till vänster, beteclm
som ”reaktionärt” eller rentav ”f
tiskt”, och på detta bekväma sätt sk
des en politisk monopolställning
vänstern.
Redan under de första dagarna
statskuppen råkade radio,
press helt i händerna på represenlan
för vänster eller rentav extrem vänster.
flod av propaganda sköljde över l
Tongångar uppträdde, som började
minna om Allendes Chile. Närin ·
hierarki sattes i fråga. Här och var
”soldatråd” upp, fattades beslut vid ”
möten”, som gick stick i stäv med
ekonomiskt förnuft. De byggde delvis
att missuppfattningen spritt sig
många portugiser, att man efter den
april icke längre skulle behöva arbe1a
hårt och få bättre betalt. I en viss
sträckning var detta väl förklarligt
den första berusningens tid. Att det
diskuteras intensivt och arbetas
ett slag efter att det icke diskuterats alls
på länge var naturligt. Men den starka
111arkin inom näringslivet blev snabbt
ett svårt handikapp för den nya regimen.
Produktion och produktivitet sjönk betänkligt.
I det politiska vacuum, som uppstod,
var det av stor betydelse, att den enda politiska organisation värd namnet som
fanns var det lilla men väldisciplinerade
kommunistpartiet. Det hade en stor politisk tillgång. Det hade bevisligen gjort
motstånd mot den autoritära regimen.
Visserligen har efterhand mer än sextio nya partier grundats. Men få om ens
Dågot representerar en moderat center och
intet konservativa ideer. Dessutom består
de flesta blott på papperet. Icke ens socialisterna har, i varje fall ännu så länge, en
verklig organisation. Detta kan givetvis
ändras. Vi är ännu blott fyra månader
från regimförändringen.
Det portugisiska folket har sannerligen
icke förberetts för att möta en situation
som den nuvarande. Hittills har det i
själva verket visat förnuft och sans. Omvälvningen har varit förbluffande oblodig. Att Spinola genomdrev, att Caetano
fick bege sig i landsflykt var säkert klokt.
ÖVergreppen mot den gamla regimens
män har hittills hållit sig inom vissa
gränser.
Ännu har man icke lyckats återställa
disciplinen inom den portugisiska krigsmakten. Inom vissa förband har den helt
upphört att existera. Försöken att göra
något åt detta försvåras av att många
yngre officerare och underofficerare be- 377
traktar detta som ett första försök att
åstadkomma en kontra-revolution. Icke
minst viktigt är, att Spinola praktiskt
taget är utan politisk polis och utan underrättelsetjänst. Den portugisiska politiska polisen – ända tills för kort tid sedan kallad PIDE, Policia Internacional e
de Defesa do Estado – hade verksamt bidragit till att diskreditera den fallna regimen genom tortyr och brutalitet i
största allmänhet emot element, som den
betraktade som subversiva. Dess brutalitet kunde dock icke ett ögonblick jämfö-
ras med låt oss säga NKVD :s eller Gestapos, ja icke ens med de vanor, som tilllämpas i vissa latinamerikanska eller
afrikanska stater. PIDE var likväl en
fläck på den portugisiska nationens heder.
Till en början styrdes landet av en välfärdsjunta under Sp!nola. Men redan
den 15 maj kunde en provisorisk regering bildas under Palma Carlos, som
kunde anses stå något till vänster om mitten, med socialisten Mario Soares som
utrike~minister. Dess huvuduppgift var
att genomföra ”de-koloniseringen”
Afrika och förbereda fria val i moderlandet. På samma gång skulle den förhindra,
att ett ekonomiskt kaos uppstode.
Problem i Afrika
Det visade sig ännu svårare än man befarat att snabbt få slut på kriget i Afrika. I
början kom det till uppmärksammade förbrödningsscener mellan representanterna
för den portugisiska regeringen och guerilla-ledarna. Men de senare ansåg, att de
378
segrat och att blott formaliteter återstod
att ordna. När de konfronterades med
kravet att folkomröstningar skulle avgöra,
vad som skulle ske, vägrade de blankt.
Vem visste, vad som kom ut av val?
Skulle guerilla-kämpama annat än lokalt
kunna påräkna majoritet, om de ej
själva fick hand om rösträkningen, låt
vara att de kunde räkna med att majoriteten skulle ”join the bandwagon”?
När veckorna gick utan konkreta resultat växte otåligheten bland de unga officerama i Portugal. Moralen bland trupperna i Afrika, särskilt i Mozambique,
försämrades mer och mer. Frelimo ökade
sitt tryck i norra delen av Mozambique
och Tete. Att yrka på att man skulle rätt
och slätt evakuera var dock till en början
icke praktisk politik. Det betydde med
all sannolikhet öppen konflikt med
Spinola och beskyllning för förräderi av
många landsmän. Vidare kunde man ej
vara säker på att icke resultatet i Angola
bleve ett portugisiskt Rhodesien med sydafrikanskt stöd. Ty läget i Guinea var
helt annorlunda än i Angola, som i sin
tur avvek från Mozambique. Guinea var
i och för sig det lättaste problemet. Detta
område är tämligen betydelselöst. Det
spelar icke ens en strategisk roll. Att man
envist fasthållit vid dess försvar berodde
främst på att man var rädd för att en eftergift skulle uppfattas som ett prejudikat.
Vid förhandlingama med PAIGC visade det sig likväl, att tre problem var besvärliga. För det första – om man överlämnade området utan folkomröstning
(som PAIGC krävde) kunde detta i sin
tur uppfattas som ett prejudikat för Mozambique. För det andra ställde de svarta
guerilla-ledama som villkor för en uppgö.
relse, att de även utan folkomröstninc
fick kontrollen över Cabo-Verde-öarna.
För det tredje opponerade Frelimo, gue- ‘rilla-organisationen Mozambiqur.
starkt emot varje uppgörelse, innan des
problem lösts.
Läget i Mozambique var emelle ‘
såsom redan i korthet påpekats, helt aunorlunda än i Guinea och Angola. Lau- r
det var militärt ytterst svårt att försv c
Det är som en tratt med pipen i söd I
Antalet vita portugiser var relativt o Ii
tydligt – 200-250 000 personer eller 11
kring 3 % av befolkningen. De var k g
centrerade till de mellersta och södra sJ
ama. Guerilla-verksamheten hade un
lång tid trots alla svårigheter uppfån f<
och till stor del neutraliserats i norr. V. s~
som förändrat läget var den från Z s~
bien utgående penetrationen av T
provinsen i mitten, syftande till neu d
sering av Cabora Bassa. Den hade ly
mer och mer, även om byggandet av a
rnarna och kraftverken ej kunde allv
störas. För att göra något åt detta krä
mycket starkare stridskrafter än Fre·
förfogade över.
Att kapitulera innebar emellertid ·
blott att ge upp Cabora Bassa och de
portugiserna, som kunde bege sig till
tugal, Rhodesien eller Sydafrika. Det
nebar också att uppoffra miljoner
portugiser, särskilt Macuastammen,
förblivit lojal. Alltså vidhöll man till
början även här kravet på folkomröstning, som Frelimo blankt avvisade. Under juni och juli försämrades situationen. Truppernas disciplin blev allt
sämre. Fall av myteri och vägran att slåss
blev allt fler.
I Angola rådde under de första. veckorna ett relativt lugn. Där var läget ur
portugisisk synvinkel bättre och samtidigt riskablare. För det första uppgick
antalet vita portugiser till drygt en halv
miljon eller omkring 10 % av befolkningen. För det andra var landet rikt
och kunde i praktiken försörja sig självt.
För det tredje var de afrikanska nationalisterna splittrade i tre organisationer,
MPLA, FLNA och UNITA. På samma
gång komplicerade allt detta den portugisiska regeringens politik i högsta grad.
Både inom Portugal och i Angola
fanns och finns nämligen starka grupper,
som önskade att det sistnämnda landet
skulle kvarstanna inom ett portugisiskt
samvälde. Om regeringen uppmuntrade
dem skulle detta likväl genast utläggas
som ett försök att bevara en del av det
afrikanska imperiet, något som var farligt både med hänsyn till den internationella opinionen (vars huvuddel onyanserat omfattat de svarta nationalisternas
synpunkter) och stämningsläget bland de
radikala officerarna i Lissabon. De senare uppfattade det som ett självändamål, att det afrikanska imperiet i sin
helhet skulle avskrivas.
Det ville i sin tur varken general de
Spinola eller den moderata minoriteten
inom regeringen med premiärminister
379
Palma Carlos i spetsen. Generalen insisterade den 11 juni på omröstningar om
alternativen ”portugisisk federation”, en
lösare federation eller fullständig oavhängighet.
Kris i Lissabon
Under senare delen av juni kunde man
märka tilltagande oenighet bland de ledande i Lissabon både om Afrika och om
den kurs, som skulle följas i det inre. Till
en början syntes Spinola ha övertaget.
Juntan fick ett förtroendevotum trots opposition från marinens radikala officerare. Regeringen kunde därefter tillåta
sig vissa ingripanden mot pressen, radion och televisionen för att åstadkomma
ordning. Under hand började presidenten till och med varna emot faran från
kommunisterna, vilkas inflytande inom
de nygrundade fackföreningarna var i
starkt stigande och vilkas allmänna position i landet stärktes mer och mer.
Regimen led likväl av strukturell svaghet. Vid regeringens sida opererade
”juntan”, ”statsrådet” och – kanske viktigast officersrörelsens ”koordineringskommitte”. Vem som bestämde vad
var under sådana förhållanden svårt att
avgöra.
Att regeringschefen ville ha ett slut på
detta tillstånd var naturligt. Men när det
kom till en kraftmätning om ett förslag
av Palma Carlos om reguljärt folkval av
president (som skulle ha stärkt Spinolas
ställning i högsta grad) redan den 31 oktober i år, uppskjutande av den konsti- 380
tuerande nationalförsamlingen till 1976
(för att ge alla partier en chans att organisera sig) samt stärkande av regeringschefens position, röstade majoriteten av
”statsrådets” 21 medlemmar emot – enligt tidningsuppgifter 15 mot 3 (medan
3 nedlade sina röster, däribland
Spinola). Premiärministern avgick. Han
följdes av fyra moderata center-ministrar
(däribland ekonomiminister Vasco Vieira
de Almeida) samt fyra statssekreterare.
De kände sig alla lämnade i sticket av
presidenten. Reellt var det skedda ett nederlag för Spinola. Efter några dagar avskedade han också övriga ministrar.
Under mer än en vecka rådde en intensiv dragkamp mellan Spinola och de radikala officerama om vad som skulle ske.
Krisens lösning innebar ytterligare ett
nederlag för presidenten och en seger för
de militära revolutionärerna. Den 13
juli utnämndes en ung major, Othelo Fereira de Carvalho, till brigadgeneral och
chef för en ny styrka, som skulle vaka över
att officersrörelsens program genomfördes. Den nyutnämnda generalen höll
därvid ett tal med sarkastiska angrepp
mot generalerna och tydlig hänvisning
till vilka som innehade den reella makten, de unga subalternerna. Kort därpå
tillkännagavs, att icke Spinolas kandidat
utsetts till ny regeringschef, överstelöjtnant Firmino Miguel, utan överste Vasco dos Santos Gonc;alves, en av de ledande vid kuppen den 25 april, ordfö-
rande i officersrörelsens koordineringsutskott och bekant för att vara extrem
vänsterradikaL
Den nuvarande krisen
När regeringens sammansättning kun·
gjordes visade det sig, att den stod väsen!·
ligt längre till vänster än föregångaren.
Dess komposition innebar också att offr
cersrörelsen på ett helt annat sätt än dit·
tills tager ansvaret för utvecklingen. Dess
exponenter representerar av allt att döma
vad man skulle kunna kalla vänsternationalistiska och socialreformatoriska och
totalitära uppfattningar. Det är ingt’l
slump, att det i dessa dagar talas i Portugal om ”en lösning ala Peru”. Men exakt
vad de vill vet man icke. Om de snabli
kan bli av med Spinola vet man ej heller.
Tills vidare har de ringa rörelsefrihel
med tanke på den ekonomiska utveck
lingen. Den nye regeringschefen börja~
sin verksamhet utåt med en appell om iJio
tensivt arbete och sparsamhet. Det var
nästan som om man hört Salazar.
Den nya regimens verkliga Achilles-bi
är i själva verket ekonomin. De struktarella svagheterna är oförändrade. Genca
de enorma lönehöjningarna (tillsarnma11
med oförändrad eller sjunkande produktivitet) har inflationen ytterligare stigit,
sannolikt till bortåt 40 %. Lusten till iJio
vesteringar har sjunkit (icke minst fria
utlandets sida), turisternas antal mirJs.
kat. Bättre har det naturligtvis icke !»
vit genom kolera-epidemin. Remissa
från portugiserna i utlandet har
i avvaktan på en oundviklig devalve ·
av escudon. Arbetslösheten växer. Alla
med fruktan fram emot en eventuell tl
strömning av portugiser från Afrika ocl
Frankrike.
Näst den närmast desperata ekonomiska utvecklingen kommer händelserna
i Afrika. I Mozambique fortsätter upplösningen under tilltagande tryck ifrån Frelimo på samma gång som lugnet i Angola
hotas från både dem som vill en lösning a
la Rhodesien och svarta extremister. Den
27 juli kungjorde president Spinola högtidligen att de afrikanska provinserna
skulle få rätt att ta sina öden i egna hän- 381
der. Det uppfattades som ett uppgivande
av kravet på att befolkningen i Angola
och Mozambique först skulle uttala sig
om vad den ville.
Vad allt detta innebär praktiskt kan i
mitten av augusti ännu icke överblickas.
Det enda som kan sägas med bestämdhet
är, att Portugal nu lever i en akut kris
med ovissa utsikter.
J

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner