Print Friendly

Arvid Fredborg; De tyska konservativas problem

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ARVID FREDBORG:
De tyska konservativas
problem
l Västtyskland liksom i Frankrike
och Italien finns det många anhängare av modern konservatism men inget parti som smälter samman klassisk konservatism med liberalism. Efter andra
världskriget bildades de borgerliga icke-konfessionella partierna CDU och CSU som också
attraherade politiskt konservativa. Det senare hade en betydligt mer konservativ prägel än
CDU.
Flera försök att bilda ett
modernt konservativt parti i
Västtyskland har misslyckats.
Vid det senaste valet fick republikanerna, protestpartiet till hö-
ger, sensationella siffror inte
minst i Bayern. CDU försöker nu
vinna tillbaka sina väljare med
en politisk kursväxling.
Fil dr Arvid Fredborg är författare och politisk konsult.
S
jälvfallet finns det konservativa
människor i Förbundsrepubliken
Tyskland liksom i alla andra europeiska länder. Frågan är emellertid vad
man menar med ”konservativ”. Är det
personer som endast eller nästan endast
vill bevara, konservera ett visst politiskt
system, med andra ord status quo? I så fall
måste man dit räkna allt ifrån det kommunistiska partiet i DDR, Ligatjovet eonsortes i Sovjetunionen och Treurnichts anhängare i Sydafrika. Eller skall man kalla
dem konservativa, som vill återställa ett –
kanske aldrig så gott – tillstånd i det förflutna? Den ena definitionen är lika orimlig som den andra. I det ena fallet begagnas ordet ”konservativ” i pejorativ bemärkelse, i det senare som beteckning för vad
som i själva verket borde heta reaktionär.
Men det är svårt att ge en täckande definition. Man kan ju tänka sig, att ett folk funnit den ideala styrelseformen och vill fasthålla vid denna utan att man kan stämpla
dem som anhängare av status quo. Ty
varje styrelseform måste utvecklas. Vidare har vi ju många fall, då folk förlorat sin
frihet och vill återställa den – utan att de
behöver vara reaktionärer.
Denna artikel syftar emellertid inte att
gå djupare in idefinitionsfrågorna utan att
se de tyska konservativas problem i ljuset
av vad som betraktas som modern konservatism, som en åskådning al’anglaise,
som förverkligas av ett klart demokratiskt
parti som tories med individuella variationer i olika läner. Det innebär med andra ord en åskådning, som vill utveckla
politiskt liv, samhälle och stat i den riktning, som anvisas av västerländsk frihetstradition med individuellt initiativ och ansvar, hushållning med både pengar och
offentliga åtgärder i ett samhälle, byggt på
en sund marknadsekonomi. Det är med
andra ord en sammansmältning av klassisk konservatism med liberalism. Dessvärrefinns det utanför Storbritannien och
de skandinaviska länderna få partipolitiska former för en sådan åskådning. De
saknas inte endast i Tyskland utan både i
Frankrike och Italien, ehuru det för visso
finns många anhängare av modern konservatism.
Redan strax efter krigen drömde
vissa om ett tory-parti obelastat av
spökena från det förgångna.
Partipolitisk nyorientering 1945
Problemet har existerat länge i förbundsrepubliken Tyskland men är fortfarande
inte löst. Vid sammanbrottet 1945 stod
den tyska nationen i de tre västzonerna
inför nödvändigheten att åstadkomrna en
partipolitisk nyorientering så långt det var
möjligt under ockupationsmakternas
tunga hand och starka misstro mot all begynnande politisk organisering hos de besegrade. I enstaka fall var misstron berättigad. Nazisterna försvann naturligtvis
inte helt och hållet år 1945.
Lättast var det att få till stånd en organisation för socialdemokraterna. Ty deras
parti kunde återupprättas såsom förföljt
under Tredje riket. Det var en fördel på
samma gång som det för de gamla socialdemokraterna från Weimar var en fara.
Ty skulle de anknyta till det gamla partiet
utan att beakta vad som fört detta i fördärvet? Den man, som snart framstod
som ledare, först kallad språkrör, för socialdemokraterna, Kurt Schumacher, var
429
fast besluten att på två områden bryta
med traditionen från Weimar. Det ena var
att det nya partiet skulle uppträda som
nationellt. Det andra var att vägra att vara
med på något som helst samröre med
kommunisterna. Däremot visade sig det
nya socialistparti, som grundades av
Schumacher, i ett tredje avseende till en
början – tills Godesbergprogrammet antogs år 1959 – knutet till Weimar-tidens
socialister. Det var i fråga om de ekonomiska problemen, delvis också på det sociala området.
För personer med icke-socialistisk inställning var det med hänsyn till ockupationsmakternas inställning betydligt svå-
rare att organisera sig politiskt efter 1945.
Det fanns emellertid personer, som introducerade en ny och som det snart skulle
visa sig betydelsefull ide. Men även de
hade svårigheter. Det var att skapa ett
icke-konfessionellt kristligt parti, som
också skulle innesluta personer, som var
konservativa, i ett stort mellanparti. Denna ide kunde efterhand förverkligas år
1946. Det var CDU, i Bayern kallat den
kristligt-sociala unionen, CSU. Den kristligt-demokratiska unionen, CDU, utövade redan från början en stark attraktion
också på personer, som var politiskt
konservativa, även om det parti de anslöt
sig till officiellt var ett mittparti och t o m i
Ahlen år 1947 antog ett program, som
snarast var till vänster om mitten. Vissa
regionalpartier hade konservativ prägel,
så Bayern-partiet (som rätt snart sögs upp
av CSU) och i Niedersachsen det s k
Deutsche Partei, det tyska partiet. Dessutom hade CSU en betydligt mer konservativ prägel än CDU. Men något landsomfattande konservativt parti kom inte
till stånd.
430
Ett diskrediterat begrepp
Varför? Fanns det inte behov av ett så-
dant? För visso. Redan strax efter kriget
råkade jag tyskar, som drömde om ett tory-parti, obelastat av spökena från det
förgångna. Men dessa spöken var osedvanligt livskraftiga. Ty tyskar som utlänningar hänvisade till den roll, som de tysknationella med cirka 10 % av riksdagsmännen och rösterna spelat för Hitlers
makttillträde – senare delade de ju samma öde som övriga partier. Men vad som
skett före 30 januari 1933 syntes ha diskrediterat begreppet ”konservativ”. Man
hörde namn som von Papen (som tillhörde det katolska Zentrum, tills han blev
utesluten) och Hugenberg, som otvivelaktigt var en politisk fossil. Det är emellertid klart, att de tysk-nationella inte var
konservativa i modern mening. Ett slag
såg det ut, som om Stresemanns tyska
folkparti skulle utveckla sig till något så-
dant. Men efter hans död år 1929 upplöstes det snabbt.
Vad slutligen den 30 januari 1933 beträffade berodde vad som skedde denna
ödesdigra dag utom på Hindenborgs senilitet på att inte endast de tysk-nationella
utan alla tyska partier inklusive socialdemokrater och kommunister totalt felbedömde Hitler och hans rörelse. De flesta utländska iakttagare trodde också, att
nazisterna skulle tämjas av majoriteten av
den nya riksregeringen, där Hitler till en
början endast hade två av sina anhängare
som följeslagare.
Om det funnits ett modernt, konservativt parti är det mindre sannolikt, att detta
inlåtit sig med en man, som genom
Potempa-affären år 1932 som vilken
orientalisk ledare som helst visat sig gilla
mordet som medel i politiken. Men detta
konservativa parti fanns inte. Visst, det
fanns folk med sådan åskådning, bl a
inom militären. Men de var splittrade och
de tysk-nationella leddes av personer av
en helt annan typ.
Under de första efterkrigsåren var
skeendet på 1930-talet ännu levande för
miljoner tyskar. Det var därför inte onaturligt, att många personer tvekade att beteckna sig som konservativa och till och
med fann det bekvämt att stödja CDU,
som i varje fall var borgerligt och vars
bayerska systerparti var klart konservativt. Men dessutom fanns ett annat hinder
Vad som skett före 30 januari 1933
syntes ha diskrediterat begreppet
”konservativ”.
för en konservativ partibildning, nämligen ockupationsmakternas inställning. Ty
hos dem rådde länge vanföreställningen,
att Hitler varit konservativ och hans parti
befunnet sig till höger på den politiska
värdeskalan. Denna vanföreställning har
visat sig vara osedvanligt livskraftig. Fortfarande påträffar man många, som anser,
att det nationalsocialistiska partiet inte
var socialistiskt, att Hitler inte hade något
stöd bland de tyska arbetarna och att han
och hans rörelse representerade den
preussiska militarismen. Under sådana
förhållanden är det till och med sannolikt,
att de västallierade skulle ha slagit ned på
alla konservativa försök att organisera sig
som tecken på begynnande neonazism.
Sedan de tyska partierna organiserat
sig fick de allierade tröghetslagen till
bundsförvant. Men problemet ställdes av
ingen mindre än den tyske socialdemokratiske ledaren, dr Kurt Schumacher.
Hösten 1951 gjorde han ett offentligt uttalande, att Tyskland behövde ett modernt konservativt parti. När jag kort därpå förde ämnet på tal sade han, att CDU
fungerade som ett konservativt parti men
förde ett språk, som hörde hemma någonstans i mitten. Det rör sig med andra ord,
fortsatte Schumacher, om falsk ursprungsbeteckning. Det vore mycket sundare för tysk politik, om det funnes ett
konservativt parti, som öppet bekände sig
såsom sådant.
Motståndarna såg i hans uttalande ett
försök att reducera CDU:s styrka vid valen och på så sätt ge SPD chans att bli
största parti. Visst, det kan ha medverkat.
Men de som kände Schumacher torde i
hans deklaration framför allt se hans benägenhet att spela med öppna kort, som
gjorde läget tydligt för anhängare och
motståndare.
Flera försök att bilda ett
konservativt parti
Efter Schumachers död år 1952 gjordes
flera försök att bilda ett modernt, konservativt parti. Det första var tre år senare,
när flyktingpolitikern Waldemar Kraft
kände marken gunga under sitt parti,
Bund der Heimatvertriebenen und Entrechteten. Han ville kombinera den konservativa flygeln av detta parti med en
grupp inom FDP, som höll på att bryta sig
ut ur detta parti och det redan nämnda
partiet,DP, Deutsche Partei, som till övervägande del var konservativt men där det
också fanns en flygel, vars demokratiska
sinnelag kunde sättas i fråga. Kraft var
likväl ingen stark man som hade kunnat
bli den ledare, som behövdes. Försöket
misslyckades.
431
Allvarligare var ett försök, som gjordes
några år senare, att bygga ut Deutsche
Partei till ett landsomfattande parti. En av
dess ledare, dr Hans-Joachim von Merkatz, länge minister för förbundsrådsangelägenheter, ville sedan länge att DP
skulle göra ett allvarligt försök att etablera sig på riksplanet. Han var själv övertygad demokrat och en bildad person.
Han hade modet att i en förbundsdagsdebatt bekänna sig som monarkist utan
att partout vilja restaurera den wilhelminska monarkin. I ett föredrag, sedermera
tryckt i boken ”In der Mitte des Jahrhnnderts”, sade han bl a: ”Den konservative av i dag vänder sig bestämt emot en
ideologisk programmatik, som den som
utvecklades under det nittonde århundradet.” I fortsättningen hette det, att de konservativa måste befria sig från att romantiskt vända sig mot det förflutna. Konservativt tänkande och handlande är en motsats till restauration och reaktion. Men
när DP:s regionala bas försvagades beslöt
hans partikamrater medan Merkatz var i
utlandet att ansluta sig till CDU. Där var
man måttligt förtjust över denna ”förstärkning”. Senare sade Adenauer till mig:
”Vi kunde inte rätt gärna säga nej. Herrarna och damerna är inte välkomna!”
En starkt bidragande orsak till att
också detta försök misslyckades var, att
Adenauer i allmänhetens ögon var konservativ. Så länge han satt vid rodret behövdes därför, menade många, intet konservativt parti. En annan orsak har nyligen påpekats för mig av en skarp iakttagare av tysk politik. Efter den erhardska reformen 1948 och förbundsrepublikens
grundande och snabba utveckling framstod den sittande regeringen som så framgångsrik, att väljarna drogs till det parti,
·- – _,.._.__..__
432
som identifierades med framgången,
CDU/ CSU. De två mindre partierna, som
medverkat till framgången, honorerades
inte för detta av väljarna, som attraherades av det parti, som representerades av
Adenauer och Erhard.
Under 1960-talet diskuterades emellertid, vad som skulle hända efter att dessa båda ledande politiker lämnat valplatsen och i privata kretsar umgicks man
med tanken att göra nya försök. Den konservativa ideologin fick i tidningar och
tidskrifter nya bidrag, främst måhända av
skriftställaren Arrnin Mohler.
Förhållandet mellan CDU och CSU
Så småningom började förhoppningar
koncentreras till ledaren av CSU, FranzJosef Strauss. Att denne var konservativ
av modernt snitt kunde ingen betvivla,
liksom hel1er ej att han var en politisk naturbegåvning. Han gav också intrycket av
att vara en stark ledare. Den som kom i
beröring med honom kunde dock inte
undgå känslan av att det fanns något av en
Hamlet hos honom. Hans språk var mustigt, kraftigt (och avpassat efter bayersk
smak). Men hans handlande stod inte alltid i överensstämmelse med vad han sagt.
Efter Adenauers avgång framförde
Strauss ofta kritik mot det större systerpartiet för att det drogs mot vänster och
försummade sina konservativa väljare.
Efterhand gjorde han antydningar om att
CSU borde säga upp ”fraktionsgemenskapen” (al1tså det gemensamma handlandet i förbundsdagen) med CDU som
gjorde de båda till ett parti utåt.
Men först år 1976 syntes han vilja göra
slag i saken. Ledande CSU-politiker var
då samlade i Wildbad Kreuth för att diskutera problemet. Till allmän överraskning beslöt de med avsevärd majoritet att
säga upp fraktionsgemenskapen med
CDU. Därmed avsågs ingen brytning mellan de båda. De skulle fortsätta att samarbeta intimt. De skulle heller inte konkurrera med varandra i valkretsarna utan endast på delstatsplanet Med andra ord,
CDU skulle ställa upp en egen Landes/iste
i Bayern och på denna få ett antal mandat, medan CSU skulle ställa upp landslistor i de övriga delstaterna. Det är sannolikt, att CDU och CSU i Bayern tillsammans skulle ha fått fler röster och
Hos ockupatiOnsmakterna rådde
länge vanföreställningen att Hitler
varit konservativ.
mandat än enbart CSU. Det fanns ju
många invandrare, som inte obetingat gillade det bayerska språkbruket och
Strauss’ partis utpräglat konservativa karaktär. I de övriga länderna var det inte
endast sannolikt utan säkert, att resultatet
blivit bättre än om enbart CDU ställt upp.
De borgerligt sinnade, som då redan börjat röstskolka eller välja protestpartier hade då inte behövt detta. CSU:s landslistor
hade givit dem det alternativ, som konservativa väljare eljest inte haft. Politiska observatörer uppskattade röstvinsterna till
3-5%.
Men Strauss ändrade sig snart och förslaget togs tillbaka. Varför? För det första
var det inte lokalt förankrat hos de egna
och mötte stark opposition, särskilt i
Schwaben och Franken.Många insåg inte,
att rösterna på landslistor, ”die Zweitstimme” med det tyska systemet var det
viktigaste, emedan dessa listor så att säga
korrigerade resultaten av direktvalen i enmansvalkretsar.
Därtill kom, att Strauss inte underrättat
CDU:s ledning om sina avsikter, och för
dem förklarat, vad förslaget i Wildbad
Kreuth innebar. I CDU:s högkvarter i
Bonn uppfattade man därför detta som en
grov illojalitet och reagerade våldsamt.
Bidragande var också, att CDU då i stället
för ett starkt CSU med ett femtiotal medlemmar av förbundsdagen tvingats räkna
med ett större konservativt parti med
kanske 75-80. Bidragande till Strauss’
Efter Wildbad Kreuth gjorde CDU
en svängning mot vänster.
hastiga reträtt var emellertid också, att
han hade något Hamlet-artat i sin natur.
Betecknande nog berör han inte Wildbad
Kreuth med ett ord isina nyligen utkomna
postburna memoarer. Detta kan likväl bero på att han inte hann med detta känsliga
tema före sin död. Strauss’ reträtt innebar,
mänskligt att döma, att tanken att av CSU
göra ett landsomfattande, modernt konservativt parti begravts.
Detta är ur konservativ synpunkt så
mycket mer att beklaga, sm CDU efter
Wildbad Kreuth gjort en svängning mot
vänster, som accelererats under den nyligen avsatte generalsekreteraren Heiner
Geissler. Han ansåg (och anser), att man
lugnt kan ignorera de konservativa väljarna, emedan de inte har något annat alternativ än CDU att rösta på. Detta är emellertid ett både felaktigt och farligt resonemang. Valstatistiken visade på ett tidigt
stadium att det fanns ett alternativ – att
inte rösta alls. Dessutom skulle nyligen ett
433
andra alternativ dyka upp, till vilket skall
återkommas.
Sedan regeringsskiftet kom till stånd år
1982 genom FDP:s omsvängning och
oenigheten inom socialdemokratin fick
Geissler ett starkt argument för en fortsättning av sin kurs. Det var hänsynen till
det mindre mittenpartiet inom den nya regeringskoalitionen, de fria demokraterna.
Geisslers ställning stärktes f ö inom parentes sagt av en tilltagande kritik mot
den pragmatiske förbunqskanslern Helmut Kohls ledarskap, eller som det uppfattades av många, brist på ledarskap. Kritiken leddes av Franz Josef Strauss med
instämmande av dennes vedersakare,
veckotidningen Der Spiegel, som (om än
från andra utgångspunkter) ville komma
åt Kohl.
Republikanerna
Geisslers vänstersvängning honorerades
inte av väljarna. Hade motsatsen varit fallet hade han kanske varit förbundskansler
idag. I stället förvärrades CDU:s valutsikter genom uppkomsten av ett protestparti
till höger, Schönhubers ”republikaner”.
Vid de senaste valen har detta fått sensationella siffror, inte minst i Bayern, där det
lyckats bringa ned CSU under femtioprocentgränsen. Partiet har en extrem
ehuru tämligen oklar högerideologi och
har bland sina valda en del personer med
tvivelaktigt anseende. Men i motsats till
vad som påstås är det inte neo-nazistiskt.
Ledaren, Schönhuber, är en känd televisionsstjärna, som politiskt intagit de
flesta av de i modern historia kända politiska åsikterna. Han har förstått att skickligt framställa sig som det konservativa alternativ, som hittills saknats, utan att nå-
434
gon människa kan påstå, att han är den felande länken.
Om det nya partiet är mer än en dagslända återstår att se. Men det har otvivelaktigt haft inverkan på den inre utvecklingen inom CDU. I lång tid har det varit
uppenbart, att Kohls och Geisslers nåd
inte kunde trivas under samma tak. Konflikten dem emellan gällde inte endast
partiets kurs utan också vem som skulle
leda det. PåGeisslers sida stod inte endast
de, som gillade hans vänsterkurs, utan
också personer, som ville komma åt Kohl
och själva erövra köttgrytorna. En aspirant på kanslersposten var ministerpresidenten i Baden-Wiirttemberg, Lothar
Späth, ”der cleverle”, som han kallades.
En annan var ministerpresidenten i
Niedersachsen, Albrecht. Men när det
kom till kritan ville eller vågade ingen hålla i skaftet. Kohl vann en lätt seger.
Politisk kursväxling
Partidagen i Bremen visade inte endast,
hur lätt det är att underskatta fullblodspolitikern Kohl utan också att med den
nye generalsekreteraren Volker Riihe en
politisk kursväxling ägt rum. Hur långt
den kommer att gå är ännu osäkert. Men
ett av dess huvudsyften är otvivelaktigt att
till CDU återvinna de förlorade konservativa rösterna. Om det lyckas kan endast
framtiden utvisa. Krukan har spruckit.
Kan man lappa ihop den? Förmodligen
vore det lättare att vinna syftet med en ny
kruka. Men den man, som skulle ha kunnat göra det, Franz Josef Strauss, finns
inte mer. Någon annan person i offentlig
ställning, som skulle kunna skapa ett modernt, tyskt, konservativt parti, finns inte i
sikte.
Problemet diskuteras i detta nu i smärre privata kretsar i Tyskland. Det har blivit särskilt aktuellt genom den dramatiska
utvecklingen i DDR. Den har otvivelaktigt erinrat om den tyska frågan som
olöst problem. Den har också pekat på de
tyska konservativas problem att såsom
åsiktsriktning inte komma till rätta i det
partisystem, som tillkom under helt andra
förhållanden än som råder i dag. Men
även om många icke-konservativa skulle
vara villiga att ansluta sig till Kurt Sebumachers definition för trettioåtta år sedan
kan ingen underskatta de enorma politiska, ekonorruska och organisatoriska
problem, som möter den, som söker bryta
igenom det etablerade partisystemet i syfte att få en bättre balans i tysk politik.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism