Print Friendly

Arne S Lundberg; Energiproblemet

Av Redaktionen | 31 december 1980


1980


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ARNE S LUNDBERG:
Energiproblemet
I S”l!ensk Tidskrift nr 7 1979 sökte envoyen
Arne S Lundberg ge en beskrivning av vissa
tendenser på oljemarknaden. Deföljande
synpunkterna är avsedda som en
komplettering speciellt med hänsyn till vad
som inträffat under 1979, varjämte
kolfrågan något belyses. Kolet är den enda
energibärare, som i större volymer kan inom
överblickbar tid ersätta olja och minska
världens beroende av Mellersta Östern.
Medan oljeproduktionen i Iran låg nere omkring årsskiftet 78-79 underproducerades
olja i förhållande till konsumtionen. Sedan
vissa OPEC-länder ökat sin produktion och
Iran kom upp till 3,5-4 milj fat per dag har
resultatet för hela året dock blivit, att produktionen något överstigit konsumtionen.
Att likväl även i slutet av året mycket höga
spotpriser betalats, även priser långt över
den dramatiska OPEC-prishöjningen, beror
på lagring. Under 1978 hade lagren sänkts
under normalnivå. Därtill har beredskapslagring skett och givetvis spekulationslagring.
Marknadens beteende är lärorikt. Den tillgängliga oljan blev ojämnt fördelad. För närvarande är bland industriländerna Italien
och Japan illa tillgodosedda. Därtill råder
oro för ytterligare störningar i Iran. Följden
blev, att priserna på raffinaderiprodukter
på spotmarknaden rusade i höjden och att
även råoljeposter betalades skyhögt över officiellt OPEC-pris.
Sårlana överbetalningar togs ut av OPECländer på ej långtidsavtalade kvantiteter och
inte minst av traders. Sedan företogs hö}
ningar över OPEC-priset även på reguljära
oljekontrakt. OPEC:s officiella pris visade
sig vara ett golv, inte ett tak.
Sammanhållningen mellan Saudiarabien,
Iran, Kuwait och emiraten kring en måttf
prispolitik föll sönder.
Allt detta är ett tydligt tecken på vad som
kan hända, om i framtiden ett underskottsutbud av olja i förhållande till efterfrågan
inträffar. Det är tyvärr, vad som måste
faras. Idag är tempot i konsumtionslå
nas försök att spara eller ersätta olja lågt.
Det mest sannolika perspektivet är, att när
väl ett oljeunderskott föreligger kommer det
att växa – om inte ransoneringar, ekonomisk kris och våldsamma prishöjningar
bringar ned konsumtionen.
l utredningar och vid kalkyler på energiområdet brukar man göra antaganden om
en höjning av oljans realpris med ett fixt
procenttal, t ex 2 % per är. Man kan inte
använda någon annan metod. Verkligheten
kommer inte att se ut så. Vi måste frukta
språngvisa höjningar i situationer, då kunderna överbjuder varandra. Energin är en
så viktig tillgång, att den som blir utan kan
betala ”vad som helst” för att hälla en produktion i gång eller för att slippa frysa. Ett
rvckigt förlopp orsakar panikartade beteenden från såväl företagens som de enskildas
sida. Även ett litet underskott av energi tenderar sålunda att skapa krisartade situationer.
Politisk oro i oljeländerna
Khomeinys revolution och ockupationen av
den heliga mosken i Mekka har kommit varje muhammedans hjärta att darra. Inom de
muslimska länderna finns motsättningar,
dels mellan olika grenar av islam, men icke
minst ifråga om industrialisering och oljeproduktionens omfattning. Det finns opposition mot de feodala styrelseskick, som kännetecknar statsbildningar i Mellersta Östern,
och mot att en liten styrande grupp skapar
stora förmögenheter. Det finns utpräglade
Yånsterrörelser. Som en röd träd genom de
oppositionella grupperna går en antiamerikansk stämning.
63
Man behöver inte anta, att revolutioner
och omstörtande skiftningar vid makten inträffar, för att förutse en negativ effekt på
oljeproduktionen. Händelserna i Iran och
Mekka leder till ställningstaganden, en mera
artikulerad opposition mot ett modernistiskt
styre och en polarisering mellan de olika
riktningarna. Varje regim kan i viss män
dämpa denna opposition genom att föra en
oljepolitik, som dikteras av snävt nationella
synpunkter och inte av hänsyn till världens
behov av olja och ekonomiskt lugn. De två
nämnda sensationerna påverkar sålunda
många oljeländers politik i restriktiv riktning. De stor;. investeringsprogram, som
nyrika länder lanserat, ger dålig avkastning
och stör samhällsfriden. Det går inte att göra
”stora spräng” varken i Kina eller någon annanstans.
Våra gamla bekanta prognosmakare har i
år blivit mer pessimistiska, sedan de fått allt
klarare för sig, att de flesta OPEC-länder
orienterar sig mot en äterhällsam produktionspolitik. I prognoserna har tidigare de
politiska faktorernas existens påpekats, men
de har inte diskonterats i siffror. Nu ser man
inte sällan förmodanden, att OPEC måhända aldrig kommer att öka produktionen
nämnvärt över nuvarande nivå. Eftersom vi
har en rad u-länder och OPEC-länder, som
mycket snabbt ökar sin energianvändning –
det förekommer siffror mellan lOoch 35 %
per är – blir utrymmet för industriländerna
mycket knappt. Den parameter, som efter
embargot starkast påverkat energianvändning, har varit den ekonomiska tillväxten.
Ny energiproduktion växer mycket sakta,
kärnkraften väsentligt långsammare än vän- 64
tat, kolförbrukningen likaså. Förutsagd tillväxttakt i industriländerna troddes 1974 allmänt komma att ligga över 4%, medan man
nu ser gissningar på 2-2,5 %.
Ersättning för oljan
Hur ska världen utanför planekonomierna
kunna dels öka sin energianvändning, dels
minska sin oljeförbrukning och sitt beroende av Mellersta Östern?
Fossila bränslen brinner, om man tänder
på dem, och ger höga temperaturer. Det är
ett enkelt sätt att frigöra energi. I avvaktan
på att allehanda nya energislag når betydande volymer, vilket icke inträffar i detta århundrade, måste oljan i huvudsak ersättas
av andra fossila bränslen. Därvid står kolet i
särklass, eftersom det redan nu ger nära
20 % av världens energitillförsel, eftersom
det finns i stora mängder och har produktionskostnader, som ligger lägre än nuvarande oljepriser. Vid nuvarande kolproduktion
har de ekonomiskt utvinnbara tillgångarna
ungefår tio gånger så lång livslängd som oljan, och de totala tillgångarna är ytterligare
tio gånger större.
I OECD-länderna har förbrukningen av
kol stått i stort sett stilla sedan 1960 med
någon ökning under senare år, men inom
övriga delar av världen, framför allt Kina
och Sovjetunionen, har ökningen varit stark.
Tillväxten av kolanvändning har åren
1973- 1977 varit 3% per år eller 280 milj
ton. Enbart denna nya kolmängd gav ungefår dubbelt så mycket primärenergi, som
kärnkraften gav 1977. Ökningen svarar mot
75% av världens vattenkraft, fortfarande
räknat som primärenergi. Skall kol ersätta
kärnkraft, är omvandlingsförlusterna dock
så stora, att mer än dubbelt så mycket primärenergi behövs som den förlorade elproduktionen från kärnkraftverken.
Men kolet är inte den enda fossila bränslereserven vid sidan av normal råolja. Tjärsand, skiffrar och s k extratung olja innehåller några gånger så mycket energi som de
kända tillgångarna av råolja. I ~ärsand och
extratung olja pågår viss kommersiell produktion. Det behövs inte så stor ytterligare
höjning av oljepriset, förrän det ekonomiska
incitamentet finns att börja produktion av
okonventionella bränslen. De kan omvandlas till oljor av olika slag, även bensin. Tyskarna beräknar, att man av sitt mycket dyra
kol kan göra bensin, som vid tappstället och
inklusive nuvarande skatt kostar något över
3 kr per liter. De nämnda okonventionella
bränslena kommer tyvärr inte att ge stora
volymer i detta århundrade. De kan bli marginellt betydelsefulla. Endast kolet förmår
ersätta större mängder bortfallande olja. Pi
sikt kan de olika fossila bränslena produceras i sådan mängd att de sätter en gräns
för oljeprisets höjning.
situationen i Sverige
I den svenska debatten har kol uppfattau
som alternativ till kärnkraft. Det är riktigt
såtillvida som koleldade kraftverk jämte vat·
tenkraftutbyggnad ger den största möjligheten att ersätta kärnkraft. Vi hinner emeller·
tid till 1990 långt ifrån öka kolanvändninget
så mycket, att 12 reaktorer kan ersättas. El
missuppfattning synes dock ha spritt sig beträffande kolets framtida roll i Sverige. Oberoende av utfallet i folkomröstningen måste
vi öka kolanvändningen, om vi vill minska
vårt oljeberoende och samtidigt dra oss undan en del av beroendet av Mellersta Östern.
Alla de andra bäckarna små gör nämligen
inte en stor å. Om man lägger ihop alla de
mest optimistiska antagandena av de två reservantgrupperna mot kärnkraft i energilommissionen, finner man, att sol, vind, biomassor, halm och sopor förväntades ge
mindre än Il % av vår energiförsörjning
1990. Ändå var dessa antaganden optimistiska, Solenergin väntades 1990 ge 0,6 % av
energitillförseln.
Sex år har gått sedan embargot, och vi har
65
energiskt utrett energipolitik, forskat och
debatterat. Resultatet är följande. Vi anser
oss böra minska vårt oljeberoende. Ytterligare vattenkraft får inte byggas ut. Vi vet inte
när vi får miljöbestämmelser för kol eller
hur de ska se ut, och vi vet inte, när en första
koleldad anläggning kan börja byggas. Vi
kanske säger nej till kärnkraft. Vi har kommit till en negativ eller restriktiv hållning till
alla de fyra stora energislagen. IEA har ifrå-
ga om sparrestriktioner placerat oss på trettonde plats bland medlemsländerna.
Hur mycket uträttar vi under kommande
tioårsperiod? Hur blir vår livsmiljö och vår
livskvalitet, om vi stannar i nuvarande handlingsförlamning?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner