Print Friendly

Arkitekturdebatt
En död hand över svensk arkitektur

Av Stefan Olsson | 14 mars 2014

Modernismens ideologi är ett större problem än dess estetik och måste bekämpas inom svensk arkitektur, skriver Stefan Olsson.

Vem vill bo i en bröllopstårta? frågar sig Maria Eriksson i sitt debattinlägg om modernismen i svensk arkitektur. Det kan rimligtvis inte vara fasadernas utseende som avgör om en stad är trevlig eller inte. Gemytet och det livfulla som många uppfattar som stadens väsen beror inte på fasaden. Att kräva utsmyckade fasader ger oss inte en levande stad.

Det som har föranlett diskussionen om arkitektur i Svensk tidskrift är kritiken mot den hegemoniska ställning som modernismen har fått. Tidigare inlägg har författats av Lars Anders Johansson och Linda Nameth.

Maria Erikssons replik sätter fingret på en viktig punkt. En levande stad blir inte levande på grund av husens fasader. Även tråkiga hus kan utgöra en levande stad.

Vad Eriksson inte uppmärksammar är dock att modernismen omfattar mycket mer än fasadernas utsmyckning. Modernismen är inte en stilart utan en ideologi. Den omfattar både ett estetiskt ideal och ett samhällsideal. Det estetiska idealet är att hus ska vara enkla till sitt yttre vilket hänger ihop med att hus, och hela städer ska vara rationella och praktiska. Modernismens värsta tid, 60- och 70-talen är lyckligtvis över, men arkitekturen och stadsplaneringen har inte återhämtat sig. 60-talsstilen är alltjämt huvudnormen för vad den svenska arkitektkåren anser vara god arkitektur.

I och med att det inte bara är estetiken som är problemet utan modernismens ideologi som helhet vill jag nämna tre egenskaper hos denna som visar varför den är osund och med rätta utsatt för hård kritik.

Det första är föraktet mot den traditionella estetiken. Inom alla konstarter kommer det nya stilar. Det är en naturlig konsekvens av att konstnärer alltid försöker finna nya originella idéer. Men såvitt jag vet är det bara inom arkitekturen som det finns ett förakt mot gamla stilar, där man säger att gamla sätt att bygga är förlegade, exempelvis genom att kalla gamla hus för ”bröllopstårtor”. Det är bara inom arkitekturen man anklagar dem som låter sig inspireras av äldre tider för att ha ritat ”pastischer”.

Samma förakt för gamla stilar finns inte inom andra konstarter. Om en kompositör lånar idéer av gamla mästare som Bach eller Beethoven ses det istället med gillande. Inom musiken är respekten för mästare som dessa stor. Att låna från dem är en dygd.

En andra egenskap hos modernismen är den misslyckade stadsplaneringen. Den förmodernistiska staden bestod av tätt byggda städer. Städerna var ofta, men inte alltid, byggda i rutmönster. Husen byggdes tätt inpå varandra, vägg i vägg. Varje kvarter bestod av olika hus med olika utseende. Inget hus täckte ett helt kvarter. Typexemplet på denna stad finns i alla svenska innerstäder.

Modernismen gjorde sig av med denna typ av stadsplanering. Istället skulle det byggas bostadsområden. Husen skulle inte sitta ihop. De skulle inte vara varierande till sitt yttre. De skulle inte ligga i rutmönstrade kvarter.

Denna stil känner vi igen från de stora miljonprogrammen, men den etablerades redan på 1930-talet med funkisstilen. Den är också alltjämt dominerande. När kommuner planerar stora nybyggen planerar de aldrig rutmönstrade städer utan bostadsområden.

Att denna stadsplanering är ett misslyckande visar inte bara fiaskot med miljonprogrammen utan att efterfrågan på bostäder alltid är högre inom de gamla rutmönstrade innerstäderna än i de moderna bostadsområdena. Om bostadsområdena hade varit så bra som modernismen påstått skulle efterfrågan på bostäder vara den omvända. I Stockholm skulle det vara attraktivt att bo i Tensta men inte på Östermalm.

Den tredje tragiska egenskapen är föraktet för den folkliga smaken. Det är ett känt faktum att det är mycket stor skillnad mellan vad folk i allmänhet tycker är fina hus och bra stadsplanering och vad arkitektkåren tycker. Att det förhåller sig på detta vis är empiriskt belagt av forskare (se Catharina Sternudds avhandling Bilder av småstaden – om estetisk värdering av en stadstyp).

Istället har arkitekterna, och tragiskt nog med dem ansvariga kommunpolitiker, utvecklat ett försvar för detta gap mellan elit och folk. Man säger kort och gott att folk i allmänhet inte är förmögna att förstå sig på arkitektur. ”Tänk om vanligt folk fick bestämma, då skulle det bara bli tinnar och torn”. Man tror att arkitekturen som konstart skulle stagnera. Inget nytt skulle komma till. Folk i allmänhet ses inte som förmögna att på egen hand utveckla denna konstart.

Följden blir att det inte går att ifrågasätta arkitekterna. De blir som gudar på Olympen. Ett färskt exempel på det är kulturborgarådet i Stockhom Madeleine Sjöstedt (FP) som på Lars Anders Johanssons Facebooksida besvarar kritiken han för fram mot förslaget på en ny konsthall för Liljevalchs konstmuseum: ”En aning märkligt att döma ut ett av våra största arkitektkontor bara sådär. Min uppfattning är att politiker inte ska leka arkitekter.”

Mer än så ansåg sig inte Sjöstedt behöva säga för att rättfärdiga varför den trista betonglådan faktiskt är fin. Den är ju ritad av ingen mindre än den store arkitekten Gert Wingårdh!

Tillsammans har dessa tre osympatiska drag hos modernismen gjort den odräglig att leva med helt oberoende av dess estetik i sig. Det är inte estetiken som gör att modernisterna föraktar äldre stilar. Det är inskränkthet och intolerans. Det är inte fråga om smak när man inte förstår att den perfekta staden inte kan planeras fram vid skrivbordet. Det är dumhet. Det är inte fråga om estetik när man ser med förakt på de människor som ska bo och verka i husen och säger att de inte begriper sitt eget bästa. Det är högfärd.

Det är egenskaper som dessa som gör att den politiska kampen mot modernismen måste föras vidare. Modernismen som stil måste inte utplånas. Den är en stil som många andra. Och precis som inom andra konstarter produceras både bra och dåliga konstverk. Men modernismen som ideologi är korrupt. Den har lagt en död hand över svensk arkitektur.

Stefan Olsson är chef för tankesmedjan Frivärld.stefan_olsson

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner