Print Friendly

Arkader och fris i rödfärgad furu

Av Carl J. Erixon | 24 oktober 2014

Det är oförklarligt och oförståeligt att regeringen vill ta bort anslagen till de vetenskapliga instituten i Rom, Aten och Istanbul. Carl J. Erixon skriver om ett förakt för vår historia.

Mången student känner nog igen sig i Sten Selanders Uppsaladikt En Bondstudent; en och annan har nog också läst den. Trots att den är skriven i en tid mycket olik vår egen finner dess rader resonans hos oss. Nog minns man studenten som svänger runt hörnet, skygg och förlägen, boken som slutligen besegrats och blivit en vän och makten att hålla förtvivlan tillbaka med stålblanka romarcitat – nå, det senare kanske främst rör de som ännu väljer att studera de klassiska språken.

Trots sin klibbiga sentimentalitet fångar Selander något grundläggande i vår egen andliga odling: vår skuld till antiken. Vårt rättssystems fundament är romerskt, vårt tänkandes ramar är grekiska – och vår religiösa sensibilitet är kristen, ett hebreiskt frö som slog rot i den klassiska myllan och helt förenades därmed. Till och med vårt alfabete härstammar från denna avlägsna forntid (av romarna taget från etruskerna en gång i forntidens dimmor, de i sin tur hade ärvt det av grekerna).

Ett medel att bevara dessa band till vår kulturs ursprung har varit våra vetenskapliga institut i den antika världens främsta städer, i Rom, Aten och Istanbul – grundade 1926, 1948 och 1962. I Rom är alla de nordiska länderna utom Island representerade med ett eget institut. Dessa har under sin tid utgjort en gudabenådad hjälp för arkeologer och filologer såsom en förmedlare av den antika odlingen – som ju är grunden för vår egen.

Samtidigt har deras rent vetenskapliga verksamhet varit betydande. Det romerska institutets utgrävningar i trakten kring Viterbo – framförallt de i San Giovenale mellan åren 1956 till 1965 – har varit av monumental betydelse för vår förståelse för den etruskiska kulturen, som förmedlade Greklands vitterhet till det gryende Rom.

Lika oförklarligt som oförståeligt är därför den nya regeringens förslag i 2015 års budgetproposition att låta anslagen till dessa institut upphöra, något som i praktiken skulle orsaka deras nedläggning. Dessa anslag är redan i dagsläget jämförelsevis blygsamma. Ett trängt ekonomiskt läge till trots kan man näppeligen rättfärdiga den oåterkalleliga kulturella förlust som dessa marginella besparingar skulle orsaka. Enligt uppgift skall dessa pengar dessutom istället läggas på ett nyligen grundat naturvetenskapligt centrum i Lund.

Nedläggandet av dessa institut kommer praktiskt taget att omöjliggöra svenska arkeologiska utgrävningar i respektive land. Vad som kommer att ske med deras respektingivande samlingar är även det osäkert. Trots i detta nu pågående utgrävningar och forskningsprojekt skall anslagen upphöra från och med år 2017 (Utbildning och universitetsforskning, sid. 308). Institutet i Rom, som inte ens upphörde med sin verksamhet under det andra världskriget, skall nu i en handvändning läggas ned.

Detta förakt för vår historia, detta försummande av vårt arv kan blott beskrivas som skamligt. När Selander i sin dikt talar om hur de fattiga nordborna bildade efter ”så gott de förmådde” blir dikten sanning, men den ande och eld de sådde ”i höstarnas gråkalla dis” skall man alltså nu låta gå under. Diktens sista strofer visar tydligt vårt behov av det antika arvet, ja att det är själva förutsättningen för vår egen odling. Studenten vi lärde känna i diktens början, ni vet han som gick alldeles skygg och förlägen, är måhända – tack vare det vi fått i arv av romare och greker – en Linnaeus eller en Tegnér.

C. J. Erixon, fil. stud. med klassisk grekiska som huvudämne.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner