Print Friendly

Ännu ett bottennapp i fackboksgenren

Av Lena Breitner | 25 juli 2014

På de senaste åren har flera faktaböcker fått dras tillbaka efter påpekanden om faktafel. Den tidigare kontraspionagechefen Olof Frånstedts bok Spionjägaren påstås bygga på hans minnen, men en granskning visar att det uppenbarligen är vanskligt att anlita spökskrivare. Där minnet inte räcker har journalisten Erik Månsson bredvilligt fyllt i med mindre lyckat resultat. Fel politiskt parti pekas ut i ett Stasifall. Dessutom framstår det som att Frånstedt inte alls känner till framgångsrika operationer från sin egen tid vid Säporodret.

spionjagarenHerman Lindqvist, Hanne Kjöller och Paul Frigyes är exempel på författare vars böcker fått dras tillbaka efter skarp kritik om faktafel. Krav på att förlagen gör egna faktakontroller samt att böckerna ska innehålla källhänvisningar har lagts fram.

Hade Ica Bokförlag levt efter den devisen hade de knappast gett ut den tidigare chefens för Säpo kontraspionage, Olof Frånstedts, bok i sin nuvarande form.

Fel parti i fel kommun

Förlaget har lanserat det hela som memoarer. I förordet skriver Frånstedt att han skildrar sin bild och sina upplevelser, men det är uppenbart att många saker inte är egna upplevelser. Ett stort ansvar måste tillskrivas spökskrivaren, journalisten och den tidigare chefredaktören Erik Månsson, som uppenbarligen fyllt ut manuset med en del eget material, ibland med mindre lyckat resultat. Som när det påstås att Aleksander Radler var förtroendevald för Kristdemokraterna i Burträsk medan han i egenskap av hemlig agent rapporterade till den östtyska säkerhetstjänsten Stasi. Det är ett orimligt påstående, eftersom folkbokföring är ett krav för att kunna bli förtroendevald i en kommun och Radler skrevs i Burträsk först i mitten på 90-talet, fem och ett halvt år efter att den fruktade säkerhetstjänstens verksamhet lagts ner.

I Sverige hade Radler bara Lund som folkbokföringsort under kalla kriget och där företrädde han Moderaterna under en kort period på 80-talet. Fel parti i fel kommun pekas således ut, därtill i fel landsände av Sverige. Aleksander Radler var förresten heller aldrig professor vid Lunds universitet, som påstås i boken. Han var lektor och oavlönad docent.

Onödiga fel om känt Stasifall

Det är viktigt att påpeka felaktigheterna i Frånstedts bok, inte minst då han själv 2008 i Sveriges Radio anklagade den tidigare Säpomedarbetaren Tore Forsberg för historieförfalskning och romanjippo gällande fallet Stig Bergling.

”Jag tycker det är märkligt att folk ska uttala sig om saker som de inte känner till”, sa Frånstedt då.

Nu har uppenbarligen spökskrivaren satt Frånstedt själv på pottan. Medan Frånstedt 2008 gav sken av att ha koll på alla Säpos agenter och dubbelagenter framställs det 2014 som att han inte ens kan redogöra för Holm Haase-affären, trots att han var kontraspionagechef när den briserade. I den Frånstedtska versionen påstås att Säpo får kännedom om fallet först efter att Stasiagenten Gustav Holm Haase gripits i Danmark våren 1968. I förhör ska Holm Haase ha gett information till dansk säkerhetspolis, PET, som vidarebefordrar det hela till Säpo, som i sin tur åker till ”en plats utanför Höganäs” där de efter anvisningar fann radioutrustning nedgrävd. I boken spekuleras i om en Stasiagent, bosatt i Helsingborg, har lyckats försvinna efter att ha varnats av Stasi.

I verkligheten är det hela ett mångårigt samarbete där västs säkerhetstjänster fullkomligt pulvriserade intentionerna för den berömde spionchefen Markus Wolfs HVA, Stasis civila utrikesspionage. Sanningen är att den danska säkerhetspolisen PET, västtyska Bundesamt für Verfassungsschutz, BfV, och svenska Säpo drev ett skickligt agentspel och hade värvat två dubbelagenter i spionringen innan den östtyske Holm Haase ens hade beställt sin första biljett till Skandinavien. Det är alltså brillianta framgångar för Säpo som tycks ha gått Frånstedts näsa fullständigt förbi, trots att han var kontraspionagechef då det begav sig.

Spekulationerna om att Helsingborgaren kan ha varnats av Stasi blir pinsamma, eftersom dansk media avslöjade honom som vänd agent som fått ny identitet i väst redan 1970 och då danska forskare bekräftat att det rörde sig om en dubbelagent 2005.

Det är onödiga fel som Frånstedt utsätts för. Fyra radiosändare grävdes visserligen upp i Skåne efter Holm Haases anvisningar, men inte i norra Skåne som påstås i boken. Rätt plats ska vara Yddinge, som ligger utanför Svedala och är ungefär en timmes bilfärd från den ort Frånstedt pekat ut. Holm Haase påstås alltid ha rest med färjan Helsingör-Helsingborg, men han reste faktiskt även med Flygbåtarna mellan Köpenhamn och Malmö, till exempel den 19 juni 1965. Varifrån har Frånstedt alternativt spökskrivaren hämtat uppgiften om att Holm Haase var född i Lepzig? PET, Säpo och Stasi är ju eniga om att det är Weimar.

Ingen koll på egna medarbetare

Ett av de mest kända Säpoärendena från kalla kriget rör avslöjandet av den mytomspunne HVA-chefen Markus Wolf. I Frånsteds bok framhävs det kaxigt att det lagts fram andra versioner om hur det gick till, men att hans är den rätta.

Vilka de andra versionerna är informeras läsarna inte om, men Säpos före detta rotelchef Tore Forsberg lade fram en version i boken Spioner och spioner som spionerar på spioner (2006) och journalisten Jan Mosander tog upp fallet i Bland spioner, kommunister och vapenhandlare (2012). Forsbergs och Mosanders versioner motsäger inte utan kompletterar varandra. Medan en har ett inifrånperspektiv har den andre besökt platserna och intervjuat fotografen som fick den mytiske spionchefen på bild.

Vad Frånstedts spökskrivare Erik Månsson ej informerar läsarna om är att Operation Näckrosen, övervakningen av tre främmande östtyskar på besök i Stockholm, inleds den 29 juni 1978 och att Olof Frånstedt klipper banden med Säpo dagen efter. Vad gör en kontraspionagechef sista veckan på sitt jobb? Gissningsvis samma sak som vi andra – lämnar över uppgifter, städar skrivbord och blir avtackade. Ett ordinärt spaningsärende, som det rörde sig om då, kan knappast ha engagerat honom nämnvärt.

Dessutom konstaterar ju Frånstedt i sin bok att en utgående Säpo-chef, i det här fallet Hans Holmér, inte borde lagt sig i en pågående utredning sista veckan på jobbet. Budskapen är alltså tydliga: dels ska man inte uttala sig om saker man ej känner till och dels ska man inte lägga sig i ärenden sista veckan i tjänsten. Spökskrivaren borde ha markerat för läsarna att såväl övervakningen av de mystiska östtyskarna liksom avslöjandet av Markus Wolf faktiskt faller precis innanför dessa kriterier.

Tyvärr är skildringen av avslöjandet av Markus Wolf felaktig och missvisande. Att Wolf var chef för HVA visste man, men inte hur han såg ut. Således kunde han fritt resa till Väst för att träffa sina agenter. I den Frånstedtska versionen kommer det ett tips ”från utlandet” om att Wolf var på väg och att en fälla gillras. Det är enbart Säpos spaningsgrupp och dess chef som ska ”äras dem som äras bör”.

Säpos övervakningsprotokoll från Operation Näckrosen ger istället stöd för den version som Tore Forsberg lagt fram i sin bok 2006. Av protokollet framgår att Säpo har en infiltratör hos den östtyska underrättelsetjänsten som på östtyskarnas uppdrag redan tidigare hyrt en sommarstuga i Lilla Hammarbosäter utanför Stockholm. Infiltratören får i juni 1978 i uppdrag att handla mat till personer som ska bo i huset till nästkommande månadsskifte. Forsbergs bokversion från 2006 följer protokollet och kompletteras med vem infiltratören var – en svensk kvinna av tysk börd och som jobbade på ett stort svenskt företag. I den Forsbergska bokversionen benämns hon ”Julia” och där förklaras att hon ett drygt år tidigare fått i uppdrag att hyra en sommarstuga åt HVA.

Parallellt med informationen om besöket i sommarstugan inkommer begäran om visering för tre östtyska diplomater, makarna Werner och en man vid namn Lenkeit, vilka Säpo anar är falska namn. Till skillnad från vad Frånstedt framställer visste Säpo alltså inte alls att det var spionchefen Markus Wolf som skulle komma. Övervakningsbilderna på paret Werner och Lenkeit distribuerades till västtyskarna och blev sedan liggande över sex månader ända till HVA-agenten Werner Stiller hoppade av i januari 1979. Det är Stiller som identifierar mannen Västs underrättele- och säkerhetstjänster inte visste hur han såg ut. Resten är historia. Det är Västtyskland, som efter tillstånd från Sverige, lämnar bilderna till Der Spiegel. Världsnyheten våren 1979 är ett faktum.

Medan Frånstedt hävdar att en enskild grupp på Säpo är de enda som ska äras och har gjort hela jobbet så ser den som har helhetsperspektivet att vi här har ytterligare ett fall av internationellt samarbete som ledde till stor framgång. Äras ska alltså även våra samarbetspartners i Västtyskland, avhopparen Werner Stiller, Säpos infiltratör och faktiskt även Der Spiegel. Tore Forsberg lyfter i sin bok fram en kollega vid namn Lennart Asp som är viktig då han lät analysera Markus Wolfs operativa modus operandi. Mycket talar för att Asp bör finnas i kretsen som ska äras, eftersom det är uppenbart att han hade mångårig och initierad kunskap och erfarenhet av Stasi, bland annat genom Holm Haaseaffären.

Olof Frånstedt var chef för Säpos kontraspionage i drygt tio år. I sommar är det 36 år sedan han slutade. Det är självklart att minnesbilder förskjuts och blir vagare, i synnerhet om man jobbar med en verksamhet där man inte får ta med sig material hem.

Det är sorgligt att läsa den bok som marknadsförts som Frånstedts memoarer, och där man på omslagspappret kan läsa påståendet:

”Men det här är min sanning, så som jag upplevde den under åren i händelsernas centrum.”

Vid en närmre granskning blir det uppenbart att alltför mycket i Frånstedts berättelse inte alls är egna upplevelser därför att de helt enkelt inte kan vara det. Läsaren får tyvärr inte den information som de borde ha fått. Som när den blivande IB-chefen Birger Elmér beskrivs i sitt första möte med statsminister Tage Erlander och där Elmér citeras för att ha sagt att hans hjärta alltid klappat till vänster. I avsaknad av källhänvisning ges läsaren intrycket av att Frånstedt var med då uttalandet skedde. Men är det troligt? Knappast.

Händelseförloppet som beskrivs återfinns i TV4-dokumentären Spioner i folkhemmet av journalisten Jonas Gummesson från 1999 och där den tidigare T-byråmedarbetaren Curt Andreasson berättar om bakgrunden till att Elmér introducerats för statsministern. Inför ett andra kuriruppdrag till Tyskland ska Erlander ha undrat om man kunde lita på Elmér, varpå Palme introducerat de två för varandra. Erlander ska då ha frågat Elmér om han var socialdemokrat och Elmér ska ha svarat att hans hjärta alltid klappat till vänster.

Händelsen är inte daterad, men av framställningen framgår att det hela bör ha skett någon gång i mitten på 1950-talet. Inget tyder på att någon annan fanns med i rummet, allra minst Frånstedt som vid den här tiden antingen var värnpliktig, student i Uppsala, fjärdingsman i Sveg i Härjedalen eller extra stadsfiskal i Luleå.

Det finns också ett viktigt uttalande av Andreasson i TV4-dokumentären och som visar hur vanskligt det är att inte veta vem som är källan till påståendet i Frånstedts bok:

”Om jag är rätt orienterad”, säger Andreasson till TV4 innan han redogör för Elmérs möte med statsministern. Andreasson markerar således i intervjun att han är en sekundärkälla, vilket är intressant eftersom en läsning av Frånstedts bok kan få läsaren att tro att Frånstedt är primärkällan.

Frånstedts så kallade memoarer ger således vid en närmre granskning ett väldigt spretigt intryck. Det är uppenbart att spökskrivaren fyllt ut historien med egen och ibland slarvig research över gränsen till historieförvanskning. Till detta får vi även läsa vad Frånstedts minns, eller kanske minns. Var gränserna går blir för läsaren en gissningslek.

Lena Breitner har i flera år i egenskap av frilansjournalist forskat på underrättelse- och säkerhetstjänsternas historia i svenska och utländska arkiv. En av hennes specialiteter är Holm Haase-fallet, som hon sedan 2010 guidar på i Malmö tillsammans med den tidigare IB-agenten Gunnar Ekberg. Det var hennes arbete som ledde till att kyrkoherden i Burträsk, Aleksander Radler, till sist erkände att han varit Stasiagent (DN 20012, artikel tillsammans med Katarina Lagerwall). Hon är en av grundarna till Föreningen Sveriges öga och öra, vars syfte är att främja intresse och forskning kring underrättelse- och säkerhetstjänsternas historia.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner