Print Friendly

Ann-Sofie Nilsson; Sverige i Mellanöstern

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANN-SOFIE NILSSON:
Sverige i Mellanöstern
Fjärran konflikter utövar en
oemotståndlig lockelse på svenska socialdemokrater. Detta har
gällt Vietnam, Latinamerika och
inte minst Mellanöstern.
Sverige, som numera utmärker sig för en aktiv pro-palestinsk politik var förhållandevis
sent i starten när vågen av omvändningar i Mellanösternfrågan
gick över västvärlden på 70-
talet.
Nu har vi en utrikesminister
med intresse för regionen och
för att se det egna partiet och
landet – och kanske sig själv –
återinträda på ett positivt vis på
den internationella scenen.
Fil dr Ann-Sofie Nilsson är
sedan 1986 verksam som forskare vid Department of Government, Georgetown University.
U
nder det socialdemokratiska
partiets handfasta ledning har
svensk utrikespolitik förts till
mången fjärran strand. Det geografiska
avståndet avskräcker knappast i dessa
verksamheter; snarare förefaller inte
sällan de konflikter som befinner sig på
största möjliga avstånd från den stillsamma nordiska scenen utöva den mest
oemotståndliga lockelsen för den svenska
socialdemokratiska utrikespolitiken.
I det avseendet är det inte att förundras
över att ett avsevärt socialdemokratiskt
intresse riktats mot Mellanöstern, framför allt och mest emfatiskt under de
senaste två åren. Mellanöstern uppfyller
förvisso alla krav på distans i förhållande
till den svenske aktören, vare sig man betraktar regionen från ett kulturellt, politiskt, socioekonomiskt eller annat tänkbart perspektiv. Med undantag för Israel
lyser Mellanöstern t ex med en häpnadsväckande brist på politiska regimer av det
demokratiska – i västerländsk bemärkelse – slag som Sverige och SAP självt
representerar. Man kan förmoda att förståelsen av det svenska samhället och
politiken är något bristfällig i denna del av
världen, där den svenska modellen knappast göre sig besvär.
En svensk tradition
TMellanöstern faller svensk socialdemokrati tillbaka på en av många traditioner
inom svensk utrikespolitik som den har
bedrivits under detta partis ledning. Vid
sidan av de insatser för politisk och ekonomisk utveckling och solidaritet i tredje
världen som mest utförligt har genomförts sedan 70-talets mitt i Central- och
Latinamerika, löper en annan och äldre
linje, bestående av svensk medling i internationella politiska tvister. Denna tradition har dessutom huvudsakligen utövats
i Mellanöstern under årens lopp. Från
greve Bernadottes medlingsuppdrag
1948 (som i sin tur hade föregåtts av
svensk närvaro i regionen genom justitierådet Sandströms delningsförslag 1947)
går en tämligen strid ström av svenska
medlingsförsök, eller snarare, av medling
utövad av svenskar. Sten Anderssons
brevhärarroll är utifrån det perspektivet
långt ifrån unik i svensk politik, även om
utrikesministerns uppgift enligt hans egen
uppfattning mer har bestått av förmedling
än medling.
Unik är egentligen inte heller den kontrovers som kännetecknar även de senaste
årens verksamhet i regionen. Svenska
medlare har sällan kunnat undvika att betraktas som mer eller mindre partiska för
den ena eller andra sidan i denna krutdurk till region. Folke Bernadotte ansågs
ju på sin tid ha en pro-arabisk orientering
av den israeliska sidan, och liknande
misstankar omgav även Gunnar Jarrings
medlingsförslag efter sjudagarskriget
1967. Emil Sandström – vars uppgift
dock inte var att medla i regionen – fick å
sin sida utstå de motsatta anklagelserna,
något som knappast är fallet med svensk
politik idag i Mellanöstern. Sten Andersson må vara mån om att betona sin långvariga och djupa vänskap till Israel och till
ledarskapet inom dess arbetarparti MAPAI, men det är utan tvekan de goda kontakterna med PLO:s jämförelsevis moderata ledning som har möjliggjort den
svenske utrikesministerns initiativ i regionen.
61
Policyförändring
Den nuvarande socialdemokratiska positionen har emellertid inte en särskilt lång
historia bakom sig. Sverige, som numera
utmärker sig för sin aktiva pro-palestinska politik, var faktiskt förhållandevis sent
i starten när vågen av omvändningar i
Mellanösternfrågan gick över västvärlden
på 70-talet. Som Ulf Bjereld visar i sin utmärkta och detaljerade avhandling
Svensk Mellanösternpolitik. En studie av
Sveriges agerande och ställningstaganden
gentemot konflikterna i Mellanöstern
1947-1985 (Carlssons förlag, 1989) kan
en definitiv svensk policyförändring med
precist fastställas till 1974, ett år efter
oktoberkriget och ett år efter arabstaternas oljeembargo mot västvärlden. 1974
röstar Sverige för en inbjudan till PLO,
som detta år också betecknas som palesti- .
nernas mest auktoritativa representant
trots paraplyorganisationens otaliga inbördes problem, att framträda inför FNs
generalförsamling. Samma år sammanträffar Olof Palme med Yassir Arafat i
Alger. Under åren sedan 1967 har den
svenska socialdemokratiska regeringen
gradvis kommit fram till uppfattningen att
palestinafrågan är kärnproblemet i det
som förut betraktats som en arabiskisraelisk konflikt, en slutsats som reflekteras i policyförändringen 1974. PLO:s
ökade organisatoriska talanger kan förmodas ha bidragit till denna nya svenska
verklighetsuppfattning. Under relativt
kort tid har palestinierna i västvärldens
ögon genomgått den metamorfiska omvandlingen från en grupp arabiska flyktingar, anförda. av en samling fanatiska
terrorister, till en förtryckt folkgrupp med
legitima krav på självbestämmande.
Detta stora steg i svensk politik från en
62
tämligen solitt israelvänlig till en inte
mindre gediget pro-palestinsk, och vad
mera är, pro-PLO, hållning härstammade,
konstaterar Bjereld, ur en svensk rädsla
att den regionala konflikten skulle sprida
sig globalt (och därmed i slutändan hota
även det egna landet trots det geografiska
avståndet till Mellanöstern). En lösning
av den brännbara konflikten ansågs därför nödvändig för att förhindra en sådan
katastrofal utveckling, vilket inte lät sig
göras utan att palestinernas, som man nu
anser, rättmätiga krav på nationellt självbestämmande tillgodosågs. Två stater, en
israelisk och en palestinsk, sida vid sida,
kom att framstå som en såväl möjlig som
önskvärd lösning på Mellanösternkonflikten.
Varför sidbyte?
Genom att identifiera spridningsrisken
som den huvudsakliga orsaken till det
svenska sidbytet i Mellanösternfrågan
utesluter Bjereld en rad andra- politiskt
möjligen mindre eleganta- faktorer. Han
konstaterar raskt att svensk folkopinion
hade föga inflytande på politikens riktning under 70-talet: aldrig hade de Israelvänliga stämningarna nämligen varit starkare än just 1973 när regeringen inledde
sin policyförändring. Parti- och massmedieopinion uppvisar emellertid en viss
men inte på något vis överväldigande
”palestinisering” under dessa år. Inte heller menar Bjereld att det finns belägg för
att rädslan för den vid denna tid allestä-
des närvarande palestinska terrorismen
skulle ha föranlett den svenska regeringen
att ändra ståndpunkt i Mellanösternfrågan.
Aterstår så det svårbestridliga faktum
att den svenska omvändningen uppvisar
ett som man kan tycka iögonfallande samband i tiden med arabstaternas användande av oljevapnet, och den därmed följande ekonomiska krisen i väst. Men inte
heller detta menar Bjereld vara ett avgörande kausalsamband: dels för att den
svenska policyförändringen hade inletts
redan innan arabstaterna hade påbörjat
sin nya embargopolitik, och dels för att
det egentliga steget över till en svensk propalestinsk politik togs efter det att oljevapnet hade tagits ur bruk. Detta är emellertid ett resonemang med vissa svagheter. En förändring mitt under pågående
embargo hade varit att beteckna som ganska genant för den svenska regeringen.
Oavsett de faktiska omständigheterna
torde få regeringar vara villiga att visa sig
påverkbara på ett sådant sårbart vis.
Dessutom kan man anta att oktoberkriget
hade fått regeringen att klart inse de
många existerande riskerna med en policy som ännu hade vissa pro-israeliska inslag (även om dessa alltmer hade reducerats sedan 1967), alternativt de många
fördelarna med goda kontakter bland de
nyrika arabstaterna.
Att utesluta sambandet mellan ekonomi och politik i denna fråga är nog därför
inte ett helt igenom rekommendabelt steg.
För en sådan slutsats får man även visst
empiriskt stöd från en nära vän till
svenska socialdemokratin, dåvarande
österrikiske kanslern Bruno Kreisky (vars
sympatier i den arabisk-israeliska frågan
dock var mindre tveksamma vid denna tid
än inom SAP), som i en intervju med västtyska Der Spiegel utan större omsvep erkände de arabiska influenserna på europeisk politik under 70-talets mitt.
Europeisk omsvängning
Men om ekonomiska överväganden hade
åtminstone viss, indirekt, betydelse – och
kanske mer – på den svenska omsvängningen i Mellanösternfrågan, så skedde
detta i ett internationellt klimat som även i
andra avseenden uppmuntrade ett sådant
steg. Detta är frågor som huvudsakligen
faller utanför Bjerelds olika kategorier,
och som därför enbart berörs i kommentarer av mer marginellt slag i hans bok.
Västeuropa hade redan mer än sneglat
mot arabvärlden när Sverige inledde de
första policyförändringarna. EEC hade
t ex så tidigt som 1970 diskuterat ett närmande mot arabvärlden. Redan innan oktoberkriget, och den västeuropeiska vägran – med ett portugisiskt undantag- att
låta amerikanska plan på väg mot Israel
tanka på dess mark, hade flera västländer
gett sin Mellanöstern approach en mer
arabanpassad touch. När kriget väl var
överståndet, med en israelisk seger och en
fortsatt ockupationspolitik, föreföll fler
argument än de ekonomiska tala för en
europeisk omsvängning. För de europeiska socialistpartierna smärtade det att
se den förra sionistiska och socialistiska
drömmen, som man hade ansett på god
väg att praktiskt genomföras i Israel, förvandlas till vad som uppfattades som en
hårdhänt ockupationsmakt i färd med att
förhindra ett annat folk, i, menade man,
stort sett samma situation som israelerna
själva en gång befann sig, från att utöva
sina nationella rättigheter.
”Palestinisering”
Med flera internationella faktorer som
pekade i riktning mot en ”palestinisering”
av den europeiska – och, så småningom,
63
med Carters ankomst till Vita Huset, i viss
mån den amerikanska – utrikespolitiken
fanns föga anledning för det svenska
socialdemokratiska partiet att ställa sig
utanför de mäktiga politiska trenderna.
Profileringen av svensk socialdemokratisk politik som en radikal kraft i tredje
världen hade dessutom redan pågått en
tid, och fått sitt mest genomförda uttryck
under Vietnamkriget. Med det kriget nätt
och jämt avslutat fanns dessutom både
intresse och energi inom SAP att applicera på en ny befrielserörelse (Bjereld
nämner att åtskilliga Vietnamaktivister
helt enkelt flyttade över till Palestinagrupperna), även om utvecklingen i Latinamerika strax skulle visa sig mer tilltalande i detta avseende.
Under dessa omständigheter kunde
SAP knappast undvika att anamma de
snabbt tilltagande sympatierna för den
palestinska saken. En kvarsläparide proisraelisk position hade snarast varit en
kvarnsten om halsen i den socialdemokratiska internationella aktivismen, även
om denna kvarnsten förvisso även innehöll det SAP närstående israeliska arbetarpartiet. Sverige kunde med andra ord
knappast fortsätta att undvika det palestinska problemet, som man, som Bjereld
visar, i stort sett hade gjort hittills. En så-
dan policy skulle framför allt ha varit besvärande när Palestinafrågan för första
gången skulle tas upp i FN 1974. Sverige
skulle dessutom deltaga i säkerhetsrådet
under 1975-1976, vilket definitivt skulle
kräva ett större mått av svensk beslutsamhet i frågan än vad som presterats under
70-talets första år.
Att man trots detta inte grep sig an
Mellanöstern och palestinernas sak med Jän mer radikal framåtanda när policy- 64
omvandlingen väl var genomförd – undantaget är i Socialistinternationalen där
SAP föga framgångsrikt vid denna tid
arbetade på att organisationen skuJJe acceptera PLO – får förmodligen tiJJ en del
tillskrivas de fortfarande betydande proisraeliska tendenserna i landet och partiet. Debattens vågor stod, som vi minns,
höga meJJan anhängare av den ena och
den andra sidan, och det var tydligt att
frågan hade en benägenhet att väcka de
innerligaste känslor.
Av aJJa arenor och regioner som Olof
Palme tog sig an var dessutom inte den
arabisk-israeliska konflikten i MeJJanöstern den som låg närmast hans hjärta.
Det fanns andra och i hans tycke mer
spännande och engagerande regioner och
frågor på vilka han vid tid föredrog att
fokusera svensk utrikespolitik, områden
som han fann lättare att identifiera sig
med, utan att SAP för den delen skuJJe
överge eJJer ignorera den palestinska
saken.
Post-Palme
1988 och 1989 är situationen en annan.
Borta är Olof Palme, men borta är också
det Centralamerika som förmådde väcka
sådana euforiska stämningar under tidigare delar av 80-talet och som upptog en
hel del av den svenska radikalismen under denna tid. Kvar är emellertid den
svenska socialdemokratiska aktivismen,
som post-Palmeoch med möjligheter tiJJ
ett nytt förhållande gentemot USA nu
söker sig in på delvis andra vägar än de
som man hade på några år tidigare. I
skuggan av ett år med många inrikespolitiska skandaler, av vilka Boforsfrågan var
en, fanns en iver från den socialdemokratiska regeringens sida att vända folkets –
och förvisso, världens, som på sistone
mest blivit påmint om att Sverige var landet där man inte kunde finna den skyldige
till statsministermordet – blickar mot nya
och positiva frågor och utspel. Utan tvivel
var SAP i behov av en fråga som kunde ge
svenska folket tron tillbaka på partiets
och landets internationella roll.
I MeJJanöstern pågick en blodig konfrontation mellan palestinier och den
israeliska armen sedan en tid, med ingendera sidan det minsta benägen att ge upp.
I Sverige fanns en utrikesminister med ett
engagemang för regionen som inte formulerats på liknande vis under PaJmes tid.
Detta intresse blev allt annat än mindre
efter ett besök i Mellanöstern, där Sten
Andersson fick några israeliska gevärskulor med sig hem som souvenir av företrädare för upproret. Den svenska opinionen hade dessutom svängt som ett resultat av att brutala scener från Västbanken
marscherat in i de svenska vardagsrummen, och befann sig numera mer i
överenskommelse med den dominerande
positionen inom SAP.
Svenska utspel
Intifadan, utrikesministerns intresse för
Mellanöstern och för att se det egna partiet och landet – och, en inte otänkbar
tanke, den egna personen – återinträda
på ett positivt vis på den internationeJJa
scenen samverkade till det utspel som
dominerade förstasidorna i slutet av
1988. Likaså till dess postludium i form
av fortsatta kontakter mellan PLO, Sverige och USA, aJJtmedan den israeliska
parten inte helt överraskande finner de
svenska initiativen föga roande, en åsikt
,…..
som inte är begränsad till Likud utan även
återfinns inom Mapai. Under Socialistinternationalens kongress i Stockholm i
juni 1989 beslöt Mapai t ex att bojkotta
överläggningarna som en protest mot
PLO:s medverkan.
Om politiken varit framgångsrik, eller
inneburit ett genombrott av sådana dimensioner som framhållits inom regeringskretsar, kan blott spekuleras kring
och torde bara kunna konstateras den dag
de palestinska tvetydigheterna övergår till
klara budskap. Politiken har förmodligen
uppnått en viktig del av sitt mål: den har
bringat berömmelse åt sin arkitekt, och
Sverige återinträdde för ett ögonblick i
det internationella medvetandet, med
visst – nödvändigt – erkännande från
amerikanskt håll, dessutom, vilket torde
vara extra uppskattat.
Inrikes utrikespolitik
Som ”inrikes utrikespolitik” har Mellanöstern uppenbarligen åtskilliga kvaliteer.
65
Trots att skepsisen knappast avtagit
gentemot PLO och dess alltmer sofistikerade ledarskap på andra håll i världen, är
det förenat med vissa svårigheter att kritisera dess sak i Sverige. Få torde vilja löpa
risken att beskyllas som motståndare till i
Sverige sällan analyserade begrepp som
självbestämmande och nationell befrielse,
allrahelst när terrorismen lagts åt sidan
och den andra parten bryr sig mindre om
internationella opinioner och mer om sin
territoriella säkerhet och överlevnad.
Däremot förekommer möjligen uppfattningen i andra delar av det politiska Sverige att det för svensk utrikespolitik även
föreligger andra frågor av mer omedelbart intresse för den egna regionen att
syssla med i första hand. Måhända man
där också, som Bjereld, undrar över
förenligheten av två så skilda element som
opinionsbildning och medling.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner