Print Friendly

Ann-Sofie Nilsson; (S)äregen utrikespolitik

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANN-SOFIE NILSSON:
(S)äregen utrikespolitik
I
nte nog med att Sverige av geografins
nycker har hamnat längst ut i den svårtillgängliga periferin; vårt lands medfödda marginalism har dessutom förstärkts av en mansålder och mer av medveten politisk distansering från världen i
övrigt. En del av detta har varit säkerhetspolitiskt betingat. Annat en följd av det tidigare statsbärande partiets ovilja att sälla
sig till västvärldens värderingar och den
kulturkrets som vi trots allt hör hemma i.
Per T Ohlsson: Landet utanför. Saddam
och ståndpunkterna. Timbro 1991
Denna socialdemokratiska oförmåga att
identifiera sig med utvecklingen i övriga
västdemokratier blommade åter upp i all
sin förskräckande prydno i samband med
Gulfkriget, som det lilla och vanligtvis
uppkäftiga Sverige konstrade sig igenom i
splendid isolationism. En viktig hake i
sammanhanget var givetvis USAs ledning
av motståndet mot Saddam Hussein, och
den amerikanska dominansen av den internationella allians som utan svensk
medverkan satte stopp för !raks ockupation av ett litet och sårbart land, vars utsatthet man tycker borde ha väckt den socialdemokratiska småstatssolidariteten
till liv.
Nu blev det inte så, som vi vet; solidariteten med de små och svaga har haft en
oroväckande selektiv tendens, och så
långt som till det lilla, men välmående Kuwait, räckte den inte. Däremot i större utsträckning till PLO, som vanan bjuder,
och som Sveriges dåvarande utrikesminister utan att darra på manschetten utpekade som ett demokratiskt föredöme under Gultkrigets gång. Att den palestinska
frågan utgjorde konfliktens kärna var en
insikt som landets socialdemokratiska regering var tämligen ensam om att nå iväst.
Sydsvenska Dagbladets politiske chefredaktör Per T Ohlsson hade den tvivelaktigaförmånen att uppleva Gultkriget på
nära håll i Israel. Det var en förmån som
inkluderade kunskaper som vi svenskar
vanligtvis förskonas från, som hur man
bäst skyddar sig när irakiska Scudmissiler
vräker ner från himlen. Hans Landet
utanför. Saddam och ståndpunkternaär en
utomordentligt välskriven uppgörelse
med de mer eller mindre tvivelaktiga
ståndpunkter som svenska vänsteraktörer
presenterade under konfliktens gång.
Ohlsson diskutetar åsikter både inom och
utom den socialdemokratiska regering
som raskt splittrade sig i å ena sidan en för
svenska förhållanden någorlunda sansad
UD-grupp, och å andra sidan i den grupp
i vilken landets statsminister ingick och i
vilken förvirringen för det mesta syntes
komplett.
För en regering som kombinerade en
solid dos av antiamerikanism med en närmast obegränsad tilltro till internationell
rätt var USAs förmåga att utöva ett folkrättsligt ledarskap givetvis en förfärande
upplevelse. I de passionerade diskussioner som upptog tidningarnas debattsidor
var det populärt att hävda att FN, nu när
organisationen sent omsider fungerade
och kunde fullfölja sin tilltänkta uppgift,
hade blivit”våldtaget av USA”.
Per T Ohlsson skiljer ut tre ståndpunkter bland svenska vänsterdebattörer.
Först det rena krigsmotstånd som hävdar
bevarandet av fred till varje pris. Denna
rent pacifistiska grupp samsades om debattutrymmet med de legalistiska formalister som anfördes av deras oförtröttlige
mästare, Sverker Åström. Slutligen den
tredje grupp med Inga Thorsson och
UD:s folkrättsexpert Ove Bring som ledande skribenter, som ansåg att FN vid
detta tillfälle fungerade precis som det var
tänkt, och att de militära aktionerna var
regelmässiga.
Enda problemet med Per T Ohlssons
redogörelse är den tendens, som vi alla
fallit in i från gång till annan, att jämställa
Sverige med den socialdemokrati som nuDANNE NORDLING:
75
mera befinner sig i oppositon och därmed
berövats sina chanser att ytterligare genera oss inför världen. Den nuvarande regeringen kan knappast anklagas för vare sig
anti-imperialism eller anti-amerikanism,
och den lär inte heller ha några svårigheter att inkorporera Sverige i den europeiska solidaritet som Ohlsson avslutningsvis nuddar vid.
Förutsätter samarbete altruism?
S
ociologins syn på det mänskliga
samarbetet i ett utvecklat, urbant
samhälle präglas fortfarande av ideer som formulerades under slutet av
1800-talet och som delvis är inspirerade
av marxismen. Som en sociologask
”överideologi” kan man se begreppsparet
”Gemeinschaft” och ”Gesellschaft” – termerna introducerades av den tyske sociologen Ferdinand Tönnies (1855-
1936) i en bok med denna titel utgiven
1887. Någon adekvat svensk översättning
är knappast möjlig: gemenskap och samhälle uttrycker inte vad sociologerna lägger in i de två begreppen.
Johan Asplund: Essä om Gemeinschaft
och Gesellschaft. Bokförlaget Korpen
1991
Gemeinschaft bygger på sociala relationer baserade på vänskaps- och släktband
som inte grundar sig på frivillig anslutning utan på en genetiskt betingad samhörighetskänsla av relativt intim natur.
Motsatsen Gesensehaft bygger på formella relationer där nytta och ändarnålsenlighet betonas och där affärsmässighet
och opersonlighet är förhärskande i det
sociala samspelet.
Om denna dikotomi har professor
Johan Asplund vid humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet skrivit
en mycket tänkvärd bok, Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft, som genom
begreppsparets centrala ställning inom
sociologin samtidigt blivit något av en
sammanfattning av sociologins historia.
Men det är inte bara sociologiska fenomen som brukar beskrivas i dessa termer.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner