Print Friendly

Ann-Sofie Nilsson; Hur skall det gå med världssamvetet

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANN-SOFIE NILSSON:
Hur skall det gå
med världssamvetet?
Hur blir det med den progressiva svenska profilen i internationella frågor vid ett ev regeringsskifte? Och hur påverkas
svensk utrikespolitik av vår ansökan om EG-medlemskap?
Skil/naden torde bli att i EG
förses svensk utrikespolitik med
en ansvarsfullhet som den tyvärr till stora delar saknat under
de senaste årtiondena, skriver
Ann-Sofie Nilsson.
Ann-Sofie Nilsson är fil dr i
statsvetenskap och verksam vid
Georgetown University i Washington, D C.
S
tora saker är i görningen i svensk
politik. Vi står sent omsider med
ena foten i EG och av opinionsmätningarna att döma är det dags för ett byte
av regering i höst.
På lite sikt är det med andra ord rätt
troligt att vi vare sig kommer att vara neutrala eller socialister, för att hårddra argumenten en smula.
Men vad händer väl då med vårt ansikte utåt, med den progressiva svenska
profilen i internationella frågor? Hur blir
det med den svenska aktivismen i fjärran
land, med solidariteten med tredje världens folk och med de ihärdiga försöken
att medla mellan stridande parter? Är
Sveriges aktivistiska roll i världen ett minne blott när vi inte längre kan luta oss mot
den neutrala tredje vägen eller den socialistiska tredje världen?
Kommer Sverige en gång för alla att
försvinna från den internationella scenen
och slutligen anpassa sig till den marginella roll som rimligtvis borde tillfalla en
småstat i den geografiska och maktpolitiska periferin?
Inte nödvändigtvis.
Om det nu inte är det vi vill, vill säga.
Men med tanke på den stolthet med
vilken det svenska folket bär sitt rykte
som världssamvete är det väl knappast
troligt att vi från en dag till en annan ska
dra oss in i ett undanskymt hörn. För en
sådan politik finns dessutom inga politiska majoriteter.
EG-medlemskapet, den dag det är
verklighet, kommer givetvis att ändra om
ganska ordentligt i den utrikespolitiska
dagordningen. Men statsministerns slutsats i riksdagsdeklarationen den 14 juni
att ”(v)ad vi förlorar är främst en lika lätt
identifierbar svensk profil i utrikespoliti- –
ken” behöver inte tydas som en domedagsprofetia för svensk aktivism. ”Lika
lätt identifierbar” antyder att det enligt
statsministern ännu så länge är fråga om
förändringar av relativt subtilt slag.
Förhållandet neutralitet – aktivism
Vad man emellertid kan fråga är om inte
de aktivistiska ambitionerna hade ett viktigt finger med i spelet under alla de år när
man så bestämt avvisade all diskussion
Neutraliteten kan sägas ha både
möjliggjort och nödvändiggjort aktivismen, dvs den internationella
solidaritets- och fredspolitik som
har blivit Sveriges signum i världen.
om ett närmande till Europa. Men förhållandet melan neutralitet och aktivism är
allt annat än enkelt. Neutraliteten kan
sägas ha både möjliggjort och nödvändiggjort aktivismen, dvs den internationella solidaritets- och fredspolitik som
har blivit Sveriges signum i världen.
Det initiativrika internationella engagemang som blev allt mer märkbart
under sextiotalet kan t ex ses som ett försök att kompensera för den bristande solidaritet med den fria världen och dess
värderingar som svensk politik visade
upp under andra världskriget. Internationell kritik av den svenska politiken under
kriget lär ha bidragit till att ställningstagandena i världspolitiska frågor därefter
blev desto yvigare.
För ett land som gärna spelar på de
moraliska strängarna, och som med sitt
legalistiska kunnande gärna framhåller
sig som en föredömlig modell också i in- 441
ternationella spörsmål, har historiken
från världskrigets dagar varit besvärande.
Men för det socialdemokratiska partiet
har alltid funnits en konflikt mellan solidaritet och fred, två bärande begrepp i
partiets ideologi vars förenlighet är minst
sagt tveksam, som de senaste decenniernas solidaritetsarbete för Tredje Världens
revolution har visat.
Aktivismen har med andra ord varit
påkallad för att bättra på den svenska
neutralitetens anseende och trovärdighet.
Om den senare ambitionen rentav ytterligare försvårades genom den aktivistiska
politiken är en annan fråga. Men aktivismen har å andra sidan också varit beroende av neutraliteten för sin fortsatta existens. Utan neutralitetens trygga skydd
hade de många högljudda och ofta provokativa initiativen i konflikter och frågor
långt bortom de egna gränserna knappast
tolererats i det internationella umgänget.
Den svenska frilansverksamheten i internationell medling har förvisso underlättats av att landet bekänner sig till den
tredje vägens självständiga politik. Neutraliteten har därför haft flera syften att
fylla under årens lopp; den har bevakat
både våra gränser och en oberoende
svensk roll i världen.
Vad innebär ett EG-medlemskap?
Men med ett inträde i EG ställs svensk utrikespolitik givetvis i ett nytt ljus. Inte enbart för att en möjlig försvarsgemenskap
lurar i framtiden, en utveckling som dock
inte ter sig särskilt överhängande under
den närmaste tiden, med alla olika uppfattningar om Europas och USA:s roller
som cirkulerar i EG-debatten mellan länderna.
442
Minst lika viktigt är det faktum att Sverige som medlem kommer att ingå som
ett, relativt litet och definitivt perifert,
land i ett kollektiv av större, viktigare och
starkare grannar. Det är nog inte minst
detta inordnande av Sverige i ett europeiskt kollektiv där vi inte längre ges chansen att åka snålskjuts på vår position som
ansvarsbefriad utanförstående som bekymrar statsministern i hans uttalande
om en ”lika lätt identifierbar profil”. I EG
kommer Sverige att vara ett land bland
många, inte särskilt originellt och inte
speciellt betydelsefullt.
Framför allt kommer de moraliska
övertoner som så länge har utmärkt
svensk politik att få tonas ned den dag vi
träder in i Gemenskapen. Vi kan fortsätta
att slå oss för bröstet bäst vi vill, men i en
organisation som EG kommer sådana
verksamheter mest att väcka irritation.
Allra helst om den implicita (eller t o m
explicita) kritik som all moralism rymmer
är riktad mot andra medlemsländer eller
mot deras allierade. Med ökade kontakter söderut, till den ”mörka, katolska,
thatcheristiskt nedrustande” kontinent
som vi så länge har fjärmat oss ifrån, lär vi
också med tiden inse att den svenska
modellen egentligen inte är så märkvärdig
att den motiverar några nationalistiska
solopiruetter.
Men därmed inte sagt att Sverige behö-
ver inordna sig i några passiva led i EG.
Med hela Europa bakom ryggen, och all
den styrka som umgänget med de kontinentala stormakterna för med sig, kan
den innovativa svenska politiken nu istället ledas in på vägar där den kan leda till
värdefulla resultat. Ett exempel på ett så-
dant område är den östeuropeiska demokratiseringsprocessen där de många läxor
som regeringen förhoppningsvis lärt från
Centralamerika kan komma väl till pass.
Att man mycket väl kan vara både små-
stat, EG-medlem och internationellt aktiv
visas dessutom av Danmarks agerande i
den baltiska frågan.
Skillnaden är att i EG lär svensk
utrikespolitik förses med en ansvarsfullhet som den tyvärr till stora delar saknat
under de senaste årtiondena. Den moraliska stormaktens politik kan med andra
ord förses med ett moraliskt innehåll ungefär samtidigt som den får avstå från sina
stormaktsanspråk.
En sådan utveckling underlättas om
landets regering är borgerlig snarare än
socialdemokratisk. Med det kan man
också konstatera att den aktiva utrikespolitiken alls inte är avhängig av ett socialistiskt innehav av regeringstaburettema.
Men på den punkten har socialdemokratin tydligen inte riktigt bestämt sig än. A
ena sidan varnar man gärna att en borgerlig valseger betyder slutet på allt svenskt
engagemang i internationella frågor och
början på en tyst och tillbakadragen epok
för svenskt vidkommande. Men samtidigt
pekar man lika gärna på framför allt de
många moderata kontakterna i världen
som bevis för att svensk utrikespolitik
under detta partis inflytande skulle styras
höger- och västerifrån.
Att tidigare borgerliga regeringar (med
utrikesdepartementet under rnittenledning) fullföljde stora delar av den socialdemokratiska solidaritetspolitiken brukar också framhållas av SAP som tecken
på den egna politikens överlägsenhet. En
sådan historik borde väl kännas lugnande
för de socialdemokrater som oroas över
den aktivistiska politikens framtid.
Baltikum
Nu lär inte politiken från 1976-82 upprepas. För det har alltför mycket hänt både i
svensk partipolitik och i det internationella systemet. Socialistiskt inspirerade utvecklingsprogram, i den mån sådana fortfarande existerar i den marknadsekonomiskt nyfrälsta Tredje Världen, väcker
knappt någon entusiasm ens hos socialister längre. Liksom i vissa andra delar av
politiken råder nu en plötslig men välkommen konsensus mellan olika partier i
utrikespolitiken, där det största tvisteämnet nuförtiden tycks vara vilket parti som
kan visa störst omsorg om de baltiska
folkens frihetskamp.
Men att Pierre Schori gärna vill göra
den baltiska utvecklingen till den socialdemokratiska regeringens speciella nisch
räcker inte för att sudda ut minnen av det
tidigare tämligen kompakta ointresse som
SAP visade upp för dessa tre länder och
deras öden. Under den numera prehistoriska tid som förelåg före perestrojkor och
glasnost ansågs de tre baltiska länderna
främst utgöra den extrema högerns –
unghögerns framför allt – intressesfär.
Förhållandet gentemot Baltikum är ett
belysande exempel på den selektiva tendens som har utmärkt den socialdemokratiska solidariteten med världens förtryckta folk, och som har räckt betydligt
längre på avlägsna kontinenter och för
små stater i den amerikanska supermaktens hegemoniska skugga än i de egna
närområdena.
Men årtionden av troget arbete från
moderaters och liberalers sida för den
baltiska saken, långt innan den svingade
sig upp på den internationalistiska tio-itopplistan, visar att socialdemokratin
443
näppeligen kan kräva något monopol
vare sig på aktivism eller aktivistisk utrikespolitik. Andra partier har uppvisat
minst lika omfattande engagemang i internationella frågor som SAP, om än inte
alltid i samma internationella frågor –
eller för samma aktörer – och inte heller
marknadsfört med samma bedövande
volym. Att det finns en hel rad borgerliga
Internationaler – EDU, IDU, LI – är en
upplysning som ofta förvånar den internationellt intresserade publik som har
matats med pressklipp om den allestädes
närvarande, allestädes deklarerande och
allestädes demagogiserande Socialistinternationalen.
Någon fara för att Sverige retirerar in i
utrikespolitiskt obskyra trakter efter EGmedlemskap och borgerlig valseger är det
med andra ord knappast. Däremot är en
annan inriktning på politiken att vänta –
även om den nuvarande politiken som vi
har sett redan har börjat vridas åt rätt håll
– med större betoning på Europa och det
europeiska arv som också vi svenskar
trots allt bär på. Betydelsen av
demokratiska fri-och rättigheter i alla länder, utan några som helst acceptabla undantag, lär också framhållas i större utsträckning och utan den tvehågsenhet
som följde av den socialistiska centreringen på ekonomisk och social rättvisa.
Ett stort steg i den riktningen vore att
omedelbart skära av varje uns av stöd till
det stalinistiska Kuba- som Sverige som
den siste av västdemokratier ger bistånd
– och till Vietnam, för att framhålla några
av de mest uppenbara fallen av missriktad
svensk generositet.
Det svenska världssamvetet har nämligen ett och annat på sitt samvete.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner