Print Friendly

Andres Küng; Estnisk appell

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

–ANDRES KONG:
Estnisk appell
Hela den politiska skalan är
företrädd – från reformkommunister till kristna idealister och
allmänna humanister – inom
den estniska Folkfronten. Ärligt
uppsåt och personligt mod
präglar många av dem, skriver
Andres Kung.
Han återger här författaren
Aivo Löhmus tal vid Folkfrontens
första ful/mäktigemöte, som avhölls dagen efter att Högsta
Sovjet tagit beslutet om de
”svarta baretterna”. Beslutet gav
inrikesministern i Moskva rätt att
sätta in dessa specialstyrkor
var, när och hur som helst.
Författaren Andres Kung är född
iSverige av estniska flyktingföräldrar.
J
ag kom till Tallinn samtidigt som
Folkfronten ordnade sitt första fullmäktigemöte. Det var frontens första
större samling sedan grundarrdet i början
av oktober 1988.
Folkfrontens båda främsta ledare, filosofen Edgar Savisaar och sociologen
Marju Lauristin, sammanfattade det politiska läget som då var mycket spänt. I
Moskva hade Sovjetunionens Högsta
Sovjet dagen innan beslutat att godkänna
lagförslaget om de ”svarta baretterna”.
Beslutet gav inrikesministern i Moskva
rätt att sätta in dessa specialstyrkor var,
när och hur som helst – utan att fråga
myndigheterna i t ex Estland om lov eller
ens informera dem i förväg.
Några dagar tidigare hade man i Moskva också kungjort förslagen till ändringar
av den sovjetiska grundlagen. Enligt de
flesta ledamöterna av Folkfrontens fullmäktige iEstland skulle förslagen, som de
först lades fram, ha inneburit att Estland
och andra unionsrepubliker skulle fått lika lite att säga till om som vilket område,
kraj, som helst inom unionsrepubliken
Ryssland.
Vid Folkfrontens fullmäktigemöte berättade ordföranden i Estlands Högsta
Sovjets presidium, ”presidenten” Arnold
Riiiitel, om sina intryck från mötena med
Sovjetunionens Högsta Sovjet och dess
presidium i Moskva. De närvarande kippade efter andan, när han avslöjade hur
han blivit häftigt angripen för att slösa
bort värdefull tid för de övriga unionsrepublikernas ”presidenter” genom att
tvinga dem till långa diskussioner om
unionsrepublikernas rättigheter gentemot
ministerier och andra myndigheter i
Moskva.
,,
30
Fredlig frihetskamp
Det har i Sverige förts en märklig debatt
om huruvida Folkfronten i Estland bara
är Partiets förlängda arm eller ett självständigt och uppriktigt uttryck för den
estniska folkviljan. Den diskussionen
känns märklig, när man varit med vid
Folkfrontens möten och fört långa samtal
med flera av de ledande inom denna
front. Visst är Folkfronten en brokig skapelse där hela den politiska skalan finns
företrädd – från reformkommunister till
kristna idealister och allmänna humanister. Ett genomgående intryck är dock en
ärlig vilja att kämpa för det estniska folkets framtid genom att bidra till en fredlig
förnyelseprocess i Sovjet.
I en bok som utkommer på svenska senare i år, ESTLAND VAKNAR”, berättar jag utförligt om denna fredliga frihetskamp som kan få så stor betydelse också
för Sverige. Låt mig här bara återge ett av
inläggen vid Folkfrontens första fullmäktigemöte. Kanske kan det ge även
skeptiska svenska läsare en uppfattning
om det uppriktiga ärliga uppsåt och personliga mod som präglar många människor i denna folkrörelse.
Löhmustal
Efter att en rad talare krävt ökat självstyre
åt Estland gick ordet till författaren Aivo
Löhmus från Tartu. Hans inlägg får det att
bli dödstyst i salen:
”Gårdagskvällens nyhetssändning från
Moskva visade hur lekande lätt man i
Högsta Sovjet röstade igenom lagen som
inskränker mötes- och demonstrationsfriheten och ger inrikesministern fria
händer att sätta in de svarta baretterna
var och när han vill. De bilderna var så
deprimerande att jag inte kunde somna
på hela natten. Och jag kan tänka mig
att det nyhetsprogrammet satte sina spår
i självmordsstatistiken i vårt land. När vi
begav oss iväg från Tartu tidigt i morse
frågade jag bara halvt på skämt min
färdkamrat vad vi skulle göra om de
svarta baretterna redan väntade på oss i
Tallinn …
Dagens svarta skämt kan bli morgondagens sorgliga faktum. Det har inte
gått mer än en månad sedan Folkfrontens konstituerande kongress, men redan har hösten börjat. Två tusen lydiga
handuppräckare i Moskva röstade lugnt
Den lagsom Högsta Sovjet iMoskva
antog lämnar alla unionens medborgare utan grundläggande
mänskliga rättigheter.
för höstens ankomst. Man kan befara att
hösten blir kort och stormig, men vintern desto längre och kallare. En sådan
vinter ytterligare överlever vi inte i Estland. Därför måste vi alla snabbt och
grundligt tänka igenom samt besluta hur
vi ska möta den annalkande hösten.
Estlands och esternas situation kan
jämföras med en fånge som sitter inspärrad i en fästning isolerad från omvärlden. Fästningen omges av en bred
och djup vallgrav som är full av vatten.
Hur tar man sig över vallgraven till friheten?
Det finns flera möjligheter. Man kan
föra långvariga och tålamodskrävande
förhandlingar med fångvaktarna och
försöka förklara för dem, att det varken
finns orsak eller grund att hålla oss inspärrade utan att det är rent olagligt.
Det är möjligt att de skulle förstå och
kanske låta oss börja bygga en bro över
vallgraven. Men om de inte gör det?
I så fall fmns en andra möjlighet: en
plötslig och kraftfull ansträngning som
mobiliserar hela folkets vilja och energi
och kan föra oss över vallgraven, från
fångenskapen till friheten. Men vi kanske inte klarar språnget utan faller ner i
Ingenting skyddar oss mot de svarta
baretternas och deras uppdragsgivares godtycke.
vallgraven och drunknar. Eller så drabbas vi halvvägs av fångvaktamas straffande hand. Risken är stor, men vi skulle åtminstone ha gjort ett verkligt försök
att nå friheten.
Folkfronten har hittills i mitt tycke
sökt en tredje väg. Vi har försökt lära
oss att gå på vattnet. Vi har försökt
skänka esterna och Estland Frälsarens
roll och hoppats, att vi förmår frälsa hela Ryssland från ondo.
Efter de förslag till grundlagsändringar och den nya vallag som nyligen publicerats i pressen och särskilt efter den senaste handuppräckningen i Moskva
måste det stå klart, att vi inte förmår
detta. Det måste stå klart, att det stora
Ryssland inte ens vill befrias från ondska. Tvärtom.
De steg som man nu förbereder är
följdsjukdomar av rent stalinistisk inrikespolitik. Man har försökt fördriva
Djävulen med Belsebub och nu tycks
31
man vilja jaga bort stalinismens spöke
med ännu mer stalinism.
Varje något så när tänkande människa måste inse att den lag som Högsta
Sovjet i Moskva antog med ”absolut
majoritet” lämnar alla unionens medborgare fullständigt utan grundläggande
mänskliga rättigheter som rätten till liv,
frihet och okränkbarhet. För att inte ens
tala om varje människas rätt att erkännas som ett juridiskt subjekt med rätt
till likhet inför lagen.
Intill denna dag har vi fördömt stalinismens förtryck för att det varit olagligt
– i framtiden kan vi inte invända något
alls för alla övergrepp har från och med
nu gjorts lagliga. Ingenting skyddar oss
mot de svarta baretternas och deras
uppdragsgivares godtycke …
Det förhållandet att unionsrepublikerna nu ska fråntas sina sista pappersrättigheter visar, att man inte vill förvandla Sovjetunionen till en boplats för
fredliga och fastboende arbetsmänniskor
utan till en lägerplats för en rad vandringsfolk. Inte en demokratisk rättsstat
utan en maktstat som hålls i en och
samma starka näve. Att vi hittills inte
har velat se dessa fakta i vitögat, visar
bara vår politiska naivitet och vårt djupa
psykologiska behov av illusioner.
Men gårdagens nyhetssändning i TV
krossade våra sista illusioner. Vi är i vår
historia tillbaka vid år 1939, vid basöverenskommelsens tid, fast spiralen
fört oss till en högre nivå. 1940 års junioch julihändelser väntar oss om en må-
nad eller lite längre tid samt augustihändelserna och resten när de maktorgan som bildats på grundval av de nya
lagarna gripit hela makten och rätten att
besluta över alla nationers och indivi- 32
ders öde i hela det mäktiga sovjetiska
imperium om vilket ‘Pravda’ i en ledare
nyligen skrev ”Ett land, ett öde”.
Dessa händelser föregicks av Estlands
ockupation i juni 1940. Därefter följde
annektionen och den snabba koloniseringen av Estland. Jag fruktar att vi nu
Jagfruktar att en ny ockupation och
en ännu värre slutgiltig kolonisering
väntar oss.
befinner oss i ett läge där en ny ockupation samt en ännu värre och ofrånkomligen slutgiltig kolonisering väntar oss.
Vad kan vi då göra? Hur kan vi samla
folket till en stor kraftansträngning, som
med större sannolikhet leder till självmord än frigörelse?
Det första vi kan göra vore följande:
1. Estlands Högsta Sovjets presidium tar
kontakt med andra unionsrepubliker,
framför allt med Lettland och Litauen, och uppmanar dem att protestera
hos sovjetregeringen och kräva att det
odemokratiska grundlagsförslaget
stoppas.
2. Förhoppningsvis lyssnar sovjetregeringen på protesterna.
3. Om sovjetregeringen struntar i protesterna, sammankallas snarast möjligt – säg inom två veckor – ett urtima möte med Estlands Högsta Sovjet
till vilket utrikeskorrespondenter
ovillkorligen inbjuds.
4. Estlands Högsta Sovjet beslutar vid
sitt urtima möte att Estland anser sig
ha utträtt ur unionen från det ögonblick då grundlagsändringarna godtas
i Moskva.
5. Samtidigt vädjar Estlands Högsta
Sovjet till Förenta Nationerna att
omgående och ofrånkomligen hjälpa
oss för att undvika de svårigheter
som de ovannämnda stegen kan medföra.
6. Hela folket måste omedelbart informeras om allt som händer samt manas till lugn, beslutsamhet och besinning samt till att inte inlåta sig på
några som helst provokationer.
7. Om vi försvarar oss själva, då värnar
oss också Gud!”

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism