Print Friendly

Andres Küng; Balternas frihet

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

~
ANDRES KUNG:
Balternas frihet
Svenskarnas kunskaper om Balticum är inte stora trots att länderna ligger så nära. En rad
svenska partiledare och andra
framträdande politiker har dock
under senare år stött baltiska frihetskrav.
På moderat initiativ antog ett
enhälligt Europaråd i januari
1987 en resolution till stöd för
mänskliga och nationella rättigheter i Balticum. Under riksdagens utrikesdebatt var emellertid allt tillbaka vid den gamla
ordningen. Balticum nämndes
endast av en enda talare – medan resten av debatten gällde
betydligt mera avlägsna länder.
l häfte 4-5188 var den första
av Kungs Balticum-artiklar införd.
.
Författaren Andres Kung är
medlem av folkpartiets partistyre/se.
”Tyvärrmötas esternas v”‘
lor av oss med ganska st
tighet Häri har dock
makänsor likgilgudskelov
var fallet
ngen, då
haraktiganderna.
aget vid
skumma
r ett stiven från
en ändring inträtt mot vad som
de första åren efter omvälvni
svensk försiktighet gick ända till
het i fråga om alla de baltiska r
Nu synes emellertid det nya r
Östersjön ha klarnat för våra
blickar och åtgärder vidtagas fö
mulerande av förbindelserna ä
vår sida.”
Så skrev Svenska Dagbladet den 25 juli
an måste
vad som
e missefogad i
slor över
1923 och fortsatte: ”Men m
raska på, om man vill återvinna
försummats genom föregåend
grepp”. Uppmaningen är lika b
dag, efter årtionden av skuldkän
baltutlämningen och skamkänslor över
ationen.
utebliven
a grannng i tiddet snabba erkännandet av ockup
Och framför allt, efter åratal av
skolundervisning om våra baltisk
länder samt bristande rapporteri
ningar, radio och ‘IV
Okända grannländer
När jag började föreläsa om Baltikum i
församdstaden i
Jag har
svenska skolor, föreningar och
lingar, frågade jag ofta vad huvu
vårt grannland Litauen heter.
nämnt detta förr, men det tål kanske att
gon elev
historia,
svarade
upprepas. Det tog tio år innan nå
– eller deras lärare i ämnen som
geografi och samhällskunskap –
rätt på frågan.Numera brukar åtminstone
en ochnågon elev – och ibland t o m
annan lärare – kunna svaret.
Fortfarande är dock kunskap
VILNIUS!
erna om
ina håll.
porteraionsresa
Baltikum skrämmande små på s
Som när Författarförbundet rap
de att man planerade en delegat
318
till Litauen, när man i själva verket blivit
inbjuden till Lettland. Vad skulle man sagt
om det lettiska författarförbundets ordförande, poeten Janis Peters, blandat ihop
Sverige och Schweiz och besökt Bern i
stället för Stockholrn?
Jag minns också den estniske schackvärldsmästaren Paul Keres, som en gång
blev så upprörd när han kom hit och av en
svensk journalist kallades för ”ryss”. Keres kunde inte fatta varför han skulle blivit
ryss för att Röda armen ockuperat hans
hemland. ”Blir jag kines, om kineserna
ockuperar oss nästa gång?” frågade han
ironiskt.
Keres ord kan vara en nyttig påminnelse i år när en rad baltiska idrottsmän i vinter-Os i CaJgary tvingades uppträda för
den sovjetiska ockupationsmakten- precis som andra balter kommer att tvingas
göra det under sommar-Os i Söul. Det
kan inte svenska journalister rå för. Men
kunde signaturen Berry i Karlskoga Tidning sätta rubriken ”Dubbelseger för det
lilla Lettland i spjut!” när Janis Lusis och
Janis Doninsöverraskande vann dubbelt
vid EM i friidrott för några år sedan, då
kan också sportjournalister vid större tidningar, radio och1V lära sig att skilja mellan ryssar och balter. Det minsta man kan
begära är att man rättar sig när man t ex
får påpekat att den första guldmedaljören
vid Calgary-OS, skidåkerskan Vida Venciene, alls inte var ryska utan litauiska.
Visst har det funnits och firuls fortfarande en del svenska journalister som
skött sig alldeles utmärkt också när det
gällt Baltikum. Ta Knuth Hansson i Lysekils-Posten som var eller varannan vecka
skrev om frihetskampen i Baltikum, en
del Moskva-korrespondenter genom åren
och tillfålliga besökare som författaren
Per-Olov Enqvist. Han hade tidigare skrivit en litterärt lysande men sakligt vilseledande roman om baltutlämningen, men
under sitt återbesök i Lettland häromåret
fattade han verkligen vad som hänt och
händer i Baltikum och skrev en lysande
artikelserie i Expressen.
Dubbla måttstockar
Även om enstaka journalister har skrivit
enstaka alldeles utmärkta artiklar så saknas den systematiska nyhetsbevakningen.
Jämför t ex bevakningen av den israeliska
ockupationsmaktens behandling av palestinier och den sovjetiska ockupationsmaktens behandling av balter.
Var eller varannan dag har vi under
senaste året kunnat följa den israeliska
ockupationspolitikens övergrepp i skakande artiklar, radio- och lV-inslag. Vi
upprörs när palestinska demonstranter
utvisas och riksdagen ordnar t o m en
specialdebatt Men när den sovjetiska
ockupationsmakten i våra närmaste
grannländer fångsiar eller utvisar
fredsälskande och frihetstörstande balter
då blir det knäpptyst. Inga lV-bilder, inga
eko-inslag, ingen specialdebatt i den svenska riksdagen.
Jag menar inte att den relativa tystnaden om Baltikum i första rummet varit
svenska journalisters fel. Skulden har
framför allt legat hos den sovjetiska censuren. Men med den nya, begränsade öppenhet som rått under senare år finns inte
längre något skäl för svenska tidningar
eller radio-1V att tiga om Baltikum.
Ändå fanns inte en enda svensk journalist på plats t ex i Tallinn på 70-årsdagen av den estniska självständighetsförklaringen. Den nyhetsvärderingen är för
mig obegriplig. Det innebär imitt tycke att
man sviker svenska folkets rätt att få veta
vad som händer också i våra närmaste
grannländer.
Tänk om svensk ‘IV varit på plats i den
estniska huvudstaden. Och om svenska
folket i sina ‘IV-fåtöljer fått se tusentals
och åter tusentals ester stilla och värdigt
sjunga sin förbjudna nationalsång och
skandera ”Estland fritt, Estland fritt”.
Tror ni inte att det hade skakat om oss
mer än de blodigaste bilder från fjärran
Den svenska socialdemokratin har
hamnat i en rävsax i den baltiska
frågan.
konflikthärdar där västerländska ‘IVteam får filma fritt? Hade den svenska regeringen kunnat fortsätta att tiga om supermaktsförtrycket i vårt närområde, om
massmedierna visat närbilder också av
baltisk frihetskamp.
Svenska partiledare
En rad svenska partiledare och andra
framträdande politiker har under senare
år stött baltiska frihetskrav. Bland dem
som hållit högtidstalet under det årliga
firandet av den estniska självständighetsdagen i Stockholm kan nämnas moderater som Gösta Bohman,Britt Mogård, Ulf
Adelsohn och Carl Bildt, folkpartister
som Per Ahlmark, Ola Ullsten och Bengt
Westerberg, centerpartister som Thorbjörn Fälldin och Karin Andersson och
socialdemokraten Olof Palme.
Dåvarande oppositionsledaren Olof
Palme höll högtidstalet under det sedvanliga firandet av Estlands självständighets- 319
dag i Stockholms konserthus i februari
1980. Hans egen mor kom från Baltikum,
där han tillbringade en rad barndomssomrar. Vid mitten av sjuttiotalet utsågs
han, liksom jag själv, till hedersledamot av
den demokratiska motståndsrörelsen av
Baltikum.
Olof Palme påminde först om hur Estland berövats sitt nationella självbestämmande, sedan sovjettrupper marscherat
in och 30 000 estländare flytt till Sverige.
”Men”, konstaterade Palme, ”kampen
måste gå vidare, kampen för demokrati
och frihet, för social rättvisa och solidaritet, för nationellt oberoende, för fred och
försoning”.
Samma sommar hölls den estniska
världsfestivalen ESTO 80 i Stockholm.
Överallt i den svenska huvudstaden vajade världens vackraste flagga, den blå-
svart-vita estniska självständighetsflaggan. Tidningar, radio och ‘IV fylldes med
material om Estland och esterna i Sverige.
20 000 ester från olika världsdelar hälsades av fyra ministrar från den dåvarande
borgerliga regeringen.
För många ester från fjärran länder och
världsdelar var det en oförglömlig upplevelse att höra en minister i det neutrala
Sverige – dåvarande kulturministern och
t f utrikesministern Jan-Erik Wikströmpå estniska utbringa leven för ESTO 80,
Estland och esterna.
Sådant är kanske svårt att fatta för det
enda östersjöfolk som ännu aldrig ockuperats av Sovjet eller med Sovjet förbunden stormakt. Men den dagen kommer
kanske då också landsflyktiga svenskar
får tårar i ögonen, när utländska politiker
på svenska hyllar kampen för ett självständigt Sverige …
Också efter ESTO 80 har massmedier- 320
na fortsatt att ibland rapportera om förtryck och frihetskamp på andra sidan
Östersjön. Och en del svenska politiker
har fortsatt att stödja den baltiska frihetskampen.En av denna tidnings redaktörer,
m-riksdagskvinnan Margaretha af Ugglas
ställde sålunda våren 1983 den första
interpellationen på många år om förtrycket och frihetskampen i våra baltiska
grannländer. Därefter har baltiska frågor
upprepade gånger tagits upp i den svenska riksdagen.
Moderatledaren Carl Bildt var svensk
högtidstalare, när ett par tusen ester ivintras firade 70-årsdagen av den estniska
självständighetsförklaringen. Inför ett
fullsatt Stockholms stadshus berättade
moderatledaren om hur hans baltiska intresse vuxit fram ur hans tidiga europeiska engagemang.
Bildt påminde om Hitler-Stalinpakten, som han kallade för ”vår tids
skamligaste dokument”. Denna överenskommelse gjorde enligt moderatledaren
”det andra världskriget möjligt genom att
ge Hitler fria händer att lägga under sig
Polen. Den gav Stalin makten att lägga under sig Estland, Lettland och Litauen och
att söka krossa också det fria Finland.
Och ofta glöms detta bort: Under två av
det andra världskrigets fem år kämpade
Sovjetunionen med – alls icke mot! – det
hitlertyska barbariet.”
Mot denna mörka bakgrund tecknade
han den ljusa visionen av ”ett Europa med
frihet för alla. Drömmen om ett Östersjön
som kan bli ett verkligt fredens och frihetens hav. Ty ett lär oss historien åter och
åter igen: Att verklig fred förutsätter frihet. Att förtryckets fred alltid är kortvarig,
och alltid bäddar för nya konflikter och
krig”.
Folkpartiledaren Bengt Westerberg
har mer än kanske någon annan svensk
politiker engagerat sig i baltiska sammanhang under senare år. Redan i sitt första
tal som folkpartiledare förklarade han att
”ingenting skulle mer gagna en varaktig
fred än om kommunistregimen i Sovjetunionen ersattes av en demokratisk regim”. I sitt tal vid det estniska självständighetsfirandet i Göteborg i vintras presenterade han ett åttapunktsprogram för
att stödja baltiska freds- och frihetskämpar samt för att bygga ut förbindelserna
mellan Sverige och Estland. Några av
punktema var för övrigt samma som
Gunnar Hökmark tagit upp i en riksdagsmotion och som senare föranledde ett socialdemokratiskt utfall under den senaste
utrikesdebatten (se nedan).
För det första föreslog folkpartiledaren
att Sveriges Radio inom ramen för sina
utiandssändningar ska sända nyheter och
annan information också på våra baltiska
grannspråk estniska, lettiska och litauiska.
För det andra vore det välkommet om
de ekonomiska förbindelserna mellan
Baltikum och Sverige förstärktes, särskilt
nu när man i Estland, Lettland och Litauen har fått bilda egna utrikeshandelsorganisationer.
För det tredje vore det bra om kommunikationerna mellan Sverige och Balticum
byggdes ut genom direkta flyg- och fartygsförbindelser.
För det fjärde borde det införas automatisk teletrafik mellan Sverige och Balticum lika väl som mellan Sverige och mer
fjärran länder och världsdelar.
För det femte borde det övervägas att
inrätta svenska konsulat i de baltiska huvudstäderna för att underlätta olika former av kontakter- ekonomiska, kulturel
la, idrottsliga och turistiska.
För det sjätte bör vi från svensk sida
fortsätta att vädja till sovjetregeringen att
respektera Helsingfors-avtalets löften om
återförening av splittrade familjer.
För det sjunde bör de nordiska regeringarna var för sig – eller flera tillsammans- i FN-kommissionen för mänskliga rättigheter arbeta för en granskning av
situationen i de baltiska republikerna när
det gäller brott mot de mänskliga rättigheterna och den nationella självbestämmanDet sker en systematisk och tvångsmässig förryskning som hotar de
baltiska folkens nationella fortbestånd.
derätten. Därigenom skulle vi också leva
upp till den resolution som ett enigt Europaråd antog i fjor och som den svenska
delegationen stödde.
För det åttonde kan vi – likaså i enlighet med Europarådets rekommendation
till sina medlemsregeringar-ta upp den
baltiska frågan under den europeiska
Helsingforskonferensens uppföljningsmöten
Sammanfattningsvis förklarade Bengt
Westerberg än en gång:
– Lika väl som många ester,letter och
litauer lär se Sverige som ett Grannland
med stort G, lika väl bör den nordiska solidariteten omfatta också våra baltiska
grannfolk. Baltikums sak är också vår!
Rävsax
Den svenska socialdemokratin har dock
hamnat i en rävsax i den baltiska frågan.A
321
ena sidan ställde OlofPalme som sagt upp
på Estlands självständighetsdag i februari
1980 och krävde ”nationellt oberoende”
åt Estland, Lettland och Litauen. Därför
kunde han och andra socialdemokrater
knappast kritisera dem som därefter krävt
både mänskliga och nationella rättigheter
åt våra baltiska grannfolk.
Aandra sidan ville OlofPalme inte ”reta ryssarna”, eller snarare störa sovjetledningen, genom att säga vad han egentligen
tyckte i den baltiska frågan. Därför fanns
det fog för folkpartiledaren Bengt Westerbergs fråga i förra valrörelsen. När, frå-
gade folkpartiledaren, skulle Olof Palme
som förr så frimodigt fördömde ”dessa
satans mördare” på olika håll i världen,
våga tala i klartext också om ”dessa satans
kolonisatörer” alldeles på andra sidan
Östersjön? Vilken partiledare ställer motsvarande fråga till den socialdemokratiske stats- eller utrikesministern under årets
valrörelse?
Den socialdemokratiska kluvenheten
visades även i samband med den internationellt mycket uppmärksammade Baltiska freds- och frihetskryssningen häromåret. Medan folkpartiet ställde upp med
sin första vice ordförande samt moderaterna och centern med var sin riksdagsman, lyste socialdemokraterna helt med
sin frånvaro. Medan Folkpartiets Ungdomsförbund ställde upp med sin ordfö-
rande och förbundssekreterare och Moderata Ungdomsförbundet med en styrelsemedlem, kom ingen från Socialdemokratiska Ungdomsförbundet.
När frihetskryssningen avslutades med
ett opinionsmöte i Stockholm, höll både
Bengt Westerberg och Margaretha af
Ugglas uppskattade anföranden. Den
massmediala uppmärksamheten hade vid
322
det här laget blivit så stor att socialdemokraterna såg sig föranledda att åtminstone
ställa upp med sin internationelle sekreterare. Denne citerade partisekreteraren Bo
Toresson som förklarat att de mänskliga
rättigheterna kränks i Baltikum. I själva
verket kränks också de nationella rättigheterna. Dels genom den sovjetiska ockupationen i sig som strider mot principen
om nationell självbestämmanderätt (som
fastlagts i internationella överenskommelser från FN-stadgan till Helsingforsavtalet), dels genom den systematiska och
tvångsmässiga förryskningen (som hotar
de baltiska folkens nationella fortbestånd).
Europarådet – och sedan …?
I januari 1987 antog ett enhälligt Europaråd en resolution till stöd för mänskliga
och nationella rättigheter i Baltikum. En
moderat, Anders Björck, hörde till initiativtagarna och en annan moderat, återigen Margaretha af Ugglas, talade för den
svenska delegationens räkning i rådsförsamlingen. Också en svensk socialdemokrat, Kurt Hugosson, gjorde en aktiv insats för att genomdriva Europarådets baltiska resolution.
Men under utrikesdebatten i den svenska riksdagen ett par månader senare var
allt tillbaka vid den gamla ordningen.
Talare efter talare, med utrikesministern i
spetsen, fördömde – med rätta – de amerikanska åtgärderna mot Nicaragua, våldet i södra Libanon och den israeliska
ockupationen av arabiska områden, det
fascistoida förtrycket i Chile, de marockanska övergreppen mot det västsahariska folket, den turkiska folkmordspolitiken mot kurderna och förstås rasförtrycket i Sydafrika.
En ledande folkpartist påstod t o m att
det sydafrikanska förtrycket är unikt eftersom det pågått i flera årtionden. Det
måste ha varit intressant att höra för t ex
litauern Balys Gajauskas som tillbringat
35 år i sovjetiska fångelser och läger. Senast dömdes han till 15 års frihetsstraff
för att han hjälpt andra politiska fångar
samt spritt Alexander Solsjenitsyns storverk om ”Gulagarkipelagen” på litauiska.
En enda talare under 1987 års utrikesdebatt, m-riksdagsmannen Per-Olof
Strindberg, noterade att det faktiskt finns
förtryck på närmare håll än i Sydafrika
och att detta förtryck pågått ännu längre.
Men inte en enda folkpartist, centerpartist, socialdemokrat eller kommunist fann
det värt att ägna ens en bisats åt våra
ockuperade grannfolk under denna debatt.
Under den senaste utrikesdebatten
blev det än värre. Socialdemokraternas
säkerhetspolitiske talesman, Sture Ericson, gick till överraskande angrepp mot
sin kollega i riksdagens utrikesutskott,
m-riksdagsmannen Gunnar Hökmark.
Denne hade i en utmärkt riksdagsmotion
och i en cirkulärartikel i några konservativa och liberala landsortstidningar argumenterat för utbyggda förbindelser mellan Sverige och Baltikum samt för svenskt
stöd åt den baltiska frihetskampen. Det
var en artikel, som varje övertygad demokrat borde kunnat instämma i.
Men enligt socialdemokraternas säkerhetspolitiske talesman vore det ”betänkligt om sådana utrikespolitiska stolligheter spreds utanför extremmoderaternas
krets”. Att stödja baltiska frihetssträvanden är enligt honom ”ingenting annat än
tokigheter som man naturligtvis odlar på
den extremmoderata kanten för att det
möjligen skall ge en del exilbaltiska röster
i höstens val”.
Ericson stämplade vidare Carl Bildt
som en utrikespolitisk ”aktivist” och Gunnar Hökmark som ”en ännu äventyrligare
aktivist”. Allt detta för att den senare plä-
derat för svenskt stöd åt den baltiska frihetskampen inom de ramar som Europarådet och den europeiska säkerhets- och
samarbetskonferensen dragit upp. Hökmark gick inte längre än Olof Palme i sitt
ovannämnda tal på den estniska självständighetsdagen- innebar det att även Olof
Palme ägnade sig åt ”stolligheter” och ”tokigheter”? Eller vem är egentligen stollen
i sammanhanget?
Herr Ericson hoppades – grundlöst –
att andra moderater inte skulle ställa sig
bakom kravet att Sverige bl a vid ESKkonferensen i Wien ska ta upp frågan om
baltiskt självbestämmande. Alltså precis
en av de punkter som ett enhälligt Europaråd ställde sig bakom i fjor. Herr Ericson menar tydligen att svenska politiker i
Stockholm ska ta avstånd från det som de
sagt i Strasbourg. Finns det fler frågor där
vi i så fall skall tala med dubbla tungor –
en utomlands och en annan i vårt eget
land? Tänker herr Ericson på socialdemokraternas agerande i frågor om vapenexport …?
Folkpartisten Hadar Cars frågade i vå-
ras utrikesminister Sten Andersson vilka
åtgärder regeringen tänker vidta med anledning av Europarådets uppmaning. Utrikesministern förklarade att Sverige aldrig kommer att godta kränkningar av de
mänskliga rättigheterna var de än förekommer, men nationell självbestämmanderätt för våra grannfolk kommer den
—- —
323
svenska regeringen inte att arbeta för.
Det var hederligt svarat, men ganska
trist eller rent upprörande för den som inte måste reagera realpolitiskt. Det ger vatten på kvarn åt dem som anser, att Sveriges regering är frimodigare när det gäller
att fördöma förtryck i fjärran länder än
supermaktsövergrepp i vår närhet. Det
kan dessutom tolkas som om Sverige under Ingvar Carlsson tagit ett steg tillbaka
jämfört med Olof PaJmes ovannämnda
tal.
Visst kan man förstå om Olof Palme
kände starkare för våra baltiska grannfolk
än vad Ingvar Carlsson och Sten Andersson kanske gör. Palmes egen mor kom ju
från Lettland, där han själv tillbringade
sin barndoms somrar. Men om socialdemokraterna inte längre känner för den
baltiska frihetskampen, borde de också
ha ändrat sitt slagord på l maj.
Det som hittills har lytt: ”Alla folks frihet, hela världens fred”. I framtiden får de
väl nöja sig med att demonstrera för ”De
flesta folks frihet, dock inte våra närmaste
grannfolks – esternas, letternas och litauernas”. Är det verkligen vad svenska folket vill? Är det ens vad socialdemokraterna innerst inne vill?
Vänsterpartiet opportunisterna
Vänsterpartiet kommunisterna kan dock
inte anklagas för att ha tagit några steg tillbaka under senare tid. De har nämligen
aldrig visat framfötterna i den baltiska
frågan – inte sedan partiet stödde Stalins
och Hitlers ockupationspolitik Vpk:s
fullständiga ointresse för den baltiska frihetskampen är på sätt och vis följdriktigt.
Partiet och dess föregångare har nästan
alltid visat förståelse, när Sovjet och dess
L
324
allierade invaderat sina grannländer –
alltifrån viDterkriget mot Finland och införlivandet av Baltikum till våra dagars
ockupation av Afghanistan och fortsatta
förtryck av Östeuropa. Men vilket förtroende förtjänar vpk som ett nationellt och
demokratiskt pålitligt parti, när man inte
ens är beredd att kräva mänskliga och nationella rättigheter för våra närmaste
grannfolk på andra sidan Östersjön?
Någon eller några partiledare kunde
väl i årets svenska valrörelse uppmana
vpk att på allvar göra upp med sitt eget,
rent ryska förflutna, framför allt nu när
man äntligen börjar göra det i Sovjet? För
alla de snälla och oförargliga människor i
barnomsorgen, vården och andra delar av
den offentliga sektorn som i dag utgör huvuddelen av det forna arbetarpartiets väljare borde det vara nyttigt att tvingas tänka igenom, varför det gått så snett varje
gång kommunismen tagit det ödesdigra
steget från teori till praktik, från opposition till makt.
Hur många av dagens vpk-sympatiserande förskollärare, vårdbiträden, skådespelare osv har en aning om att svenska
kommunister på Stalins order försvarade
t o m Hitlers ockupationer av våra grannländer Danmark och Norge och folkmorden i Estland, Lettland och Litauen?
Finns det t o m historiska förklaringar
från denna den grövsta principlöshetens
och omoralens tid till att vänsterpartiet
kommunisterna i dag blivit ”vänsterpartiet opportunisterna”?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner