Print Friendly

Åldringsvården

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ÅLDRINGSVÅRDEN
Au riksdagsledamoten EVA KARLSSON
– J A, NU ÄR DET länge sedan Ola
gick bort och jag blev ensam, sa
Marna, en rar gammal kvinna som
i 80 år bott i byn. Där hade hon
sett människor komma och gå
och där hade hon följt byns och
traktens förändringar under årens
långa rad.- Mina jämnåriga vänner är också borta, men jag har
kvar många vänner ändå. De allra
käraste, de som bo hos mig i min
stuga – minnena. De ljusa och
de mindre ljusa. Aldrig har de varit mig så kära och så nära som
nu när jag är ensam. De finns
här natt och dag, kring möblerna,
i mina små ting i byrån, i stugans
alla vrår och i min lilla täppa. Se
bara på fucksian! Den är en avläggare från en pingstblomma, som
jag fick av Stina en vår när jag
hade satt hennes brudkrona på. Så
fin hon var, så fin som fucksian
nu. Men det är länge sen.
J ag var barn, när mor Marna
en bland många gånger på sitt
stilla, fina sätt levde en stund i
minnenas värld genom att berätta
om dem. Ofta slutade hon beråttandet med- O, vad jag trivs och
vad jag har det bra.
Då funderade jag ofta över hur
hon kunde tycka, att hon hade det
så bra. stugan var liten och oansenlig och på alla sätt obekväm.
Själv var hon en liten och bräcklig kvinna, som hela sitt liv strä-
vat liksom Ola för att hålla fattigdomen borta. Och ändå lyste det
om henne. Förnöjsamheten- medfödd eller förvärvad – var väl en
orsak, men först och sist tror jag
att det berodde på att hon hade
fått åldras i en för henne kär miljö,
hur enkel och obekväm den än
föreföll andra. Naturligtvis gladdes
hon mycket åt att människor besökte henne och gav sig tid att
lyssna.
Att trivselfrågan för de gamla
är av vital betydelse råder ingen
tvekan om liksom att de har behov av att känna trygghet i nuet
och inför framtiden. En trygghet
som med säkerhet för de allra
flesta innebär glädje över att ensamma orka eller med andras hjälp
kunna få stanna i egna hemmet
så länge det går och så vissheten
om att när den dagen kommer,
då de måste ha mera beständig tillsyn och vård, de ändå får vara i
en för dem känd omvärld, där de
har personlig anknytning till det
levande livet omkring dem.
Genom den befolkningsutveckling som ägt rum i vårt land befinner vi oss i en situation där
problemen kring åldringsvården
tornar upp sig och för varje dag
alltmer pockar på att lösas.
Åldringsvårdsproblemen var
ännu för endast en generation
sedan helt andra än de vi nu står
inför. Det berodde inte endast på
att man då hade både reellt och
procentuellt sett mindre antal åldringar utan också på att så mycket i samhället var helt annorlunda. Så t. ex. var arbetsförhållandena i landet i sin helhet men
framför allt på landsbygden så-
dana att många småsysslor med
begärlighet uträttades av gårdens
eller byns gamla. Inte blev det nå-
gon nämnvärd inkomst men sysselsättningen gjorde deras dagar
meningsfyllda. De kände sig icke
ställda vid sidan om skeendet som
mer eller mindre onyttiga utan
var en av dem som ännu hade
en uppgift att fylla, ett ansvar att
glädjas åt. Sädana var ju den tidens människor och sådana är
ännu de gamla.
Omställningen frän en positiv
aktivitet till en tvångsfriställning
just när mänga andra glädjemoment försvinner är förvisso för
mängen en mycket härd påfrestning. Samhället ä sin sida bör även
ur rent egoistisk synpunkt ha intresse av att tillgodogöra sig den
arbetskraft som mänga pensionä-
rer ännu under flera är kan besitta.
Att medverka till att fylla de
213
äldres tid med för dem lämpad
och roande sysselsättning är en stor
uppgift inom modern åldringsvård.
Den bidrar till kontakt med andra
människor och blir en motvikt till
en annars trist och långsam tillvaro. Vi talar så ofta om fritidsproblemen i dagens samhälle. Låt
oss lösa våra egna, om vi har så-
dana, genom att hjälpa till att lösa
andras och då först och främst de
äldres.
Vår tid fylld av brådska och jäkt
kontrasterar starkt mot den stilla
värld som åldrandet skapar kring
de gamla. De har tid att se, att
lyssna, att vänta – men har vi tid
med dem? Om inte ja då har vi
verkligen förlorat sinne för den
äldre generationens egenvärde, för
dess värde människor emellan och
för samhället i sin helhet. – De
gamla är en samhällets klenod, lär
ett kinesiskt ordspråk säga. En
djup vördnad för ålderdomen mö-
ter ofta i den kinesiska litteraturen, måhända utformad på ett sätt
som ter sig främmande för oss,
men nog bör vi också ha klart för
oss generationens värde för varandra. Ingen har enklare och vackrare än Selma Lagerlöf talat om
vad de gamla i gården betydde för
henne och hennes gärning.
Självfallet erkännes och uppskattas de olika insatser som samhällets skilda organ gjort och gör
för den äldre generationen. Så har
t. ex. folkpensionsreformen avsetts
att ge ekonomisk trygghet och gör
väl så i viss utsträckning. Men vad
214
värde har pengar för gamla människor om de inte för dem kan
erhålla det som de dagligen behöver
utöver livsförnödenheterna. Hjälpbehovet är högst varierande beroende på den gamles personliga status, boendeförhållanden etc. Pengarna har värde endast i den mån
de kan utbytas mot den service
som behövs.
Den gamle måste genom någons
medverkan både få rent omkring
sig, få hjälp med den personliga
hygienen, tillsyn av kläderna och
naturligtvis också få matbekymren
tillgodosedda, det blir annars så
lätt att när den gamle inte själv
orkar, det ena behovet efter det
andra eftersättes och en otrivsamhet driver fram likgiltighet som
egentligen icke behövde vara för
handen om blott någon hjälp i det
här avseendet kan ge henne livsmod och lust till och glädje av att
leva.
Att lösa alla de problem som
inneslutes i begreppet modern åldringsvård är en av de stora aktuella uppgifter som har prioritetsrätt. I första hand bör det vara
en kommunernas angelägenhet, då
det gäller den del av åldringsvården som icke är sjukhusvård. Det
har i flera sammanhang skymtat
tankegångar som är uttryck för
den uppfattningen att all åldringsvård borde överföras till landstingen. Ingenting synes mig mera
otillfredsställande, både ur de gamlas, deras anhörigas och ur kommunens synpunkt.
Skälet för landstinget som huvudman skulle väl vara vinsten
ur rationaliseringssynpunkt. Ekonomiskt mindre betungande är det
att sammanföra de gamla till större
anstalter när de ej längre kan vara
i sin bostad. Därvid kan också förmodligen en betydande minskning
av personalbehovet äga rum. Men
hur går det med de gamla. Det
må vara aldrig så fina och ändamålsenliga anstalter och aldrig så
bra personal, rationaliseringen
innebär ändå ett så utpräglat
miljöbyte för många gamla att de
blir ett rationaliseringens offer.
Långt innan avfärden från egna
hemmet genomlider de uppbrottstimman och tiden efter den. Kanske skall de flytta till en helt annan del av länet, till en för dem
främmande trakt, dit de anhöriga
icke har lätt att komma och besö-
ken sålunda blir få. Gamla människor har inte så lätt att anpassa
sig i nya förhållanden, och nog tyckes det mig ligga i kommunernas
intresse att ge sina egna gamla en
så humanitär åldringsvård som det
överhuvudtaget går att frambringa.
Att det så inte kan ske på det ur
ekonomisk synpunkt fördelaktigaste sättet är måhända riktigt
men får icke vara avgörande.
Man skall nog icke heller bortse
från att man på hemorten i många
fall kan engagera personer som
kanske under någon eller några
timmar då och då kan biträda vid
åldringsvården. Så har ju länge
skett både genom ideella föreningar,

hemsamariter och genom andra,
men jag är förvissad om att det
kan ske i ännu större utsträckning. Givetvis skall när det gäller
den kvalificerade vården som krä-
ver specialutbildad personal sådan
utbildas och anlitas, och för den
arbetskraften skall sådan ersättning ges att man lockar för så-
dana tjänster lämpliga människor.
Vi har en benägenhet att så
underskatta arbete som utföres i
hemmen och bland och för människorna speciellt för de gamla
att det i många fall är svårt att
anskaffa villig arbetskraft. Vi har
all anledning att härvidlag tänka
om.
Tyvärr för ju åldrandet med sig
för mången besvärande sjukdomstillstånd, som gör tillvaron än mer
påfrestande. Med den brist på sjukvårdsplatser, som vi har här i landet, är det självklart, att även de
gamla måste i viss utsträckning
vårdas i sina hem. Men det behö-
15- 624841 Svensk Tidskrift H. 4 1962
215
ver visst icke i och för sig vara
sämre för dem, om det finns tillräcklig tillgång till dels utbildad
personal, som ger dem den medicinska behandlingen, och dels personer som i övrigt ser till att de
under dygnets lopp har vad de behöver och som genom sin beredvillighet inger dem trygghet.
En kraftig och snabb utbyggnad
av den öppna åldringsvården för
alla äldre, som kan vara i sina
hem, är av nöden men det får inte
innebära att man försummar att
ge dem möjligheter att få den vård
på sjukhus eller anstalter i övrigt
så snart deras tillstånd det kräver.
De bör ha precis samma rätt som
andra samhällets medborgare.
Det talas högljutt om vår höga
standard, men nog fattas det mycket innan man med fog kan påstå
att det gäller alla områden. I varje
fall inte ännu ifråga om åldringsvården. Det vet många gamla och
deras anhöriga.
•’)’

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner