Print Friendly

Albert Aronson

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att minnas
Albert Aranson
Stockholms nya finansborgarråd Albert Aronson är en mäkta bibelsprängd man.
I det fattiga, blekingska bondehem, där
han växte upp, bestod biblioteket i nuvudsak
av bibeln, psalmboken, katekesen och postillan. Den läshungrige Albert lärde sig det
mesta utantill och det är inte många som
kan slå honom på fingrarna, när det gäller ett
citat ur böckernas bok. Därvidlag för han vidare en uppbygglig socialdemokratisk tradition från Arthur Engberg och Nordens Karlsson, som bägge var överdängare på bibelcitat.
Albert Aranson anlitar gärna de smärre och
mindre kända profeterna – ibland till och
med apokryferna – när han vill tukta sina
motståndare i kommunfullmäktige.
Kanske är det ändå inte för djärvt att gissa
att 133:e psalmen i Psaltaren ligger hans
hjärta särskilt nära, den som handlar om välsignelsen av de frommas brodragemenskap och
som lyder: »Se huru gott och ljuvligt det är
att bröder bo endräktigt tillsammans. Det är
likt den dyrbara oljan på huvudet, som flyter ned i skägget, ned i Arans skägg, som flyter ned över linningen på hans kläder. Det
är likt Hermons dagg, som faller ned på Sionsbergen. Ty där beskär Herren välsignelse, liv
till evig tid.»
Ja, det är skönt när bröder sämjas, bröder i
trone, bröder i den socialistiska trone – och
kanske alldeles särskilt när de därtill råkar
vara köttsliga svågrar. Albert Aranson är se- <ian 1933 gift med Sigrid Mehr, syster till
Hjalmar Mehr, hans företrädare som finansborgarråd och numera som bekant landshövding i Stockholms län.
Undra på att det har talats om svågerpolitik i Stockholms stadshus alltsedan hrr Aranon och Mehr gemensamt gjorde sin entre
i dåvarande stadsfullmäktige år 1950. Det är
ett tal som förstä;ktes år 1958, då de bägge
svågrarna delade makten i stadshuset genom
att Aranson blev stadskollegiets ordförande
o0ch Mehr finansborgarråd och som inte precis
mattades när Aranson förra året efterträdde
Mehr som finansborgarråd. Men om sanningen
skall fram bör ordet svågerpolitik i detta sammanhang ges en rent saklig, inte någon symbolisk innebörd. Ingen kan nämligen rättvisligen påstå att det här rör sig om ett fall av
nepotism; alla vet att båda herrarna är fullt
kompetenta att utan hjälp av släktförbindelser placera sig där de hamnat.
Däremot finns det en annan aspekt på
ämnet, som kommit alldeles i skymundan
men förtjänar att uppmärksammas. Från
vänsterradikalt håll angrips ofta de s k femton
familjerna, med familjen Wallenberg som
prototyp. Dessa femton familjer säges representera den privata storfinans, som ju är ett
genomgående favorittema i den vänsterradikala propagandan, där den framställs som en
stat i staten. Men varför är det så tyst om
den socialdemokratiska storfinansen, som om
man tittar närmare på den är väl så rik och
inflytelserik och väl så mycket av en stat i
staten? Om man så vill skulle man kunn.a
tala om en jättelik socialdemokratisk koncern i vilken ingår LO, KF, RO, HSB, Riksbyggen, SABO och RESO – för att nu bara
nämna några exempel.
Vilken oerhörd ekonomisk och politisk styrka representerar inte dessa organisationer och
företag? De män, som sitter i ledningen för
dem – och det är ofta samma män som återfinns i de skilda styrelserna precis som inom
den privata storfinansen – förfogar visserligen i
allmänhet inte över någon stor personlig förmögenhet. Men det är i dagens läge snarast
en fördel, och i gengäld förfogar de över stora
inkomster – synliga och osynliga – och över
stor makt – synlig och osynlig. Inte minst
gäller detta ledarna för de s k allmännyttiga
bostadsföretag, som opererar i intimt samförstånd och samarbete med av socialdemokratin kontrollerade kommuner.
Idealtypen för en sådan socialdemokratisk
storfinansiär kan Albert Aronson sägas ha
varit. Ar 1944 blev han verkställande direktör för AB Svenska Bostäder. När han i
höstas för att bli finansborgarråd lämnade denna befattning – som han för säkerhets skull
54
sedan åtskilliga år förenat med befattningen
som styrelseordförande – var SABO, som det
numera heter, landets största kommunala bostadsföretag. Det omfattar 900 dotterföretag
och har en årsomsättning på en halv miljard
kr. Som socialdemokratisk kommunalpamp i
Stockholrn och samtidigt chef för Sveriges
största kommunala bostadsföretag innehade
Aronson en maktposition, varmed inte många
privata storföretagare skulle kunna tävla. Historien om hur han uppnått denna position är
något av en nusvensk folksaga.
Han härstammar som sagt från ett fattigt
lantbrukarhern i Blekinge där han föddes för
snart 65 år sen. Han försökte till en början
försörja sig som stenhuggare i sin hembygd –
det berättas att han ännu häromåret kunde
med ett enda slag av hammaren klyva ett
stenblock i tu – men depression och arbetslöshet tvingade honom att utvandra till Danmark, där han någon tid drog sig fram scm
dräng. Så småningom slog han sig emellertid
på journalistik och blev efterhand vad som
något skämtsamt kallades flygande reporttr
för Smålands Folkblad. Som sådan lär han
inte haft någon större framgång, men det gick
bättre när han kom till Enköpings Nyheter.
Som tidningens allt i allo (han var på en
gång chefredaktör, verkställande direktör och
medarbetarstab) blev han inte utsatt för nå-
gon konkurrens, som kunde föranleda ned·
sättande jämförelser.
Från Enköping sökte han sig vid 30-talets
början till Stockholm, där Ewald Johannesson
tog honom under sina vingars skugga och lät
honom medarbeta i SSU:s publikationer. (Så
har också Johannesson trots borgerliga protester blivit stadsfullmäktiges ordförande!) Efter att någon tid ha varit verksam som byrå-
journalist anställdes han på Socialdemokraten,
sedermera Morgontidningen, där han medarbetade som kommunalreporter under signaturen Swedolf. Det låter bisarrt, men han är
faktiskt döpt också till Swedolf, även om
han numera helst bara känns vid Albert. En
vändpunkt i Aronsons liv kom när Baltzar
Lundström, en av Z Höglunds många vänner
bland de privata storbyggmästarna, erbjöd
honom anställning som »Socialexpert» i ett av
sina bolag, Svenska Bostäder. Kort efteråt inköptes företaget av Stockholms stad och Aronson tillsåg att han ingick i köpet som verkställande direktör.
Nu gjorde Swedolf definitivt sorti och i
stället gjorde storföretagaren och småningom
kommunalpampen entre. Han vann snart allmänt anseende som en mycket kunnig, driftig
och dugande specialist på bostäder, ekonomi
och finanser, en man med stor arbetsförmåga,
klart och kallt huvud och hårda nypor. En
tuff kille, säger även hans partivänner. Han
känner dock varmt åtminstone för katter och
brukar försöka hinna hem innan favoritkatten
Siam knutit sig. För övrigt älskar han att
hugga ved på vintern och plocka potatis på
somrnaren vid fritidsstugan på Vindö. 1958-
66 var han stadskollegiets ordförande och har
därutöver varit vice ordförande både i fastighetsnämnden och drätselnämnden. Han har
byggt Vällingby, Farsta och Skärholmen och
nu är han alltså – till mångas förvåning eftersom han snart uppnår pensionsåldern – finansborgarråd. Han har emellertid förklarat att
han bara ämnar sitta kvar till 1973, d v s perioden ut. Det är naturligtvis för tidigt att ännu
bedöma hans verksamhet som borgarråd. Om
inte för något annat kommer han dock sannolikt att gå till hävderna tack vare att han
berikat det svenska språkets förråd av okvä-
dinsord genom återupplivandet av den för·
träffliga smädelsen »rnunkräpplare», hämtad
hos en av hans kära apokryfer, Jesus Syrach.
Och säga vad man vill om den som regel tillbakadragne och tystlåtne A A, någon rnunkräpplare är han – till skillnad från svåger
Mehr- inte.
GU

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner