Print Friendly

Ägardemokratin – en utmaning

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANDERS ARFWEDSON:
Ägardemokratin- en utmaning
De borgerliga partierna har under en
lång tid saknat ett mål, en vision. Det
känns besvärande för ett modernt konservativt parti, säger sekreterare Anders
Arfwedson i denna artikel. Han erinrar
om att dåvarande högerpartiet i början
av 50-talet stakade ut en politisk färdriktning, då det lanserade den egendomsägande demokratin. M en det misslyckades
med att popularisera den, främst därför
att den utformades mer som ett vapen mot
socialdemokratin och mindre som ett
löfte om något för framtiden. I den, som
sedermera gavs namnet ägardemokratin,
har nu fått förnyad aktualitet. Författaren framhåller att ägardemokrati – ett
samhälle av oberoende medborgare –
endast kan skapas med hjälp av en reform som sprider äganderätten. Det är
det primära. Praktisk-politiska förslag
till dess genomförande måste utformas.
Under lång tid har bristen på genomtänkta, långsiktiga mål känts besvärande inom
de borgerliga partierna. Det har kanske
inte så mycket gällt centerpartiet, som betraktar alla motsättningar inom politiken
som intressekonflikter, där lösningen definitionsmässigt ligger i den framdiskuterade
kompromissen. Det gäller i högre grad
folkpartiet, som mer än något annat borgerligt parti är ett ideparti, men mittensamverkan har under flera år inneburit en
anpassning till centerns från-fall-till-fallpolitik och därmed har de mera långsiktiga målen kommit i bakgrunden. Kravet på
sådana, på en »vision», har därför framförallt blivit en knäckfråga för moderata
samlingspartiet.
Tvånget att artikulera de mål som ligger längre fram än det närmaste valet är
påtagligt, inte minst för ett konservativt
parti. Ett modernt konservativt parti
utan framtidsvisioner är nämligen dömt
att misslyckas på längre sikt. Naturligtvis
kan kraven på moderation, kontinuitet och
konsekvens i det politiska reformarbetet
alltid finna supporters. Men det finns, inte
minst i ett land som Sverige, uppenbara
risker att dessa appeller förklingar ohörda
för den stora majoriteten. I ett land där
skolreformerna gjort tabula rasa med allt
historiskt tänkande och vetande, så att historien för den yngre generationen ibland
tycks omfatta endast tiden från Hiroshima-bomben och framåt, blir kraven på
kontinuitet lätt något som ter sig obegripligt eller ovidkommande. I ett land, där
också den politiska debatten bedrivs som
om demokratins genombrott ägde rum i
och med Wigforss’ skattelagar 1947, blir
konsekvens och moderation ganska tänjbara begrepp. De ger inga klara besked om
vartåt det moderata partiet egentligen syftar.
Jag har många gånger tidigare framhållit den svenska socialdemokratin som
föredöme på det ideologiska området.
Utan att dela de socialdemokratiska värderingarna, har jag onekligen en ganska
hög tanke om den svenska socialdemokratins förmåga att förena »visioner» med
praktiskt vardagsarbete. Socialdemokratins styrka ligger enligt min mening i detta
att hela tiden kunna hålla visionerna levande, att förnya målen, att levandegöra
dem för de många vanliga människorna,
och samtidigt inte släppa sambandet mellan vision och vardagsarbete. Inget lokaliseringsärende är så obetydligt, att det
inte kan framställas som ett konkret bevis
på socialdemokraternas vilja att skapa
trygghet i arbetet. Ingen enda liten social
förbättringsreform för deltidsarbetande
mickaränkor genomförs, utan att det
framställs som ett uttryck för den svenska
socialdemokratins strävan efter solidaritet
och jämlikhet.
Bakom socialdemokraterna ligger därför
den politiska historien som en rad av
etappvis erövrade bastioner, framom dem
hägrar ständigt nya mål. Bakom moderata
samlingspartiet ligger däremot idel övergivna skyttevärn, som inte ens kan kompenseras genom desto klarare mål för
framtiden.
Naturligtvis är detta en överdrift, och
till inte ringa del en naturlig följd av att
313
rollerna i svensk politik varit fördelade på
det sätt som vi känner till under de senaste decennierna. Men det ligger tillräckligt
mycket i karakteristiken för att man på
allvar ska ha anledning att fråga sig: Varför har så lite ansträngningar gjorts för att
klarare precisera det moderata partiets
långsiktiga mål? Varför har alla försök
stannat på halva vägen?
Egendomsägande demokrati – första
steget
Ett stort och avgörande steg i riktning mot
en precisering av konservatismens framtidsmål togs för snart 20 år sedan i och
med att iden om den »egendomsägande
demokratin» föddes. I begreppet egendomsägande demokrati – senare »ägardemokrati» – lyckades dåvarande högerpartiet för första gången staka ut en politisk färdriktning för framtiden. Men
trots lovvärda försök att popularisera och
konkretisera iden, blev den ett misslyckande.
Varför blev den det?
Här hade nu högerpartiet – visserligen
inte helt från egen fatabur, utan snarast
inspirerat från brittisk konservatism -lyckats frigöra sig från den traditionella konservativa rollen och artikulerat ett politiskt credo med huvudelementen hämtade
från den klassiska konservatismen. Det nya
och väsentliga i iden var att miljön var
det moderna välfärdssamhället. Ägardemokratin representerade på många avgö-
rande punkter ett modernt alternativ till
den socialistiska politiken och hade udden
riktad mot denna. Ändå lyckades man
inte.
314
Två fel
Det kan vara av ett visst intresse att söka
orsakerna till misslyckandet, inte som ett
försök till historieskrivning kring något
som varit och inte kommer tillbaka, utan
för att dra lärdom för framtiden.
Felet med ägardemokratin var, enligt
min mening, inte iden som sådan, utan den
utformning den fick och den uttolkning
den gavs. Det kanske viktigaste felet låg i
att den alltför mycket utformades som vapen mot något (socialdemokratin) och
mindre som ett löfte om något för framtiden. Ägardemokratin framställdes som en
ersättning för bl a ett väl utbyggt socialt
trygghetssystem, något som omedelbart förde över diskussionen till de politiskt ytterst
känsliga frågorna om och när barnbidrag,
pensioner o s v skulle falla bort, ifall hö-
gern fick makten. Därmed var högerpartiet drivet på defensiven. Vad diskussionen kom att gälla var inte framtidslöftena,
löftet om ekonomiskt oberoende för allt
fler, löftet om en ständigt ökande ekonomisk frihet för den vanliga människan, löftet om välfärd utan socialism. Istället dominerades bilden av hot – hotet om mdragna förmåner och omintetgjorda reformer.
Det andra felet var ett fel så att säga på
djupet. Ägardemokratin accepterades genast inom hela partiet som ide och utopi,
ty som sådan var den tämligen oförarglig
för alla. Däremot var man på många håll
tvekande eller negativ inför de konkreta
krav, som på det praktisk-politiska planet
måste följa, om iden skulle bli något mera
‘in en uppföljning av gamla välkända krav.
skatteförmåner för enskilt sparande t ex
låg i linje med ägardemokråtitanken men
representerade ingenting nytt. De gick
alltså för sig. Men konkreta förslag som
på ett mera avgörande sätt skulle kunna
förändra ägarstrukturen i samhället, som
eventuellt skulle kunna bli till förfång för
dem som redan hade det ekonomiska övertaget, var otänkbara. I riksdagspolitiken
förblev därför allt vid det vanliga. »Ägardemokrati» blev bara ett nytt namn på en
oförändrad politik, där företagarnas skattebekymmer alltjämt utgjorde tillvarons
kardinalfråga.
Ägardemokrati – ett samhälle
av medborgare
På senare tid har ägardemokratiiden –
efter att i flera år ha varit mer eller mindre på avskrivning – fått förnyad aktualitet. Här är inte platsen att utveckla orsakerna till att det blivit så. Kanske kan det
också räcka med den triviala förklaringen
att många, inte minst bland de yngre inom
moderata samlingspartiet, funnit ägardemokratin vara ett riktigt uttryck för vad
modern konservatism representerar och
önskat rehabilitera och förnya den ide, som
i första omgången på grund av olyckliga
omständigheter inte »ville sig».
Både inom moderata ungdomsförbundet
och Fria Moderata studentförbundet debatteras för närvarande ägardemokratin
utifrån delvis nya utgångspunkter. Flera
skrifter, av vilka jag själv medverkat i ett
par, har publicerats i frågan. Huvudfrå-
gorna är dessa: Vilket är det ideologiska
fundamentet för ägardemokratin? Vad
krävs konkret på kort sikt för att ägardemokratin åter skall kunna göras till ideologisk huvudpunkt i den moderata politiken?
Det ideologiska fundamentet för ägardemokratin utgörs enligt min uppfattning
(och såvitt jag vet har den uppfattningen
inte mött opposition inom moderata samlingspartiets led) av vår strävan efter ett
samhälle av medborgare. Med medborgare
förstår jag en person, som inte bara är tillförsäkrad vissa grundlagsfästa fri- och rättigheter, utan som också intar en relativt
självständig hållning gentemot statsmakten. Demokratiska fri- och rättigheter kan
i rätt stor omfattning finnas också i en
socialistisk stat – åtminstone teoretiskt.
Vad som skiljer medborgaren i en borgerlig demokrati från medborgaren i en socialistisk demokrati är i stället graden av oberoende, och det oberoendet är med nödvändighet relaterat till det ekonomiska
förhållandet mellan individ och stat. I boken »Moderat samhällssyn» uttryckte vi
detta på följande sätt:
»Den privata äganderätten ger, utöver
friheten att välja, möjligheter att skapa ett
ekonomiskt oberoende som är av den allra
största betydelse för att ge den formella friheten ett reellt innehåll. Det råder ingen
tvekan om att den som i dagens Sverige
äger ett kapital, större eller mindre, har en
handlingsfrihet på en mängd områden som
den egendornslöse saknar . . . En människa
som intet förrnår annat än i samverkan med
en majoritet på politisk väg, och som i varje
trängd situation är utlämnad åt samhällets
eventuella möjlighet att ta hand om och
hjälpa henne, är enligt vår uppfattning inte
315
ett ideal att sträva efter. Vi vet alltför väl
att detta är flertalet människors lott idag.
Men vi tar det inte som utgångspunkt för
att driva en politik som på sikt gör alla lika
maktlösa och utlämnade, utan vi lägger det
tvärtorn till grund för en politik som gradvis skall ge alltfler människor möjlighet att
bli vad som nu är förbehållet en minoritet.»
Den praktiska utgångspunkten är denna: Vi har ett – i huvudsak – fritt nä-
ringsliv, vars ägarstruktur finns historiskt
given. Av näringspolitiska skäl tvingas varje regering som inte öppet tillgriper socialisering att jämna vägen för en allt snabbare tillväxt för detta privata näringsliv.
Samtidigt leder nu förhärskande jämlikhetsdogmatism till en alltmer tyngande inkomst- och förmögenhetsbeskattning för
de vanliga medborgarna, vilket nära nog
omöjliggör »ekonomisk ståndscirkulation»
av det slag som i viss mån förekom tidigare. Därmed permanentas en ekonomisk
struktur som omöjliggör eller i varje fall
starkt försvårar en ägandespridning av det
slag som ägardemokratin förutsätter. Vi
manövreras in i en situation med å ena sidan fortsatt egendomslöshet för den stora
majoriteten på grund av orimliga skatter,
å andra sidan politiskt betingade tvångsoch kontrollåtgärder för den egendomsägande minoriteten.
Jämnare fördelad värdetillväxt
För mig är det alldeles klart vad denna
situation kräver. Vi måste få till stånd en
ny ordning, där värdetillväxten hos nä-
ringslivet fÖrdelas på ett jämnare sätt och
kommer så många medborgare som möjligt tillgodo. Ju mera staten tvingas att ak- 316
tivt engagera sig, av skäl som sammanhänger med konkurrensen på världsmarknaden o d till förmån för näringslivet som
sådant, desto rimligare framstår kravet på
en annan fördelning av den värdetillväxt
som uppkommer genom detta näringslivs
tillväxt. Man bör därför undersöka möjligheterna att genomföra ett ägandespridningssystem, där skatteförmåner och kreditstöd till näringslivet kombineras med
krav på ett samtidigt genomfört delägarskap för de anställda. Med de mycket betydande värden som varje år skapas, skulle
detta kunna medföra en omfattande ägandespridning. På tio års sikt skulle ett så-
dant system, om det fick tillräckligt stor
omfattning, kunna helt förändra ägarstrukturen hos det svenska näringslivet
utan att några tvångsmedel tillgripits mot
nuvarande ägare, och utan att man helt
förlitat sig på de nu egendomslösas spontana intresse av att bygga upp privata kapital.
Jag har i annat sammanhang varit med
om att utforma en konkret modell för hur
detta skulle kunna gå till. Här är ej platsen att gå in på tekniska detaljer, men det
förtjänar naturligtvis påpekas att åtskilliga delfrågor måste lösas innan ett generellt
system kan ta form. Låt mig framhålla
några av huvudskälen till varför jag betraktar just denna fråga som avgörande:
Ett förslag till generellt system för ägandespridning av detta slag är konkret, påtagligt och lätt att göra politiskt gångbart.
Det leder på relativt kort tid till påvisbara
resultat. Det tar direkt sikte på grupper
som helt eller till större delen saknar all
erfarenhet av ägande i egentlig mening.
Det skulle bryta ner den psykologiska barriären kring ägandet av produktionsmedel,
som sedan gammalt är en av socialdemokratins största agitatoriska tillgångar. Man
kan ostraffat misstänkliggöra 15 familjer
men inte många hundra tusen medborgare.
Och slutligen: Det siktar in sig på en huvudpunkt i maktresonemangen, nämligen
att hittills inget gjorts för att förändra den
ekonomiska strukturen i stort.
Den viktigaste reformen
Både från effektivitets- och trovärdighetssynpunkt anser jag att en reform av detta
slag (hur den nu utformas i sina detaljer)
hör till det viktigaste som vi har att utarbeta inom moderata samlingspartiet. Jag
undervärderar inte kraven på sparstimulerande åtgärder och andra liknande reformer – de är viktiga från många synpunkter. Men de innebär knappast något
spektakulärt grepp på ägandeproblematiken, och de leder till resultat först på ganska lång sikt.
När jag hävdar att en ägandespridningsreform skulle ha betydelse från trovärdighetssynpunkt, är det därför att jag
har en känsla av att moderata samlingspartiets bekännelse till ägardemokratin ofta uppfattas som mindre förpliktande fraser utan täckning i konkret politik. Innan
vi lyckats utforma praktisk-politiska förslag med fattbart och påtagligt innehåll,
tror jag att denna bristande trovärdighet
kommer att kvarstå.
Tyvärr har jag fått belägg för att denna
misstanke inte saknar grund, så sent som
under riksdagens vårsession i år. Det avsnitt i moderata samlingspartiets partimotion om ägardemokrati som just berörde
frågan om delägarskap för de anställda i
näringslivet, lät man falla utan att ens
skriva en reservation till förmån för det
utredningskrav, som man för övrigt hade
gemensamt med mittenpartierna. I riksdagsdebatten undveks frågan så långt som
möjligt av partiets företrädare.
Därför är det viktigt att diskussionen
går vidare. De senaste tio åren har knappast medfört någon förändring av riks- 317
dagsgruppens åsikter i frågan. Ägardemokratin har – såvitt på riksdagsmännen ankommer – knappast kommit ett tuppfjät
närmare sin konkretion. Det kommer att
krävas ett omfattande arbete på de inre
linjerna om motståndet mot nytänkande
skall kunna brytas inom partiet. Här har
framför allt den unga generationen ett
drygt arbete att utföra. Men det måste
utföras om inte det nyligen påbörjade decenniet skall bli lika händelsefattigt på
ägardemokratifronten som det förra var.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner