Print Friendly

Abortfrågan och pacifismen

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

398
ABORTFRÅGAN OCH PACIFISMEN
Var finns de pacifistiska
protesterna mot kampanjen
för fria aborter? Logiskt sett
borde pacifisterna varit de
första som gått till storms mot
sådana tankar. Men därav blev
intet, vilket gör det berättigat
att ifrågasätta den intellktuella hederligheten hos pacifismens förespråkare. Docent
Erik Ryding vågar dock inte
tro på en bättring – »har
man bara tillräckliga röstresurser, går det säkert att leva
länge på tungomålstalande».
»Människolivet är heligt». »Man
får under inga omständigheter dö-
da en annan människa».
Så lyder den bärande iden i pacifismens förkunnelse. Naturligtvis
rör man sig också med andra, mer
invecklade resonemang, som går ut
på att det är meningslöst eller
dumt eller opraktiskt att försvara
sig mot angripare, men de saknar
genomslagskraften hos det enkla
budskapet, att allt dödande är en
kränkning av människovärdet. Särskilt bland ungdomen har sådana
direkta appeller till känslan en speciell förmåga att vinna själar, och
Av docent ERIK RYDING
dessutom är de i viss mening oåtkomliga för kritik. Den som uppger sig proklamera ett moraliskt
grundfaktum, intar en nästan oangriplig position, bara han inte svä-
var på målet, när det gäller att tilllämpa sin tes.
Den avgörande frågan blir alltså,
om pacifisisterna är beredda att i
alla situationer hävda människolivets okränkbarhet. Konsekvensen
kräver ju, att allt dödande fördömes, vare sig det sker i krig eller
i fred. Och faktiskt utsläcks varje
år genom fosterfördrivningar tusentals och åter tusentals liv i vårt
land. Man tycker att detta borde
verka minst lika upprörande som
att unga män får lära sig bruka
vapen. När allt kommer omkring,
har ju generation efter generation
av svenskar lugnt och stilla glömt
bort korpralernas och kaptenernas
visdom utan att någonsin ha skjutit en fiende, medan abortläkarnas
knivar verkligen arbetar. Onekligen vore det en egendomlig mentalitet, som sparade sin indignation
till hypotetiska fall och blundade
för det dödande som sker dagligen
och stundligen.
Likväl hade man t. o. m. under
kampanjen för fria aborter i början på året svårt att uppfatta några
pacifistiska protester. Inga demonstranter satt på trottoaren utanför
någon klinik, ingen konstnär
ställde ut affischer med »Fosterfördrivning är mord». Om man alls
anmälde någon avvikande mening,
måste det ha skett med en blyghet
och diskretion, som mycket avviker
från våra vapenvägrares vanliga
beteendemönster. Nog talar all sannolikhet för att den uteblivna oppositionen inte orsakades av plötsligt
påkommen tunghäfta utan av att
man godtar aborter.
Hur kan nu en sådan ståndpunkt
förenas med en principiell pacifistisk inställning? Det mest närliggande svaret är väl, att fostren inte
betraktas som mänskliga varelser.
Visserligen är de levande organismer med möjlighet att utvecklas
till intelligenta, lyckliga och framstående medlemmar av vårt släkte,
men så länge de vistas inom moderns kropp saknar de ändå människovärde. Därför har förbudet att
döda sin nästa inte tillämpning på
dem.
Besynnerlig tankegång
Tankegången är besynnerlig. På
något dunkelt sätt tycks man föreställa sig, att människovärdet
trycks på fostret som en stämpel,
när det passerar ut ur modern –
ungefär som den vita mössan
sätts på abiturienterna ögonblicket innan de definitivt lämnar
skolan. (Rimligen är det vid själva
födelseprocessen avancemanget antas ske. Ett förtidigt fött barn, som
ligger i kuvös skall ha alla mänsk- 399
liga rättigheter, medan ett lika gammalt barn, som ligger kvar i livmodern betraktas som en varelse av
lägre rang. vilken det inte är så farligt att döda. Men givetvis blir det
hela inte mindre mystiskt, om man
i stället räknar med att värdestegringen inträder på en viss punkt i
den prenatala utvecklingen. Människovärdet blir då en funktion av
almanackan: fast framtidsmöjligheter och själsliv inte förändrats,
är fostret ena dagen en organisk
bildning utan särskilda kvalifikationer och den nästa en fullgod
medlem av vårt släkte.
Medges skall nu, att »människovärde» är ett mycket dunkelt uttryck – ehuru det spelar en fundamental roll i all nutida livsåskådningsdebatt, råder en utpräglad
olust för att närmare undersöka
det. stundom kan effekten bli rent
komisk, när en skribent slits mellan sin ambition att uppträda som
hårdkokt begreppsanalytiker och
sin skygghet för att komma nära
den heliga kon. Man kan således få
höra, att människovärdet måste
vara oberoende av alla enskilda
egenskaper, eftersom dessa varierar från individ till individ, medan värdet i fråga är konstant. I
stället är det något som tillkommer
människorna som helheter, ty som
sådana är de lika värdefulla – en
synpunkt som försäkras vara rationell (Ulla Ågren-Lange: Moral för
tvivlare). Beskedet säger ungefär,
att alla har samma värde, emedan
de har samma värde, och efter att
ha avverkat denna »analys» drar
400
sig författarinnan snabbt tillbaka,
inte olik en läkare med bacillskräck, som på tio stegs avstånd
ställer diagnosen, att patientens utslag beror på att han lider av en
utslagssjukdom.
Jag har velat anföra detta exempel på vår victorianska inställning
(»inte vara närgången!») till begreppet människovärde för att göra
begripligt, hur vi över huvud taget
kan resonera, som om det genom
ett mirakel uppstod vid förlossningen. Ifall man blundar, när man
äter, kan man ju råka svälja lite
av varje, särskilt på den andliga
spisens område. J ag tror dock, att
iden bara behöver formuleras i
klara ord för att var och en skall
inse, hur grotesk den är. Ingen diskrimineringsprincip kan väl vara
orimligare än att låta lokaliteten,
där en individ vistas, avgöra om
han skall ha mänskliga rättigheter
eller ej.
strutsmentalitet
Man vågar nog gissa, att den vikt
vi lägger vid själva födelsen till
stor del beror på en tämligen efemär omständighet – nämligen att
vi först efteråt kan se barnet. Som
de ögonvarelser vi är, blir det vi
inte har någon bild av, gärna anonymt för oss. Vi har svårt att
känna någon tillgivenhet för barnet, förrän vi beskådat det och funnit det sött, resp. rörande. Men
ingen kan väl på allvar vilja bygga
en moral på denna strutsmentalitet, som endast tar hänsyn till vad
som syns.
Det låter mot denna bakgrund
närmast makabert, när någon –
som Kurt Samuelsson gjorde i en
TV-debatt – förklarar, att han inte
kan vara med om något avsteg från
principen, att kvinnan själv skall
få avgöra, om hon vill föda barn.
Lika väl kunde man ställa upp
principen, att hon själv skall få avgöra, om hon vill ha barn – och
ur den härleda en rätt för henne
att avliva nyfödda. Dock vågar
man hoppas, att det dröjer ett tag
till, innan Aftonbladet börjar bedriva hetsjakt på de reaktionärer,
som motsätter sig likvidering av
spädbarn.
I korthet må också ett annat egendomligt resonemang beröras. Det
sägs inte så sällan, att den som är
motståndare till fria aborter, också
borde bekämpa det fria bruket av
preventivmedel: i båda fallen vidtar man ju åtgärder för att hindra
.Qarn att komma till världen.- Avsikten är tydligen att utsudda abortens karaktär av dödande. Man
argumenterar så här: Barn kan elimineras både genom befruktningskontroll och genom fosterfördrivning. Emellertid vill ingen vettig
människa påstå, att man begår barnamord genom att använda preventivmedel. Alltså dödar man inte
heller barn genom aborter.
Något större skarpsinne behövs
knappast för att upptäcka felet i
parallellen. Genom fosterfördrivning förintar man ett liv, som redan finns till, vilket man inte gör
genom att begagna preventivmedel.
Det är samma, inte sårskilt svårfattliga, skillnad som mellan att
vägra att låna pengar till en person
och att själa från honom vad han
redan har.
De tycks alltså inte gå att slingra
sig ifrån, att mänskliga varelser dö-
das vid aborter. Om en pacifist likväl accepterar dem, så har han
därmed medgett, att det finns situationer, då det är tillåtet att beröva en människa livet. Han kan
inte längre predika »Du skall inte
dräpa» som en absolut princip utan
måste ge skäl för att det är mera
ursäktligt att döda ofödda barn än
att döda fientliga soldater.
Profanpacifismen ohållbar
Och att denna bevisföring har
sina svårigheter kan väl endast en
fanatiker bestrida. Den biologiska
livssyn, som skymtar bakom profanpacifismen, måste uppges. Den
blotta animala existensen blir inte
längre det viktigaste av allt. Orsaken till en abort är ju endast sällan, att modern inte anses kunna
överleva en förlossning- i de allra
flesta fall sker ingreppet för att
bespara henne psykiskt lidande.
Man byter alltså två liv, som förmodas bli fyllda av bekymmer, mot
ett, som man hoppas skall bli sorgfriare. Den som anser detta moraliskt försvarligt, har erkänt, att det
finns ting som är värda, att man
offrar andra – och väl också sig
själv?- för dem.
Det ligger då nära till hands att
undra, om inte också försvaret av
vår frihet hör dit. Ifall folket som
helhet förslavas, kommer även den
401
enskilde att drabbas av olycka –
kanske säkrare än modern, som
fruktar ekonomiska svårigheter
eller sociala obehag. Faktiskt ser
en havande kvinna på grund av
hormonbetingad depression ofta
framtiden i överdrivet mörka färger. Och varför skall det vara så
upprörande att köpa en nations
lycka för andras liv, när det är tilllåtet att köpa en individs till det
priset?
Vidare är det väl så, att vi tilldelar människan en särställning
inom djurriket, emedan vi uppfattar henne som bärare av andliga
kvaliteter – inte bara som en
kringvandrande cellanhopning i
stånd att känna lust och olust. Av
detta tycks emellertid följa, att vi
med all makt bör värna förutsättningarna för en andlig utveckling
– alltså främst tanke- och yttrandefriheten. Den som av vördnad
för människovärdet vägrar att försvara kulturens elementära livsbetingelser gentemot en angripare,
synes av pur respekt för människan vilja uppge det som gör henne
respektabel.
Abortfrågan tycks alltså ställa
försvarsnihilisterna inför ett dilemma. Säger de ja till dödandet av
ofödda, måste de i konsekvensens
namn låta det tacksammaste numret, själva koloraturarian, utgå ur
sin propaganda och i stället engagera sig i besvärliga diskussioner,
där deras förkunnelse riskerar att
förlora sin patetiska schvung. Säger
de åter nej, kommer de i konflikt
med en stark opinion just på den
402
»progressiva» kant, där de själva
anser sig höra hemma.
Kulturradikal dominans
Det är begripligt, att de föredragit att tiga, men det är förvånande,
att de fått lov att göra det. Det uteblivna kravet på redovisning får
väl förklaras med att svensk idedebatt så helt domineras av kulturradikala skribenter och PR-män.
Även om långt ifrån alla dessa är
pacifister, så ser de ändå i pacifismen en avancerad åskådning, vilken vittnar om en frigjord ande
och följaktligen bör behandlas
skonsamt. Dessutom kan det radikala lägret ju inte vara betjänt av
något inbördes slagsmål. De tidningar, som inte principiellt anser,
att en uppfattning blir riktig i och
med att den strider mot äldre normer, tycks framförallt intresserade
av att verka menlösa och undvika
att förarga motparten. Den radikala flygeln kan därför ensam avgöra, vilka problem som skall
diskuteras och se till, att den inte
utsätts för obehagliga frågor. Skulle
man till ‘äventyrs falla för frestelsen att både äta upp sin kaka och
reklamera med att den är kvar, så
behöver den saken inte inge bekymmer, eftersom ingen är indiskret nog att be att få titta i burken. Om vi emellertid för en gångs
skull lägger bort denna väluppfostrade praxis, så kan vi sammanfatta
diskussionen genom att ge pacifisterna tre anständiga alternativ att
välja mellan:
1) Att fördöma alla aborter
2) Att på ett begripligt sätt,
utan affektdimmor eller navelsträngsmystik, förklara varför
somligt dödande är tillåtet och
inte annat
3) Att byta åskådning
Väljer de ingetdera utan fortsätter som hittills – vilket inte förefaller helt osannolikt – får det tas
som ett tecken på att intellektuell
reda och renlighet inte faller inom
deras intressesfär. I vad mån detta
kommer att påverka rörelsens inflytande och anseende är svårt att
sia om – har man bara tillräckliga röstresurser, går det säkert
att leva länge på tungomålstalande. Onekligen verkar det dock
mest logiskt, att den som tappat
huvudet, så småningom också
skall förlora ansiktet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner