Glödande kol på fiendens huvud

Filmens Anna Odell är fortfarande ett mellanstadiebarn som inte lyckas frigöra sig ifrån det som alla andra lagt bakom sig för länge sedan. Det menar Lars Anders Johansson som sett Odells film Återträffen.

När jag ser Anna Odells film Återträffen på bio föregås den av en trailer för den kommande svenska filmen Hästmannen – sista striden, om den bibelsprängde lantbrukaren Stig-Anders och dennes kamp mot maktfullkomliga byråkrater för att få behålla sina hästar. I ett av de korta klippen i trailern citerar han fritt ur Ordspråksboken (25:22): ” Om din ovän är hungrig, så giv honom att äta, och om han är törstig, så giv honom att dricka; så samlar du glödande kol på hans huvud, och HERREN skall vedergälla dig.”

Nästa trailer gör reklam för den kommande storfilmen om Nelson Mandela – The long road to freedom och visar den åldrade frihetskämpen som efter frigivningen från Robben Island uppmanar sina anhängare: ”There’s only one way forward and that is peace.”

Det är två budskap som går på tvärs mot den hållning som Anna Odells filmjag uppvisar i den kritikerrosade Återträffen. Jag skriver filmjag eftersom jag utgår från att karaktären Anna Odell i spelfilmen inte är densamma som den verkliga Anna Odell, som skrivit manuset. I själva verket figurerar (minst) tre olika Anna Odell i filmen, som är uppdelad i två delar. I den första delen spelar Anna Odell sig själv på en fiktiv klassåterträff där hon väljer att konfrontera sina forna mobbare från skolåren och sedermera blir handgripligen utkastad från festen för att ha förstört den goda stämningen.

I filmens andra del som är ett slags metafilm/dramadokumentär spelar Anna Odell sig själv som har producerat den första halvan av filmen och bjuder in sina forna plågoandar att bese densamma tillsammans med henne. De flesta vägrar, men några dyker ändå upp och mötena gestaltas av skådespelare. Hur dessa olika versioner av Anna Odell förhåller sig till den verkliga person som skrivit manus är svårt att säga, liksom filmens ärende.

Vanligtvis uppskattar jag filmer som saknar tydliga pekpinnar, men i detta fall blir jag osäker: är filmen en banal skildring av en mobbads konfrontation med sina demoner (ett Uppdrag granskning för mellanstadiet som Anders Johansson uttryckte saken i Aftonbladet) eller är den en genial skildring av en trasig människas oförmåga att göra upp med sitt eget förflutna? Är svaret det senare är filmen oerhört träffsäker – Odells oförmåga att gå vidare blir sorgligt uppenbar när hon – förmodligen den mest framgångsrika personen i klassen – söker upp sina gamla mobbare och därmed reducerar sig själv till det mobboffer som de en gång i världen gjorde henne till.

Om filmens syfte är att problematisera mobbning skjuter den bredvid målet. Den säger nämligen ingenting om de mekanismer som leder fram till mobbning. Filmens Anna Odell försöker inte problematisera, försöker inte förstå, anlägger aldrig den vuxnes perspektiv. Filmens Anna Odell är fortfarande mellanstadiebarnet som känner sig underlägsen sina gamla klasskamrater, trots att hon är framgångsrik och berömd, trots att alla de övriga i klassen tycks ha lagt alltsammans bakom sig.

”Vi var ju bara barn” är ett mantra som upprepas gång på gång av de forna plågoandarna när filmens Odell konfronterar dem, ett konstaterande som lika ofta viftas bort av den förfördelade. ”Vi var ju för fan barn allihop” svarar hon.

Barn kan vara outsägligt grymma mot varandra. Film – och litteraturhistorien är full av skildringar av barn som plågar varandra, psykiskt och fysiskt. Mobbning kan sätta djupa spår för livet hos den som drabbas, men också hos mobbaren. Att barn ändå är barn är emellertid inte irrelevant i sammanhanget: barn är inte färdigutvecklade, vare sig biologiskt eller socialt. Den som är förfärlig som liten behöver inte nödvändigtvis bli en dålig människa som vuxen. Barn kan inte heller hållas fullt ut ansvariga för sina handlingar. Det är därför vi inte dömer omyndiga personer till fängelse. Det yttersta ansvaret för att mobbning uppstår och fortgår vilar hos den omgivande vuxenvärlden. Denna problematiseras aldrig i filmen. Lärarna, föräldrarna, övriga vuxna, lyser med sin frånvaro. Gång på gång åker kameran genom en öde skolkorridor. Inga barn, inga vuxna. Det är som om själva ödsligheten är tänkt att understryka tyngden i filmens budskap.

En stor del av de utläggningar som filmens Anna Odell håller i samband med konfrontationerna med sina forna klasskamrater i filmens andra del handlar om hierarkier. Dessvärre problematiseras heller aldrig dessa. Filmens Anna Odell tar de olika positionerna för givna och tycks aldrig fundera över hur de olika personerna hamnat på sina respektive positioner. En nyckelscen är när filmens Anna Odell konfronteras med den kille som hon påstår var värst av alla eftersom han inte gjorde någonting trots att han befann sig högst upp i hierarkin. Denne försvarar sig med att han inte hade så bra koll på vad som hände i klassen eftersom han hade sin idrott och sina vänner utanför skolan.

Förmodligen är det där förklaringen till hans position i toppen av klasshierarkin står att finna: eftersom han hade merparten av sitt liv, det som betydde någonting för honom, utanför klassen kunde han både ha och mista de andras vänskap. Denna position gjorde honom oåtkomlig för de övriga. För den som däremot saknade ett socialt liv utanför skolan (huruvida detta gällde för filmens Anna Odell vet vi inte) utgör emellertid klassens interna liv en oproportionerligt stor del av tillvaron.

Barnets snäva referensramar gör att barn oroar sig orimligt mycket för saker som för en äldre person ter sig fullständigt triviala. Den som levt längre och upplevt mer vet att allt inte står och faller med den specifika händelse som ligger för handen, men för den som endast har nio års erfarenhet att stödja sig på kan den uppfattas som helt livsavgörande.

Filmens Anna Odell återkommer gång på gång till att sociala situationer kan upplevas på olika sätt av de inblandade – ett konstaterande som är så banalt att man hela tiden hoppas att det skall mynna ut i någon mer djuplodande analys som dessvärre aldrig kommer. Tvärtom verkar filmens Anna Odell inte ens ha internaliserat denna insikt, eftersom hon aldrig funderar på hur det faktum att hon själv heller aldrig hälsade på en av flickorna i klassen kan ha uppfattats av henne.

Återträffen är en film som i princip helt saknar sympatiska karaktärer. Klasskompisarna visar sig knappast från sin bästa sida, allra minst i scenen där de slänger ut henne från klassfesten, men den fiktiva Anna Odells agerande dessförinnan är varken sympatiskt eller rimligt. I filmens andra del påstår hon att hon diktat ihop scenariot för att det var vad hon föreställde sig att klasskamraterna fruktade skulle ske om de bjöd in henne till festen. Om hon hade på känn att det var vad de förväntade sig av hennes beteende undrar man vad de hade för erfarenheter att bygga denna oro på.

Det är filmens första del som utgör den stora behållningen. Tonen är träffsäker och skådespeleriet stundtals briljant och ringar in vad som är anledningen till att så många känner ett obehag inför tanken på klassåterträffar. Man behöver inte ha varit mobbad för att inte vilja återvända till en tillvaro som man lämnat för decennier sedan. Anna Odell är också övertygande i rollen som sig själv och scenerna där allt går överstyr är stundtals riktigt plågsamma att bevittna.

Återträffen är inte en film om mobbning eller om sociala hierarkier. Det är en film om huvudkaraktären Anna Odell och hennes oförmåga att göra upp med sitt förflutna, oförmåga att se att hon redan har vunnit över mobbarna, genom att gå vidare, genom att vara sig själv, genom att lyckas i livet. Det om något är glödande kol på fiendens huvud. Genom att söka upp sina vedersakare går hon dem istället till mötes och reducerar sig själv till den hon var då, längst ned i klasshierarkin, osäker och rädd, lätt att avfärda. Oförsonligheten blir hennes fall.

Lars Anders Johansson är kulturredaktör i Svensk Tidskrift.