När boten är värre än soten

Av Waldemar Ingdahl
Michael Moore, den amerikanska vänsterns mest hyllade filmare, är tillbaka med en ny dokumentär. Redan före USA-premiären den 29 juni (svensk premiär 5 oktober) har ”Sicko” skapat stora kontroverser, med sin blandning av satir, moralisk indignation och vänsterretorik. Det var inte annat att vänta, med tanke på att den tar upp en av vår tids viktigaste frågor: sjukvården.

I filmen ger sig Moore på det faktum att 50 miljoner amerikaner saknar sjukförsäkring och att även de som är försäkrade ibland nekas vård. Detta i ett system som, enligt honom, bara handlar om att ge mesta möjliga profit till sjukhusen, sjukförsäkringsbolagen och läkemedelsföretagen.

Moore ställer detta mot sjukvården i Västeuropa, Kanada och på Kuba, som är ”gratis”, det vill säga skattefinansierad. Filmens höjdpunkt är när Moore besöker just Kuba tillsammans med några frivilliga räddningsarbetare från terrordådet mot World Trade Center den elfte september. I dag lider de av skador som de ådrog sig under arbetet, men eftersom de inte står på staden New Yorks lönelistor måste de själva betala sin vård. Moore ville att de skulle bli behandlade på Guantanamobasens välutrustade sjukhus, alltså på amerikansk mark, och få samma skattefinansierade vård som de terrorister som misstänks stå bakom dådet. De fick dock inte komma in på militärbasen, utan fick istället vård av kubanska läkare. Moore säger i filmen att politikerna i USA har köpts av lobbyister, och att det inte borde vara något problem att socialisera vården. Den amerikanska staten har ju redan tagit på sig så mycket annat. På filmfestivalen i Cannes anklagade Moore den svenska regeringen för att vilja privatisera vården som i USA, och uppmanade väljarna att rösta bort Reinfeldt.

”Sicko” skildrar förtjänstfullt byråkrati och försäkringsbolag som försöker slingra sig ur ingångna avtal, men verkar mer inriktad på att glädja Moores många fans i Europa med skräckbilder av USA, än att komma med konstruktiv kritik.

Sjukvårdsmodellerna Moore hyllar håller visserligen nere kostnaderna, men gör det genom att begränsa utbudet, och kännetecknas således av brist och nedskärningar, ransoneringar i form av väntetider för komplicerade och kostnadskrävande medicinska ingrepp, långsam introduktion av nya läkemedel och senfärdigt antagande av nya behandlingsmetoder. (Det gäller även Sverige, vilket visades i en studie från OECD nyligen). Systemet bygger på administrativa kontroller istället för ansvar, inte precis den altruism Moore förespråkar.

Trots att USA spenderar mest per invånare på sjukvård i världen, resultaten är inte bra. Denna uppfattning delas av de flesta bedömmare, oavsett politisk färg. Det beror dock inte på någon laissez-faire marknad, utan på att det amerikanska sjukvårdssystemet är en blandekonomi med de sämsta effekterna av både skattefinansiering och tredjepartlösningar. Statliga program som MEDICARE (för äldre), MEDICAID (för låginkomsttagare) och Veterans’ Administration (för f.d. tjänstgörande i krigsmakten) står för 22% av alla sjukvårdskostnader i USA. Tredje part, arbetsgivaren, betalar 62% av alla kostnaderna. Därmed finns inga incitament för patienter, läkare och sjukhus att hålla kostnader nere. 1970 ansvarade patienten själv för 90% av läkemedelskostnaden, mot mindre än 40% i dag (vilket fortfarande är högt internationellt).

Det skulle förstås vara bättre med privata försäkringar, kopplade till individen för att få balans mellan utbud och efterfrågan. Men det vänder sig fackföreningarna emot då sjukförsäkringsavtalen är viktiga för dem att värva medlemmar med.

Det bör påpekas att graden i amerikaners sjukförsäkringar varierar under livstiden, mycket få av de oförsäkrade är oskyddade hela livet, och det civila samhället spelar också en roll i sjukvårdsutbudet. Moores varningar om en sjukvård som bara tänker på pengar verkar snarare besannas på Kuba. Där lider folk numera inte bara brist på grundläggande läkemedel, utan får ta med sin egen mat till sjukhusen. Den bästa vården reserveras för utlänningar som kan betala i dollar.

Moore hyllar i ”Sicko” sjukhuset Hammersmith i London som det goda exemplet på hur bra skattefinansierad vård skulle fungera. Hammersmith är dock ett sjukhus som präglats av just köer och nedskärningar. Det är alltså inte säkert att man får vård bara för att man betalar skatt, än mindre att vården är av god kvalitet. Det sjunkande förtroendet för vården gör därför att fler i Europa skaffar privata sjukförsäkringar. Men de fattigaste kan inte betala två gånger, och får hålla till godo med den offentliga vård som står till buds.

”Sicko” är bara en del av en växande kritik mot läkemedelsindustrin, och som sådan är det troligt att filmen får mest genomslag här i Sverige. Kritiken har redan nått högsta ort. Strax före Valborg lämnade Socialstyrelsen en rapport till regeringen om cancervården i Sverige. Där anklagas läkemedelsindustrin för att försöka lura på sjukvården dyra mediciner utan nämnvärd verkan. Rapporten hävdar att företagen på ett helt annat sätt än tidigare är beredda att exploatera människors sjukdom och ångest samt även beslutsfattares opinionskänslighet för sina vinsters skull. Läkemedelsindustrin håller snabbt på att bli ”the new tobacco”, en demoniserad bransch öppen för mer politisk styrning med allmänhetens goda minne.

Det känns underligt att Moore kritiserar en av de mest reglerade branscher som finns för att vara ”för fri”. Man får inte introducera nya produkter på marknaden utan alltmer omfattande tester, vilket höjt utvecklingskostnaderna. I Europa introducerades 89 nya mediciner mellan 1995-99, till en forskningskostnad av €11,4 miljarder. År 2000-04 hade detta fallit till bara 57 nya mediciner men kostnaden steg till €21,5 miljarder.

Priser på ”marknaden” fastställs ofta politiskt eller med regleringar av hur stora vinster läkemedelsföretag får göra. Negativa och positiva listor av vilka mediciner som erbjuds upprättats för att hålla kostnader nere och läkarna görs ekonomiskt ansvariga för vad de föreskriver.

I Sverige ville man 1970 socialisera läkemedelsindustrin, men fick nöja sig med ett unikt detaljistmonopol i Apoteket, där man ägnat sig åt indirekt prisstyrning genom monopolets dominerande ställning.

Nu har ”Sicko” rätt i att människor är frustrerade över läkemedelsföretagen. Det ser man i att mellan 2000-2006 betalade branschen $5,4 miljarder i böter och skadestånd, mellan 1996- 2006 var det bara $395 miljoner. Kritiken är ett stort problem för läkemedelsindustrin. Branschen är inriktad på att bemöta medicinsk och juridisk kritik, men då man levt på en så genomreglerad marknad har man inte behövt vända sig till konsumenterna. Då blir den lobbying mot beslutsfattare som Moore kritiserar viktigare och då uppkommer fallen med företag som försökt muta läkare och patientföreningar (i Sverige får föreningarna skattebidrag, vilket ger annan styrning).

Visst finns det stora problem i läkemedelsindustrin, men problemen beror främst på regleringarna. De ger en sjukande innovationsgrad och uppmuntrar företagskoncentration genom inriktning på några få storsäljande preparat för breda patientgrupper. De är de enda produkterna som kan ge intäkter.

Michael Moore har rätt i att vården i USA är sjuk, men diagnosen är fel, och den utskrivna planlösningsmedicinen skulle förvärra sjukdomen. Den rätta medicinen är inte att sätta patienten i väntrum, utan i centrum genom mer marknad.

Waldemar Ingdahl, är VD för tankesmedjan Eudoxa (www.eudoxa.se) som till hösten förbereder utgivningen av en svensk översättning av boken ”More choices, better health” av Bartley J. Madden, med ett förord av nobelpristagaren Vernon L. Smith.