Het debatt om klimatet

Klimatfrågan väcker onekligen starka känslor. Det stod klart på seminariet ”Climategate och hotet mot isbjörnarna” på Engelsbergs bruk i torsdags.

Lotta Gröning gjorde ett tappert försök att som moderator hitta gemensamma nämnare mellan de deltagare som samlats på seminariet ”Climategate och hotet mot isbjörnarna” som Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse ordnade på Engelsbergs bruk i torsdags.

Kan vi inte hitta några punkter där vi är överens, för att ta oss vidare därifrån, försökte hon. När debatten var avslutad för dagen hade hon inte ens lyckats uppnå konsensus om att det är viktigt att uppnå konsensus.

I stället var det ”charmen i motsättningarna” som stiftelsens VD Kurt Almqvist efterlyst i början av dagen som blev det bestående intrycket. Och det är inte så illa.

Klimatfrågan är komplicerad. Det blir inte lättare när fysiker, statistiker, klimatforskare, oceanografer, ekonomer, politiker, skribenter, och en psykolog mitt i alltihopa, ska försöka att diskutera utan att prata förbi varandra. Sällan hörs så polariserade och livliga debatter i svensk politik. På gott och på ont. Visst är det tråkigt när debattörer anklagar varandra för att komma med lögner eller gallimatias, men om motsättningarna speglar en verklig svårighet att nå fram till en enda utgångspunkt så är det kanske inte önskvärt att uppnå konsensus.

När det gäller klimatet finns förstås en rad vetenskapliga frågor som ska besvaras: sker det en uppvärmning av jorden?, beror den på växthuseffekten?, orsakad av människor? och vilka effekter det kommer att få.

Och redan på den nivån ger forskarna olika besked. Det är knappast någon nyhet, men blev extra tydligt i Engelsberg. Frågan är om klimatskeptikerna utgör en av svansarna i en normalfördelningskurva (där den andra svansen skulle motsvaras av klimatalarmisterna) och den breda mitten av huvudfåran inom forskningen är överens, vilket professor Markku Rummukainen SMHI hävdade, eller om de är fler än vad som framkommer i den allmänna debatten.

På Engelsberg var däremot klimatskeptikerna i majoritet och en ganska fulltäckande beskrivning av hur debatten gick har Johan Bergendorff gjort för Sveriges Radios räkning.*

Men när de vetenskapliga frågorna har besvarats återstår flera andra. Är det ett problem om klimatet blir varmare? Bör vi göra något åt det? Kan vi göra något åt det? Vad ska vi i så fall göra? Vad kostar det? Vad är alternativkostnaden?

Svaren på de frågorna beror på vilka värderingar man har och kan inte besvaras bara av forskarsamhället. Det går inte heller, vilket en seminariedeltagare föreslog, att göra en enkel analys av sannolikheten att ett scenario inträffar och vad det kostar att göra något åt det, helt enkelt eftersom vi har olika värderingar om vad som är värt att uppnå.

Ska vi till exempel stoppa den globala uppvärmningen för vår skull, eller för naturens skull?

Jungs idéer säger lika mycket om klimatfrågan som IPCC, hävdade Niklas Ekdal, journalist, som bland annat pekade på hur föreställningen om att det rådde harmoni i naturen innan människan dök upp, och ett därpå följande ”ekologiskt syndafall”, gör människan till en permanent syndabock. Även om katastrofernas art varierar. Människans uselhet har blivit ett tema i alltifrån Disneys filmer till naturprogrammen menade han.

I den storsäljande filmen Avatars framgångar anade Ekdal ett uttryck för den utbredda föreställningen att ”om vi inte återvänder till naturen så kommer vi att drabbas av undergång”.

Vilka åsikter vi har i andra frågor får betydelse för vårt ställningstagande i klimatfrågan. Kan nästa allians bli en mellan islamism och klimatengagemang spekulerade Ekdal. Förbud mot ränta, konsumtionsskepticism, anti-västideologi och anti-individualismen i den radikala islamismen går väl ihop med ett klimatengagemang, menade han.

Kilmatfrågan blir ett slags modern variant på berättelsen om Sodom och Gomorra, där vi har syndat genom att shoppa, köra stadsjeep och använda engångsförpackningar. Därför ska vi straffas.

Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria i Lund, var inne på ett liknande spår; att klimatfrågan lånar dramaturgi från andra stora berättelser och föreställningar om synd-straff. Och beroende på vilken syn man då har i klimatfrågan kan man anse att dramaturgin behövs för att vi ska agera eller att den kan lura oss till en överdriven syn på frågan.

Oavsett vilken inställning man har till den är onekligen människans roll i naturen en aspekt av klimatfrågan som ofta förbises.

För den som vill bilda sig en egen uppfattning kommer seminariet att utsändas i delar på Axess TV under rubriken ”Det stora klimatgrälet”.

*Även om knappast alla närvarande lär instämma i den bilden heller, men där finns länkar till fler kommentarer.

Maria Eriksson är frilansskribent och Svensk Tidskrifts redaktionssekreterare.