Hur lyckas med långsiktig reformpolitik?

Peter Santesson
Reformpolitikens strategier
Atlantis 2012

Reform är ett missbrukat ord. För socialdemokrater är begreppet liktydigt med ökade offentliga utgifter. Politiska förändringar, som leder till en minskning av de offentliga utgifterna, kallar de nedskärningar.

Under senare år har vår väldige Borg förfallit till liknande uttryckssätt. Han talar om det reformutrymme som återstår sedan redan gjorda utgiftsåtaganden och överskottsmålet fått sitt i statsbudgeten. Detta anger sedan ramen för de påplussningar som kan ske i olika utgiftsprogram.

Men det finns ju reformer som inte kostar något eller rentav förstärker statsbudgeten som regeringens förändringar inom arbetslöshets- och sjukförsäkringarna under senare år. En övergång till termen budgetutrymme förordades våren 2011 av finanspolitiska rådet (var har det tagit vägen förresten?).

Terminologisk slapphet är dock inget som utmärker statsvetaren Peter Santessons skrift Reformpolitikens strategier, som nyligen utkommit på Bokförlaget Atlantis. Där sammanfattas resultaten av den analys som utförts vid näringslivets forskningsinstitut Ratio i syfte att besvara frågan hur politiska och ekonomiska reformer kommer till stånd.

Ämnet är högaktuellt. Runt om i Europa brottas politiker med arbetslöshet och strukturella budgetunderskott. Sverige åberopas i detta sammanhang som ett föredöme. Den sanering av ekonomin som utfördes efter finanskrisen i början av 1990-talet har medfört att vi klarat oss väl genom de senaste årens oro.

Santesson ställer frågan varför det är svårt att fatta beslut om reformer i välfärdsstater. Erfarenheten visar att status quo har många försvarare, som kan förhindra en samhällsekonomiskt effektivitetshöjande reform. Att övervinna sådana hinder handlar om maktutövning, det vill säga att genomdriva något mot andras vilja. De instrument reformatorn har till sitt förfogande är förhandling, övertalning och tvång. En reformstrategi innehåller ofta inslag av alla tre tillvägagångssätten.

Detta analysschema applicerar Santesson på den svenska krispolitiken sedan mitten av 1980-talet. Jag skall i det följande lägga några synpunkter ur den politiske praktikerns perspektiv på den teoretiska analys som redovisas i boken.

Santesson påpekar inledningsvis alldeles riktigt att svensk politik i allmänhet och välfärdspolitiken i synnerhet har genomgått en anmärkningsvärd förändring under de senaste drygt 25 åren. Den tidigare så hårt reglerade ekonomin har undergått en bred och djup liberalisering, som gör att Sverige förtjänar beteckningen ”ett mycket framgångsrikt reformland”.

Skattetrycket har sänkts, och vi har fått en budgetordning, som medgett inte bara kontroll över statsutgifterna utan också en avsevärd reduktion av statsskulden. Kredit- och valutamarknaderna har avreglerats och Riksbankens oberoende har stärkts, vilket förvandlat tvåsiffriga inflationstal till ett minne blott. Offentliga välfärdstjänster har utsatts för konkurrens, och fria konsumtionsval har införts inom exempelvis skola och vård.

Enligt min mening var tre nyckelbeslut avgörande för framgången i reformpolitiken, nämligen den nya budgetprocessen, riksbankens självständighet och förändringarna i pensionssystemet. Partiledningarna på båda sidor om blockgränsen visade här ett långsiktigt problemmedvetande och en riskvillig förhandlingsbenägenhet, som i ett historiskt perspektiv framstår som anmärkningsvärda.

Förklaringen får sökas i de erfarenheter man på ömse sidor gjort med serien av misslyckade åtgärdspaket under 1980-talet, som slutade med regeringskris och finansminister Feldts avgång, och den fåfänga kampen under den följande borgerliga regeringsperioden för att försvara kronan, där det inte ens bet med en ränta på 500 procent. Insikten växte sig stark att om man inte snabbt och på allvar tog itu med de stora strukturproblemen utan gav efter för staus-quo-ivrarna och sköt nödvändiga åtgärder på framtiden, skulle situationen inom kort bli ohanterlig och vårt land hamna i ett lika prekärt läge som det där Grekland och andra sydeuropeiska länder nu befinner sig.

Göran Perssons insatser för att få budgetunderskottet och därmed statsskulden under kontroll skall inte förringas. Men, som jag brukade påminna honom, han befann sig i den bekväma positionen att allt vad han ville göra för att begränsa statsutgifterna ville också det största oppositionspartiet göra och mer därtill. Det motstånd han måste övervinna fanns främst inom det egna partiet.

Det moderata kravet på oberoende för Riksbanken hade drivits från början av 1980-talet. Som ansvarig minister var Erik Åsbrink medveten om de forskningsrön som talade för en sådan reform. Men han måste först nedkämpa den ideologiska motvilja som man hyste på vänsterhåll mot att avpolitisera ett viktigt beslutsområde, en inställning som fortfarande finns i LO och hos Vänsterpartiet.

Den största uppoffringen krävde dock pensionsreformen. ATP-systemet var den klarast blänkande juvelen i Socialdemokraternas segerkrona. Nu tvingades de att inse och medge riktigheten av den borgerliga kritik som hävdade att konstruktionen var ohållbar. Santesson ser den utveckling mot kamratskap och konsensus som skedde i pensionsarbetsgruppen som en följd av att reformstrategin i hög grad var baserad på förhandling. Men det vore fel att uppfatta pensionsarbetsgruppen som självstyrande. Arbetet där följdes noga av partiledningarna, som övervakade att det uppställda målet – ett hållbart pensionssystem – inte förlorades ur sikte.

Den vikt som Santesson tillmäter ”århundradets skattereform” som inslag i reformpolitiken förefaller mig emellertid överdriven. Förvisso har det skett förändringar i det svenska skattesystemet som idag gör det möjligt att åtminstone i skämtsamma ordalag tala om Sverige som ett skatteparadis. Men det beror då mera på åtgärder som vidtagits långt efter det att Socialdemokraterna och Folkpartiet sjösatte sin skatteomläggning mot slutet av 1980-talet. Det handlar framför allt om arvs- och förmögenhetsskatternas slopande och den kraftiga reduktionen av den löpande bostadsbeskattningen.

”Århundradets skattereform” hade som huvudinriktning att bredda skattebaserna genom att minska avdragsmöjligheter och att sedan tillämpa låga generella skattesatser. Allt skulle vara enkelt och enhetligt. Men på dessa vackra principer har det tummats åtskilligt under resans gång. Från den enhetliga momssatsen har det ena undantaget gjorts efter det andra. Och den konstiga LO-puckeln i grundavdraget och den tillfälliga värnskatten, som redan från början utgjorde skönhetsfläckar i inkomstskattesystemet, kvarstår fortfarande och har bland annat gjort alliansregeringens förtjänstfulla jobbskatteavdrag nästan omöjligt att rätt värdera.

Den främsta anledningen till att Moderaterna inte medverkade till ”århundradets skattereform” var att vi inte uppfattade den som en reform, eftersom den inte siktade till att nedbringa det för ekonomins funktionssätt förödande skattetrycket utan endast avsåg en omfördelning inom ramen för ett oförändrat skattetryck. Santesson tycks mena att Moderaternas kritik mot förslaget var nödvändig för att Ingvar Carlsson skulle kunna övervinna motståndet i de egna leden.

Men kanske utgör det förhållandet att det bakom ”århundradets skattereform” stod endast ett stort och ett mindre parti förklaringen till att denna uppgörelse inte blev särskilt hållfast. Kanske det är dags för ett försök att i en bredare krets förhandla fram en varaktig skattereform, där även jobbskatteavdraget och senare års landvinningar på kapitalbeskattningens område infogas. Och det är dessutom hög tid att utforma en långsiktig reform, som klarar välfärdens finansiering för en befolkning där medborgare i aktiv ålder utgör en allt mindre andel.

De politiker som skall anförtros dessa spännande men svåra uppgifter anbefalles Peter Santessons informativa och instruktiva bok till läsning.

Lars Tobisson var riksdagsledamot och förste vice ordförande för moderaterna under 1980- och 1990-talen. Under senare år har han varit ledamot i Finanspolitiska rådet.